FRÅGA: Jag inledde sedan en tid ett förhållande med en kvinna, mamma till tre mindre barn och änka sedan cirka två år. Allt var fantastiskt bra till en början men efter hand ser jag beteenden och företeelser – framförallt vad gäller barnens uppfostran – som jag inte tycker om, vilket gör mig alltmer tveksam. Det är inte lätt att träffa någon då man är i 50-års åldern, skild och ensam pappa till två barn, 18 och 22 år, och därför drar jag mig nog för att göra något drastiskt. Samtidigt vet jag inte om det är rätt eller känns rätt att gå vidare som det nu är.

A, som jag kan kalla kvinnan jag nu träffat, är jättebra och vi har en bra och intim kontakt om än det är lite tidigt att kalla det het kärlek. Men hon har ett stort problem med att vara alltför soft mot sina barn, speciellt den minste (L), som är minst sagt vild och krävande och skulle behöva mer disciplin och fasta regler att följa i hemmet. Kanske en man eller fadersgestalt i hemmet är vad som saknas. A ställer ofta ultimatum till honom men dessa är helt omöjliga att fullfölja (till exempel att vi lämnar kvar dig här och du får gå hem flera mil om du inte lugnar dig). Dessa tomma hot är för länge sedan genomskådade. De andra två barnen (10 och 13) är betydligt lugnare och väluppfostrade.

Hela det gigantiska huset familjen bor i är tämligen slitet och i behov av en större upprustning – jag hade personligen beställt en container och gjort mig av med hur mycket som helst. Huset är fyllt av leksaker och det åks inlines och spelas boll inomhus. Den stora trädgården är bitvis vildvuxen. Allt är en aning kaosartat och förfallet samtidigt som jag vet att de ekonomiska förutsättningarna finns. Det är andra orsaker som blockerar. Som att A till viss del verkar ha tappat greppet om hela situationen. Jag tror också att hennes softhet är ett sätt att kompensera för den bortgångne pappan. Att var för snäll är emellertid ingen bra lösning, enligt min erfarenhet. Jag har ett drag av perfektionist i mig vilket inte underlättar.

Jag tar nu en dag i taget med det hela, även om A och jag har planerat mycket att göra tillsammans i vår: resor, utflykter, segelturer... Jag har också träffat “svärföräldrarna” och syskon och vi kommer bra överens. Till saken hör att jag gärna undviker konflikter och inte vill äventyra det vi har och kan ha i framtiden. Jag inser dock att ett beslut bör fattas annars finns det kanske ingen gemensam framtid.

Men jag vill inte heller ha en situation där jag blir ett slags reservpappa – eller den nye mannen i huset. Jag är inte redo för det. Jag vill inte heller lägga mig i A:s barnuppfostran. Problemet är att jag tror att detta är vad A kanske är ute efter och vad hon/familjen behöver.

/Dad

SVAR: Du vet vad du vill och du vet hur du inte vill ha det. Eftersom du är så tydlig med det inför dig själv så vore det bra om du även kunde vara det mot A. Du skulle nog ha mycket glädje av att säga hur du tänker dig relationen och vad du inte tänker dig. Alla förtydliganden är alltid mycket bra eftersom vi alla bär på våra egna förhoppningar och förväntningar inför livet och möten. Kanske hoppas A på att du ska hjälpa henne med en rad saker; hon kan mycket väl vara i stort behov av en person att dela praktikaliteter med, att diskutera hur man ska ta itu med saker (trädgård och huset till exempel). Kanske längtar hon också efter en annan vuxen att dela ansvaret för barnen med. Detta vet du egentligen ingenting om men det är säkert bra om ni kan börja prata om detta. Ni behöver båda veta vad som gäller och vad som finns att vänta sig i relationen.

Beträffande andra människors barnuppfostran så kan det vara mycket känsligt att påpeka fel och brister man ser hos andra i detta avseede. Ser man att barn far illa och mår dåligt av hur vuxna behandlar dem MÅSTE vi vuxna ingripa – självklart och tveklöst är det så. Handlar det däremot om olika möjliga förhållningssätt som inte skadar barnen håller vi ju på vårt eget. Troligen gör A så gott hon kan med den yngsta men att hota med att lämna barnet om han inte lyder låter ju definitivt tveksamt och som en desperat manöver. Hennes sätt att vara mot barnen kanske handlar om att hon är soft, som du kallar det, och att det är ett förhållningssätt som hon tycker är viktigt och bra. Eller så är det för att kompensera, som du också nämner.

Känner du att du kan vara till nytta och glädje för henne i detta sammanhang får du hitta ett bra sätt att lägga fram dina synpunkter på – ett sätt som visar att du förstår det svåra i att bli lämnad och hur svårt det måste vara att plötsligt stå med allt själv. Du får känna efter hur mycket du själv vill engagera dig.

Denna relation tycks vara i ett tidigt skede – klokt då att ta en dag i taget och tydliggöra det som behöver tydliggöras. Glöm dock inte att njuta av det som är bra, skönt och livgivande.

/Madeleine Gauffin Rahme