FRÅGA: Jag har en mycket god vän som har haft problem med sin mamma under hela sitt liv. Hon har alltid varit mycket dominerande, och allting har sett perfekt ut utåt - och nu har jag insett att det är just ytan som har varit snygg. Under har det varit psykisk terror, mamman har lämnat familjen eller hotat att lämna och när resten av familjen inte följt hennes nycker har psykandet börjat. Det kan vara allt från studieval till vilka kläder som används.

Trots en flytt flera mil bort har min kompis mamma makt över sin dotter som gör allt som man kan tänka sig för att det hela ska fungera. Hon kan inte riktigt förmå sig att bryta kontakten, men försöker också leva sitt liv som hon vill. Hon har träffat en kvinna som hon är tillsammans med sedan ett par år (något som mamman vägrar acceptera). Mamman har uttryckligen sagt att hon hellre ser dottern olycklig med en man än lycklig med kvinnan hon älskar. Min vän är förstås jätteledsen över detta, även om hon förnuftsmässigt förstår att ingen normal människa han tänka så om sitt eget barn.

Finns det något hopp om att få en sån här relation att fungera, eller än enda alternativet att bryta helt? Vad kan jag som kompis göra för att stötta? Jag har försökt att vara ett stöd och lyssna, men känner att jag inte kan göra så mycket mer. Det är väldigt frustrerande alltihop. /Orolig kompis

SVAR: Hej orolig kompis! Att vara vittne till en pågående destruktiv relation är oftast frustrerande. Man ser hur allt det tråkiga och nerbrytande bara pågår och känner sig maktlös och rådvill. Försöker man prata med sin vän om det man ser kan det vara svårt att bli hörd och få gehör. Så länge inte det finns barn som far illa kan man inte ingripa mer än du troligen redan gjort. Då får man hantera sin egen känsla av maktlöshet.

Tyvärr och tack och lov är vi inte benägna att ändra på vare sig oss själva eller våra relationer förrän vi är beslutsamma och redo. Det spelar inte någon roll vad en välmenande omvärld säger oss. Vi flyttar inte våra positioner och befästningar förrän vi känner ett behov av det. Dessutom behöver vi känna oss kraftfulla, beslutsamma och modiga nog. Förändring av relationsmönster är svårt. Vill den ena rucka på mönstret är ofta den andra där och försöker få tillbaka det gamla. När den ena är redo att förändra är kanske inte den andra det - timing infinner sig inte alltid.

Du har försökt prata med din vän, ingjuta mod och möjligheter. Du finns med din närvaro och förståelse - det är mycket det och mer kan du inte göra. Du kanske ska fundera över vad allt detta destruktiva som pågår i en annan människas liv väcker hos dig själv. Vad gör att du blir så upptagen med din väns belägenhet? Vad står frustrationen och maktlösheten du upplever för? Ibland kan vi stirra oss blinda på andras behov av förändring för att slippa vårt eget. Det kanske inte alls är så för dig - men en tanke att åtminstone överväga.

Din vän är i högsta grad vuxen och har vågat stå för sin sexualitet: det tyder på styrka och mod! Hon väljer sitt liv utifrån sina förutsättningar och du ditt; i det möts ni, upplever varandra och era egna reaktioner på varandras liv och leverne. /Madeleine Gauffin Rahme