FRÅGA: Mitt problem är att jag är extremt tystlåten och har svårt att föra mig socialt med andra människor. Har alltid varit den tysta i familjen och accepterat det som min roll (det är en del av min personlighet) men det har gått för långt för mig då jag knappt har några vänner alls. Nu känns det bättre när jag inte går i skolan längre och inte blir påmind om det hela tiden men på helgerna ligger det och maler i bakhuvet att jag slösar bort min tid på att sitta hemma, man känner sig onormal.
Att vara asocial ligger i släkten och jag har haft oturen och ”ärvt” det av min mor om man ska skylla på nåt, jag vill bara bryta de mönster jag satt upp och vid vanliga sociala situationer kunna konversera och få vänner igen. /Anonym kille
SVAR: Hej! Vi är så väldigt olika vi människor. Redan på spädbarn kan man märka skillnad i personlighet och den tycks, om allt vill sig väl under vår uppväxt, utvecklas på det sätt den ska. Allt för att vi ska bli de vi är ämnade att vara – det vill säga oss själva. Vissa av oss är från början framåt, nyfikna och kavata. Andra är blyga, tystlåtna och observerande. Ibland verkar det som att idealet i vårt samhälle är att vara framåt, driven och energisk. I andra sammanhang ska vi vara reflekterande, återhållsamma och stilla. I åter andra lägen förväntas det av oss att vara på andra sätt. Det som blir problematiskt är när vi upplever oss vara på ett sätt som inte stämmer med vad omgivningen förväntar sig av oss. Låt säga att jag är blyg och försiktig och växer upp i ett hem där alla andra är käcka och oblyga, pratsamma och sociala. Då kan de säkert uppleva mig som lite jobbig och jag själv börjar känna mig fel. Faktum är att det inte är bättre att vara på vare sig det ena eller andra sättet men att det blir bekymmersamt; till och med plågsamt när man känner sig som fel utifrån en norm som man inte tycker stämmer med den man är.
Så är det kanske för dig. Du har blivit den tysta, skriver du, den som man förväntar sig ska bära den tystas roll. Det kan i sig också bli till en låsning. Det verkar som att du lider av att känna dig begränsad i livet. Mellan raderna läser jag att du längtar efter mer kontakt med människor och att kunna komma ut ur din kapsel.
Du får fundera över om det finns någon naturlig plattform för möten i ditt liv. Jobb? Kurser? Idrottsaktiviteter? Arbetsförmedling? Någon vän eller släkting? Du kanske kan anförtro dig till någon du har förtroende för och be om hjälp att börja sakta ta dig ut ur skalet. Å ena sidan beskriver du att du är tyst och tillbakadragen till din personlighet och å andra sidan kanske den delen har förstärkts mer än den mått väl av? Att acceptera sin grundpersonlighet är viktigt och att försöka ta hjälp att inte fastna i låsta positioner med sig själv är lika vikigt det. Lycka till! /Madeleine Gauffin Rahme
