FRÅGA: Jag undrar hur jag ska vara den bästa mamman till min fyraåriga dotter som är så otroligt envis och så alldeles väldigt hudlös. Det blir rätt hårda tillsägelser och hätska diskussioner innan hon faktiskt låter bli att till exempel klättra på utsidan av trappräcket eller klippa lite här och var. Jag är rädd för att hon blir trampad på och tilintetgjord. När tillsägelsen får effekt på hennes beteende så känner jag att jag redan har gått över en gräns där jag gör henne illa i stället för att få henne att förstå att så får hon inte göra.

Hur ska jag hitta balansen, hur kan jag sätta gränser utan att trampa på henne? Jag önskar att jag kunde få mothugg av henne så att jag fick något att bråka med, men hon ignorerar mig tills jag handgripligen tar prylarna ur händerna på henne och då känns det för mig som om hon blir fullständigt genomsårad. Jag vill ju bara att hon ska inse var gränsen går, inte känna sig diskvalificerad och utvisad som en buse. /Rödhårsmamma

SVAR: Hej Rödhårsmamma! Du har fått en envis, viljestark och känslig liten unge. Det är en härlig kombination men kan vara nog så knepigt för en förälder. Det kräver lite extra tålamod - hon gör det hon vill själv och på sitt eget sätt. Jag tror man ska akta sig för att tro att barn gör saker för att elakt provocera vuxna - när vi tänker så blir vi så arga och det är helt onödigt.

Försök se det som sker ur din dotters perspektiv - och se vad som skulle kunna fungera. Du har redan provat att säga till flera gånger och det hjälper inte. Om du orkar ha glimten i ögat och humorn påkopplad kanske det är en framkomlig väg. Att säga till en gång och två gånger och sedan: ” nu du lilla gumman har vi klippt färdigt i gardinerna - nu gör vi något annat.” Så tar du saxen varligt ur handen på henne. Därefter gör ni något annat tillsammans. Något som du har i bakfickan förberett och klart. Detta tar förstås tid för dig i vardagen men det är värt besväret. Då kommer hon att känna sig respekterad och förstådd. Försök att låta bli maktkamp - barn förlorar så lätt och det känns aldrig bra efteråt. Inte för någon eftersom det inte finns en vinnare.

Det handlar om att kommunicera både verbalt och fysiskt - utan att hon känner sig kränkt. Du är vuxen och förstår bäst. Vissa saker är direkt farliga för barn och då måste man ingripa fysiskt och respektfullt, kärleksfullt och vänligt. Behöver du diskutera vidare så vänd dig gärna till psykologen på din barnavårdscentral. /Madeleine Gauffin Rahme