FRÅGA: Vi har ett problem som rör vårt 18-åriga barnbarn som har brutit med sina föräldrar.

Det har nämligen nyligen skurit sig mellan föräldrarna och dottern på grund av flera orsaker. Framförallt rörde det den enorma stökigheten sedan en lång tid tillbaka i hennes rum och hennes ointresse för gemensamheten. Familjen har även störts av hennes piercingar som hon skaffade sig trots föräldrarnas uttryckliga önskningar att hon skulle låta bli! Hon sumpade ritlektionerna, körkortsundervisningen och blev sämre i skolan under vårterminen. De sista två åren hade hon stadigt sällskap med en fin kille, som vi alla gillade och välkomnande i familjen. Det förhållandet tog slut nyligen, sedan de två kom hem efter tågluffningen i juli månad.

Det var också då brytningen med föräldrarna skedde, då hon visade sig med ringen i läpp och näsa. Sedan dess har hon inte bott hemma utan sovit rund på olika ställen och kompisar.

Vi visste inte var hon befann sig, hon svarar inte i mobilen (vilket hon förklarar med att ”det inte finns någon mottagning där jag är”). Vi, hennes morföräldrar, bor i villa och har en bottenvåning som vi har för våra gäster. Vi tyckte att hon kunde bo hos oss, då tanken att hon bodde på så olika ställen var skrämmande för oss.

Nu har hon flyttat in, det vill säga strött ut sina prylar enligt känt manér på bottenvåningen med halvöppna resväskor och ruttnande mat i kylen. När vi kom hem efter en kort semester fann vi en lapp att hon är bjuden på ett kalas och beklagar att inte kunna ta emot oss. Sedan dess har vi inte sett till henne och våra två cyklar som hon fick lov att låna.

Nu är jag tveksam om vi gjorde rätt i att låta henne bo hos oss, vilket naturligtvis skedde i samråd med hennes föräldrar. Jag har en nervös läggning och vill helst att hon meddelar oss, när hon har för avsikt att sova borta. Är det för mycket begärt? Jag vill inte veta med vem och var hon sover över, bara att hon är borta över natt eller längre tid.

Hon har lovat att sköta ordningen, men det har inte heller hänt. Jag måste ju veta att hon håller något sånär rent, tvättar sina kläder och sköter till exempel lås och nycklar. Vi älskar henne och hade ett nära förhållande med henne och alla i familjen egentligen ända tills hon började ”kila stadigt” med diverse killar. Men det betraktade vi som naturligt.

Hon fick också (som vi morföräldrarna tyckte alltför tidigt) lov att låta sina pojkvänner sova över hos sig, men där är jag gammaldags. Det som komplicerar min situation ännu mer är att min man står på barnbarnets sida i mycket och vi har börjat gräla om dessa saker, som jag beskriver. Jag kan ångra mitt beslut, att inhysa henne hos oss, jag har ingen lust att uppleva fler oroliga nätter och upprepa alla problem som vi har kommit över med våra egna barn. / Trött mormor

SVAR: Nu är det dags att kavla upp ärmarna och ta itu med ditt lilla barnbarn som är en stor tjej nu! Visst, självklart ska du konfrontera henne om vart saker tagit vägen och allt annat också som du undrar över. Backa inte, be inte om ursäkt och skrapa inte med foten. Sätt ner hela foten och var den gränssättande vuxne med skarpa men kärleksfulla ögon som hon nu behöver för att komma på rätt spår – det vill säga sitt eget spår i livet.

Visst har hon det tufft med både det ena och det andra men där hjälper du henne bäst genom att vara just kärleksfull, varm och ändå hålla på barns behov av att bli genomskådade och konfronterade. Ingen vill egentligen luras och föra bakom ljuset och det ä klart snöplig när man blir avslöjad men ändå en lättnad. Låt henne reagera med ilska och annat men stå kvar. /Madeleine Gauffin Rahme