FRÅGA: Jag bor sedan ett år tillsammans med min sambo, min son och varannan vecka hans 2 barn. Vi flyttade ihop efter att ha kännt varandra i cirka 6 månader och då vi både hade barn trodde jag inte att det skulle bli några problem. Redan under förra sommaren upptäckte jag att jag kände mig oerhört svartsjuk på hans barn de veckor de bodde hos oss. Jag har haft problem med depressioner tidigare i mitt liv och har aldrig bearbetat dessa, då förra sommaren var det som om alla mina tidigare depressioner och problem landade i en svartsjuka riktad mot hans barn.

Min son har däremot verkligen anammat denna nya familj och denna nya pappa, troligen då han aldrig tidigare haft någon bra pappagestalt i sitt liv. Han har fått vänner i skolan, och mår mycket bättre nu jämfört med tidigare, extra tydligt är detta de veckor vi har de andra barnen som han nu ser som sina syskon.

Jag har tagit upp problemet med min svartsjuka med min sambo och han försöker stötta mig (har ordnat terapi mm men jag har svårt att öppna upp inför människor jag inte känner).

Hans barn behandlar mig inte dåligt utan de uppsöker mitt sällskap men jag orkar inte se dem (det har varit ett antal veckor då det har fungerat, mina känslor har varit mindre påträngande och jag har kunnat leka och skoja precis som det borde vara alltid).

Mina känslor resulterar i att jag stänger in mig de veckor barnen är hos oss, min sambo får ordna med allt , väckning, frukost, skolskjuts, middag, sänggående mm då jag inte orkar möta dem eller de känslor som det väcker när jag ser dessa barn. Han säger att det är som att bo med 2 personer en pigg och vaken de veckor barnen inte är hos oss , och en tyst, inåtriktad instabil person då de är hos oss.

Han har ordnat extra barnfria veckor och har sagt att han gör vad som helst för att jag ska må bättre. Det enda som jag tror får mig att må bättre är om barnen aldrig bor hos oss. Det är som om jag ser hans förflutna i barnen, hans tidigare relation med deras mamma. Hon är inte närvarande i vårat liv utan barnen byter hem utan att vi träffas (oxå en ändring som jag framtvingat). Jag mår oerhört dåligt och avskyr mig själv och mina känslor, en av anledningarna till att jag älskar honom så mycket är att han är en bra pappa och han behandlar alla barnen lika även min son som nu kallar honom pappa. Vad kan vi göra, vad kan jag göra? Vissa dagar vill jag bara försvinna. Jag känner att jag kan inte leva utan honom men samtidigt kan jag inte leva med hans barn.

Min son kom till då mitt dåvarande ex tvingade mig till att ha sex med honom och det har tagit mig 4 år att orka se min son utan att känna sorg och ilska blandad med min kärlek. Min före detta man tvingade mig till abort när jag blev gravid fast jag igentligen hade velat behålla barnet och jag känner att jag är arg på min sambo för att inte han tvingade sitt ex till abort och jag känner mig frustrerad över att han är en så viktig del i sina barns liv och de i hans, fast jag vet att dessa känslor är helt galna. Ibland blir jag även svartsjuk på att min son söker upp min sambo om han har slagit sig eller om skolarbeten.

Jag har sagt detta till min sambo som försöker hålla sig mer i bakgrunden för att jag ska må bättre. Då jag inte lyckats öppna upp i enskild terapi har han föreslagit att vi går på gemensam samtalsterapi så att han kan stödja mig att öppna upp, men jag vet inte om jag orkar det samtidigt vet jag inte hur länge jag orkar leva i denna situation som den är nu. Hur kan jag komma vidare? Vad kan jag göra för att acceptera hans förflutna? Jag har oerhört dåligt samvete för att jag orsakar min sambo, min son och även hans barn problem. Och även om han säger att han alltid kommer finnas där för mig att jag är viktigast och familjer finns där för att man ska stödja varandra så är jag rädd att det kommer en gräns där allt faller.

Tacksam för dina synpunkter

/Trötter

SVAR: Du ser klart på din och er situation och jag kan förstå att du lider av alla de svåra känslor som far runt i dig och som du inte kan tygla.

Det låter som att det finns mycket obearbetat inom dig som handlar om barn, graviditet och exrelationer. Du löser inga problem med att stänga i dig varannan vecka och helt abdikera från din vuxenfunktion som mamma, sambo och bonusmamma. Ditt liv försvinner medan du sticker huvudet i sanden varannan vecka.

Gå ut ur ditt rum, känn det du känner och försök ändå förhålla dig vuxen i det som river inom dig. Gör du inte det växer ditt eget missnöje med dig själv, dina skuldkänslor och relationen till mannen blir allt mer komplicerad. Säg till honom att du ska försöka, att du ska göra ditt bästa och be honom om hjälp genom att han visar dig sin kärlek. Luta dig mot den och också mot den vuxna kvinna du på flera plan är. Blir det för jobbigt så gå undan men bara en stund, andas djupt och återta dig själv och gå ut till de andra efter en stund igen. Kanske kan du skriva ner i stundens hetta det du känner – det hjälper ibland.

Du behöver definitivt hitta en psykoterapeut du trivs med – känns det inte som du kan öppna dig och vara förtrolig med den du går till nu så säg det till honom/henne och diskutera hur ni ska göra. Det är ju ingen anklagelse utan bara en beskrivning av hur det är. Det finns andra terapeuter du kan söka hjälp hos. Jag tror det vore bäst för dig att gå själv och reda ut det du bär på. Kanske kan din sambo komma med någon gång då och då för att förstå dig – om det är möjligt beroende på hur terapeuten arbetar.

Klandra dig inte för det du känner utan ta ansvar för det istället och låt dig komma ur detta svåra och smärtsamma. Det finns god hjälp att få!

/Madeleine Gauffin Rahme