FRÅGA: Jag är en kille på 23 år som snart är klar med en längre utbildning på ett av landets bättre universitet. I de flestas ögon framstår jag nog som lyckad. Jag är utåtriktad och social och har många kompisar. Problemet är bara att jag aldrig ens har kysst en tjej. Och jag är rätt säker på att jag kommer att leva mitt liv ensam. I perioder känner jag mig deprimerad och även om jag inte tänker ta livet av mig så önskar jag ofta att jag aldrig fötts. Mitt liv känns helt enkelt inte längre meningsfullt.
Jag är en känslokall person. Inte på något obehagligt vis, jag är både omtänksam och vänlig, men jag har aldrig varit förälskad, rädd, ledsen eller stressad. Folk brukar beskriva mig som lugn och eftertänksam.
I slutet av tonåren hade jag problem med acne, något som förmodligen har påverkat min självkänsla. De problemen är nu borta och jag ser bra ut. Det är inte alls ovanligt att tjejer vänder sig om och tittar efter mig på stan. Det är också vanligt att tjejer visar intresse och tar kontakt. Tyvärr har jag aldrig några känslor och jag lyckas inte behålla deras intresse, även om det är någon som jag tycker om.
Jämfört med många problem är det inte någon katastrof att vara 23 år och oskuld men jag känner att jag är inne i en ond cirkel som jag inte förmår att bryta. Jag vet inte om detta är en vanlig livskris men har du några råd att ge så snälla gör det.
Ensam
SVAR: Jag funderar på om det är din upplevelse av att du inte kan känna så mycket, som ligger till grund för den meningslöshet och den nedstämdhet du tidvis bär på. Det blir ett tomt och innehållslöst liv om man inte har tillgång till sina känslor. Har du inte det blir det förstås också svårt att fästa sig vid en kvinna och utveckla en djupare relation. Ja, en relation över huvud taget ter sig svår att ha.
Frågan är då om det alltid varit så här känslolöst för dig eller om det har hänt dig saker tidigt i livet som gjort att du inte har tillgång till dina känslor. En del av dig skulle alltså då ha stängt av känslor som ett skydd och ett försvar mot att känna det som gör ont. Bättre då att inte känna alls, resonerar ibland våra försvar.
Jag tror att du måste få hjälp att förstå dig själv och hur det blviit så här. Det är föga troligt att saker och ting av den här sorten bara ordnar upp sig.
Du kan förstås ställa en rad frågor till dig själv: Hur länge har det känts så här? Hur var jag som barn? När känner jag känslor över huvud taget? Vilka känslor förknippas med nedstämdhet och meningslöshet? När mår jag bra?
Kartlägg detta och se om du får ledtrådar till att förstå dig själv bättre. Med den utgångspunkten skulle jag vilja rekommendera dig att börja i terapi för att förvissa dig om ett bättre och lyckligare liv framöver.
Madeleine Gauffin Rahme
