FRÅGA: Jag och min pojkvän har båda nyligen avslutat studier för att börja arbeta. Jag är humanist och han är ekonom. Jag är utåtriktad, känslig och hetlevrad. Han är hänsynsfull, lyssnande, seriös och konflikträdd.

Mitt jobb är flexibelt, kreativt och roligt och jag älskar det. Han har ett högavlönat jobb med långa dagar och stora krav på sig där han mer eller mindre vantrivs. Jag har föreslagit att han ska försöka byta, men det är inte riktigt rätt tid att leta nytt jobb och han känner dessutom att det är riskabelt då han just har tagit ett stort lån för att köpa lägenhet. Vi har varit tillsammans ett par år och har under en längre tid talat om att flytta ihop i den lägenhet som han har köpt. Dock är jag oroad av både våra olika jobbförutsättningar och våra olika temperament. Jag tycker att det är jobbigt att det är hans lägenhet och inte min och vi båda tycker att det är jobbigt att vi tjänar så olika. Hur hanterar man sånt? Vem betalar vad, och varför?

Vi har alltid haft ett mycket jämlikt förhållande, vilket är lätt när båda är studenter, och jag är rädd att den nya ekonomiska situationen på något sätt ska förstöra det. Varken han eller jag vill känna att någon hamnar i underläge/beroende gentemot den andre, men att ha helt separat ekonomi där den ene har mycket högre levnadsstandard än den andre känns inte heller okej.

För tillfället är vår relation inte heller den bästa då jag har svårt att vänja mig vid den person han blir av att jobba så mycket: trött, håglös och mindre intresserad av mig. Jag är ofta arg och besviken över detta och vill gärna prata och reda ut. Min pojkvän tycker då att jag är bråkig och letar konflikter och att det inte är vad han behöver när han redan har det så tungt på jobbet. Han stänger av och vägrar diskutera. Själv känner jag mig obekräftad och maktlös och blir rasande och söker bekräftelse på annat håll.

Detta är en människa som jag älskar och vill leva med och allt jag vill är att det ska fungera. Jag är dock livrädd att falla i en genusfälla där jag sitter ihop med någon som alltid kommer att prioritera sin karriär. Kanske kommer det alltid vara så här? Jag vet inte om jag orkar vara ihop med ett känslomässigt skal, mitt bekräftelsebehov är oändligt. Vad kan vi göra?

Orolig 25-åring

SVAR: Du ställer de relevanta frågorna; vem betalar vad och hur ska man fördela pengarna som finns? Det finns naturligtvis ingen given mall för detta men man bör undvika att hamna i de stereotypa könsstrukturerna som bland annat innebär att mannen står för inköp av kapitalaror och kvinnan köper mat. Tjänar din vän mycket mer än du bör han väl också betala något mer för era gemensamma kostnader eller på annat sätt bidra mer. Likaså bör man inom relationen leva på samma standard och var och en bör ha egna pengar att röra sig med som den andre inte får ha synpunkter på. En viss ekonomisk frihet är nödvändig.

Din väns lägenhet är hans och det bör väl regleras med samboavtal. Kan du hyra ut din egen lägenhet ett år för att prova samboskapet utan att riskera din egen bostad? Du bör nog kontakta en rådgivare för att få mer insikt kring det ekonomiskt rimliga. Bankerna har oftast bankjurister man kan boka tid hos. Försäkra dig om att du kommer till en person med förståelse för kvinnors specifika situation.

Pengar är ofta en anledning till konflikter inom relationen och alldeles speciellt om det är mycket stora skillnader i inkomst. Därför bör man alltid prata igenom i detalj hur man vill ordna det ekonomiska innan man väl bor tillsammans. Man bör aldrig lita på att det nog ordnar sig ”eftersom vi älskar varandra så mycket”. Som sagt; olika syn på pengar har gjort att många relationer havererat, så man bör inte ta något för givet i detta.

Så till den känlsomässiga delen av ditt brev. Ni tycks vara olika till läggning och behov. Ibland kan detta innebära att man kompletterar varandra och att man tillför varandra dimensioner som är berikande. Andra gånger innebär dessa olikheter i relationen att man har svårt att komma överens och att det blir olyckligheter från båda håll.

Du känner dig redan nu osäker och bekymrad om hur det ska bli och om det är rätt för dig. Din vän jobbar mycket och mår därefter. Du reagerar på detta och vill prata och det vill inte han. Om detta mönster fortgår blir relationen svår och kanske omöjlig för dig. Du trivs inte heller med hur han priorieterar, alltså att han tycker jobbet är viktigast. Du vill en sak och han en annan.

Jag tycker du måste medvetandegöra honom om hur du ser på detta – om inte annat för din egen skull. Var tydlig med hur du vill leva, vad du vill ägna dig åt och hur du vill att en relation ska vara. Vill han inte lyssna trots upprepade försök från din sida, där du är saklig och bestämd, får du ta ställning till om denne man är något för dig när han faktiskt inte intresserar sig för det viktiga du har att säga.

Vill du ändå prova hur det skulle vara att leva tillsammans kanske det kan vara bra med ett provår – ett medvetet sådant – då du har för avsikt att se hur det går och om ni trivs tillsammans och kan vara lyckliga. Mår du inte väl av och i relationen finns ingen anledning att fortsätta den. Kärlek är underbart – men ibland räcker det inte hela vägen.

Madeleine Gauffin Rahme