FRÅGA: Har varit föräldraledig i 15 månader snart. En tid som varit fantastisk och skitjobbig. Jag har en otroligt aktiv son som är trotsig till max. Vi håller på att bygga ut vårt hus och jag har agerat konstruktör, arkitekt, inköpare, projektledare, byggare och en massa annat under tiden. Samtidigt så håller jag på att skissa på att starta upp ett eget företag. Jag läser också en utbildning på distans. Dessutom så gör jag mitt bästa för att hålla ett städat och ordnat hem, mat på bordet, nybakat bröd och motionera hunden. Jag går just nu också igenom behandling av mina ätstörningar, som tagit fart igen under föräldraledigheten.
Jag är nu gravid i vecka 34. Jag klättrar, trots enorm foglossning, upp på stegen till bygget för att snickra och fixa och dona. Jag sitter och ringer runt för billigaste priser på flytspackel och kakel. I morgon ska jag till Nyföretagarcentrum för att diskutera min affärsidé och få lite tips och råd. Ikväll ska jag göra klart min inlämningsuppgift till skolan. Samtidigt som jag lagar middag, lägger sonen och har dåligt samvete för att jag inte hann med en promenad med hunden i mörkret (sambon arbetar kväll idag). Mitt i allt detta så upptäckte jag att jag missat att anmäla hur jag vill ha föräldrarersättningen för januari, och när jag till slut fick hjälp från Försäkringskassan så har jag ju anmält detta för sent och det är inte säkert att jag får pengar utbetalt nu i januari. Jag har tur, för min sambo har hög inkomst och sparade pengar så egentligen är det ingen fara på taket - men i detta husbyggande och med min ångest över att jag missat detta så faller hela världen ihop. Jag orkar inte mer, egentligen. Det har jag inte gjort på länge, men jag är så duktig på hålla fasaden uppe i alla fall.
Hur tusan ska jag lära mig att inte vara så duktig jämt? /Ewa
SVAR: Duktig skriver du... Är det verkligen det du är? Är det duktigt att vara så enormt igång som du beskriver det med pyttelitet barn och väldigt gravid. Du är högpresterande på många plan när det gäller att utföra, producera och driva. Alltför högpresterande för att du till kropp och själ ska orka. Men du, vad driver dig? Vad står det på prislappen? Vad kostar det dig och dina närmaste och främst din lille son och din kommande bebis? Jag tänker att du borde vara utmattad, genomtrött och väldigt orolig för dig själv och din aktivitetsnivå. Och det är väl därför du skriver till mig för att du bekymrar dig. Kära du; VARFÖR håller du på så här?
Ätstörning och svårighet att kommunicera skriver du. I din terapi tar du upp dina ätproblem. Jag undrar om du hos pyskologen tagit upp dina överprestationskrav? Om inte bör du snarast göra det. Ätstörningarna är säkert ett symptom bland många på din grundproblematik. En fråga som dyker upp inom mig är: vem skulle du inför dig och omvärlden vara om du slutade NU med alla vansinnesprestationer? Inte när du gjort klart det där och det där utan just nu. Du lämnar återbud dit du måste, skjuter upp på obestämd tid dina olika projekt och bestämmer dig för att nu får det vara slut. Ingen utbildning, ingen kurs, inga husprojekt, inget stegklättrande osv osv. Hur känner du vid den tanken? Vad kommer för dig då?
Du undrar hur man slutar driva sig till bristningsgränsen. Det första man måste fatta beslut om är om man verkligen vill lägga av eller om du vill fortsätta tills du kollapsar. (För kollapsar det gör de allra flesta förr eller senare.) Inför stora förändringar är vi oftast ambivalenta. En del av oss vill och en annan del vill inte. Vilken del som vinner beror på vilken som, av olika anledningar, kan bli störst. Om svaret inifrån blir ”sluta överprestera” så fattar du beslutet att sluta omgående med allt utom de sysslor som ditt lilla barn, graviditeten och lätt daglig skötsel av hem kräver. Laga enkel mat, baka inte bröd och inred/bygg inte mer. Inga utbildningar eller kurser. Fuska inte och försök inte driva på dig i smyg. Vila dig. Tala om för dina närmaste vad du bestämt dig för och be dem om hjälp att stoppa dig. Berätta i terapin om hur du driver på dig själv. Sedan kommer troligen en tid av abstinens. Du ska nu göra få saker och göra dessa långsamt och medvetet. När man inte längre kan/ska utöva sitt vanliga mönster så protesterar en del av oss och vill återföra allt till det gamla vanliga. Det är tryggast så. Då gäller det att hålla i sig och ta emot det stöd som finns.
Detta tar tid men om du är fast besluten kommer det att gå. Går det inte bra en dag, det vill säga trillar du dit på att köra igång igen - så minns att det finns alltid en ny timme och en ny dag att börja om på. Du har allt att vinna på att göra en helomvänding! Tveka inte! /Madeleine Gauffin Rahme
