FRÅGA: Jag som skriver är en kille på 27 år som arbetar inom kultursektorn och kombinerar detta med forskarstudier. För en tid sedan blev jag bekant med en tjej på 21 som pluggar till lärare. Vi fann snabbt att vi hade väldigt mycket att prata om och att vi hade väldigt roligt ihop både intellektuellt och på andra sätt. Jag hade sällan upplevt en sådan stimulerande och ”intensivt” varm och underbar personkemi. Vår vänskap utvecklades sig successivt mot något som började kunna beskrivas som en relation - men ändå inte.

Efter en tid lade jag märke till att saker och ting verkade lite märkliga. Hennes humör kunde växla ganska tvärt och ofta. Hon kunde ha dagar då hon inte verkade företa sig något. Hon hade vissa fobier och stora problem att klara av vissa vardagliga rutiner, som att städa och diska. Hon kunde i perioder vara mycket nedstämd och förtvivlad, men det tycktes gå över lika snabbt som det kom. När jag på något sätt uppmärksammade detta var hon avvisande och ville inte tala närmre om dessa saker. Vid ett tillfälle anförtrodde hon mig att hon hade en hemlig vän.

– Jag har en pojkvän och jag har så dåligt samvete för när jag är med dig så är jag otrogen mot honom.

– Hur länge har du haft honom, frågade jag. Hon sa att de varit ihop 1,5 år. Det gjorde mig både chockad och ledsen att detta kom fram nu. Men jag behöll fattningen och lugnet och tänkte att något inte stämde. Hon berättade att denne man och hon aldrig hade mötts. Det vara en realtion per telefon och via datorn. Hon sa dessutom att han först sagt att han var 22, sedan 28 och nu 38. Att han först hade uppgivit falskt namn, men att hon nu var klart över hans identitet.

Jag blev nu verkligen chockad, men samtidigt klarnade bilden. Denna man som hon på fullt allvar ansågs sig vara ihop med, hade gång på gång utlovat att träffa henne, men sedan inte dykt upp och av den anledningen hade hon vissa helger varit helt nere. Han hade alltid skyllt på synnerligen märkliga omständigheter som att hans chef tvingade honom att jobba nätter och helger, eller att han oväntat drabbats av olika svåra sjukdomar. Jag insåg att mannen ifråga helt säkert var en person som på ett hänsynslöst, och i min ögon sjukt sätt utnyttjade hennes godtrogenhet.

Trots detta vägrar hon att ta itu med det hela genom att till exempel åka hem till honom eller att konfrontera honom. Hon menar då att ”han kan bli arg” och att deras ”relation” då är över eftersom han gör slut. Och hon orkar inte med att han ”lämnar” henne.

Ju mer vi pratade om detta och ju mer jag lärde känna henne, desto mer kändes det som att hon behöver professionell hjälp för att ta sig ur detta. Jag anser inte att jag når fram till henne i detta och jag känner inte att jag kan hjälpa henne. Jag misstänker att hon har någon mer allvarlig psykisk problematik men kan inte sätta fingret på det.

Jag har funderat på att ringa hennes föräldrar och berätta att deras dotter behöver hjälp. Jag har förstått att hon har en stor och kärleksfull familj. Jag orkar inte umgås med henne och anser mig inte kunna hjälpa henne personligen

Om jag ringer hennes föräldrar och säger att jag anser att hon behöver hjälp. Sviker jag henne då eller vore detta det rätta?

/Martin

SVAR: Det är ett svårt dilemma du beskriver. Onekligen låter det som att din vän behöver hjälp att förstå vad hon är utsatt för och vad hon gått in i. Hon har krokats upp i en märklig relation och har av någon anledning fastnat där med denne man. Det är svårt att förstå utan att veta mer men som du beskriver det är det förstås inte bra alls för henne.

Är hon ensam eller har hon andra vänner som har insyn i hur hon lever? Om det är så tycker jag att du i första hand ska prata lite med dem om att du är bekymrad över hur hon verkar må. Finns det inga vänner så kanske du ska överväga att prata med hennes föräldrar. Hon är visserligen myndig men fortfarande mycket ung. Detta är förstås bara till hjälp för henne om hon har en god kontakt med föräldrarna och om de verkar byr sig om henne och förstå henne.Det är ett stort steg att dra in föräldrarna i det hela men kanske finns ingen annan råd. Du skriver att de är kärleksfulla och bra - så skönt om de kan hjälpa henne.

Gör det som du utifrån ditt hjärta känner är det bästa för henne.

/Madeleine Gauffin Rahme