FRÅGA: Jag och min syster, båda i 45-års-åldern, bor i samma småstad som vår gamla mamma som är 90 år och som bor själv och klarar sig med hemtjänst på morgonen.

Hon är ganska pigg och vi är oerhört tacksamma för allt hon gjort och ställt upp för oss under våra liv. Vi talar med henne i telefon så gott som dagligen. Besöker henne två tre gånger per vecka förutom att vi har varsin dag per vecka när hon kommer hem till oss och våra familjer.

Men, vi har konstant dåligt samvete för att vi inte besöker, ringer, tar med henne hem, ser till att våra barn hälsar på henne ännu mer. Hon kräver aldrig eller ber oss besöka henne. Däremot hör vi ofta ”Vad roligt det vore om... men det är klart att ni har ju så mycket att göra.” . ”Du har ju så mycket att stå i....så du hinner väl inte stanna... Ja, jag är ju inte så rolig att hälsa på längre... ”Du ska veta att det är inte så roligt att bli såhär gammal”. Ofta säger hon ”Ja din syster var här men hon hinner ju aldrig stanna så länge. Din syster ringer så sällan”.

Det blir allt mer påfrestande att känna att man aldrig gjort tillräckligt, att hon känner sig ensam, att man vet att hon önskar att man kommer på besök. Samtidigt så är det inte lika roligt att ringa eller besöka henne när man bemöts med dessa kommentarer. Vi har aktiva familjer med äldre tonårsbarn eftersom våra föräldrar fick oss båda först i fyrtioårsåldern. Naturligtvis blev vi deras stora livsupplevelse vilket vi som sagt är oerhört tacksamma för. Vi vill ju dock kunna umgås och vara med våra egna familjer utan att alltid ha dåligt samvete för att vi borde ha tagit med gamla mormor hem.

Tyvärr upplever inte tonårsbarnen heller henne så positivt längre då hon ofta tar sig friheten att påpeka deras val av kläder, utbildning, bostad eller extrajobb. Det känns som om navelsträngen aldrig klippts av.

Hur ska vi agera eller tänka? Hur ska man veta när man ställt upp tillräckligt? Det känns som om hon aldrig får nog medan vi tycker att vi faktiskt gör en hel del och träffar henne betydligt mer än många andra ser sina föräldrar. Hur lyckas hon få oss att må så dåligt?!

Vore tacksam för svar. Jag misstänker dessutom att vi kanske inte är ensamma i detta avlånga land att ha konstant dåligt samvete för våra gamla kära föräldrar.

/Småländska

SVAR: Det är säkert precis så svårt för din mamma att åldras och vara ensam som hon uttrycker det. Tyvärr blir det skuldbeläggande av hennes känslor. Tänk om hon istället hade kunnat prata på ett annat sätt om hur hon har det, vad hon önskar sig och vad hon inte tycker om.

Att vara föremål för skuldbeläggande känns alltid obehagligt och svårt. Precis som du skriver så känner man sig otillräcklig och självisk. Effekten blir den att man drar sig för att hälsa på eftersom det genererar än mer dåligt samvete. Ju mer sällan man då kommer desto mer kommentarer blir det och desto mer dåligt samvete får man.

Jag skulle vilja föreslå dig och din syster att ni tillsammans pratar med er mamma. Berätta hur ni har det i era liv med barnen, era egna arbeten och med livet i stort. Beskriv hur ni gör allt ni kan för att ordna det bra för henne men att det ändå inte känns som att hon tycker det är bra nog. Fråga henne hur hon skulle vilja ha det, vad ni kan göra för henne och vad som skulle göra henne riktigt tillfreds. Låt henne prata, berätta ur sitt hjärta och lyssna till henne. Säg att ni blir ledsna och att barnen blir ledsna av hennes kommentarer.

Om ni kan mötas på detta sätt i vänlighet, lugn och ickeaffekt då tror jag det kommer att bli bra mycket bättre.

/Madeleine Gauffin Rahme