FRÅGA: Jag är en tjej på 22 år som är tillsammans med en man på 36 år. Vi har varit tillsammans i två år , och vi har bott med varandra i ett år nu.

Han har en dotter på åtta år från sin förra äktenskap. I början av relationen hade vi inga problem, men nu börjar jag få problem med honom på grund av hans barn.

I början av relationen gick alt bra mellan mig och flickan men nu i det sista har hon blivit väldigt svartsjuk på mig. Hon tror att jag har tagit hennes plats och att hennes pappa älskar mig mer än henne. Jag kan inte längre ha samma relation som jag hade med henne innan. Hon kritiserar allt jag gör och säger. Hon vill inte lyssna eller prata med mig. Ibland säger hon dumma saker som verkligen sårar mig.

Jag har pratat om det med min sambo men han förstår mig inte heller och säger hela tiden att hon är bara ett barn på åtta år och man ska inte förvänta nåt av henne. Istället för att hjälpa, lägger han skuld på mig och tror att jag hatar hans dotter och vill inte ha henne hos oss. Det som irriterar mig mest är att han inte kan förstå att det är väldigt svårt för mig också. Nu känner jag mig väldigt sårad och ibland vill jag bara gå min väg. Vill inte fortsätta.

Vet inte vad jag ska göra.

SVAR: Det som gör din situation svår är förstås det att din sambo inte vill förstå hur detta känns för dig. På så sätt blir du ensam medan han tar ställning för dottern – så gör vi ju oftast och visst är det bra att vi tar barnens parti.

Man kan lätt förstå dotterns reaktion och hur det ter sig för henne med att du finns med i bilden. Barnen får vara med om skilsmässa, nya partners och vi förväntar oss nog lite väl ofta att de inte alls ska reagera negativt på den nya partnern. Men det gör de förstås väldigt ofta och vi vuxna blir arga och sura på dem för att de inte gillar vår nya partner. Fast ur deras perspektiv är det förfärligt jobbigt att behöva bo med en ny människa som man inte alls valt, känner eller ens tycker om. Nog måste man väl få visa vad man tycker och känner? Nog måste man väl förväntas bli tagen på allvar? Nog måste väl vi vuxna lyssna till barenens vilja i detta och inte flytta ihop och isär bara utifrån våra egna behov?

Ur detta perspektiv är dotterns beteende lättbegripligt. Jag vet vi inte alls vad som rör sig mer inom henne och hur hon har det i övrigt i sitt liv. Kanske blir det du som får klä skott för allt som inte känns bra för henne.

Det kunde vara till hjälp om din sambo också ville ta dig på allvar. Även om det inte skulle göra att dotterns beteende blev annorlunda så skulle det säkert kännas skönt för dig med hans stöd - inte att han tog parti för dig, för det bör han inte göra, men bara att han visade att han begriper att det är tråkigt och ledsamt för dig.

Du kanske kan prata med henne själv om att du tycker det är ledsamt att hon är negativ till dig? Du kanske kan säga att du förstår att hon inte vill att du ska bo med dem men att nu gör du det och det kanske vore bättre om ni kunde vara lite vänner?

Du kanske kan säga till henne att du önskar att ni kunde vara goda vänner, fråga henne om det finns något du kan göra för henne och hör dig för om hon vill göra något tillsammans med bara dig.

Gå långsamt fram och pressa henne inte. Ju mindre du kan reagera på det som sker desto bättre är det. Observera, visa att du förstår henne på ett plan och var så vänlig du kan. Ligg lite lågt med dig själv och ditt och låt henne få ha sin pappa mycket när hon väl är hos honom.

Skulle situationen inte alls förbättras på något sätt så får du fundera över om det ändå är en relation du vill fortsätta. Ibland är priset för högt och då är det bättre att avsluta och fortsätta sin resa genom livet. Jag tänker att priset också är högt för den lilla tjejen.

/Madeleine Gauffin Rahme