Vi har varit ihop i fyra år, gått igenom rätt svåra saker och samtidigt haft ett väldigt, väldigt rolig och djup relation. Vi funkar jättebra ihop - vi älskar varandra, stöttar varandra, har otroligt bra sexliv, likadana intressen... Vi har ömsesidig respekt gentemot varandra. Det är många saker jag uppskattar med min käraste - han är generös, givmild, intelligent, varm, uppriktig...
Problemet är att jag känner att jag inte kan ha problem. Så fort jag ser dyster ut, eller säger att jag inte mår bra, det räcker till och med att anmärka något vardagligt, tar han illa upp. Han börjar beskylla mig att jag skäller ut honom, att han inte duger, att han är värdelös. Det känns som att varje gång jag har bekymmer och vill prata ut om det, måste jag förbereda honom för det - skapa stämning för samtalet och fördomsfritt lyssnarläge. Sedan kan jag börja introducera problemet, och betona att det inte är hans fel att jag känner så, att det inte beror på honom, utan på något annat. Jag kan liksom inte kunna känna vaga känslor, för då börjar han genast bli misstänksam att det kan vara han som står bakom.
Jag tror att vi lärt känna varandra på dessa fyra år, och skapat vårt sätt att kommunicera. Det var inte smärtfritt och mycket kunde varit mycket enklare om han haft ”mer distans till sitt ego”. Jag tror att han i grund och botten vill göra mig lycklig, och när jag inte är det (vem är lycklig och strålar hela tiden?), är han besviken och låter sin besvikelse gå ut över mig. Vi har kommit såpass långt att han nu inte tar illa vid sig vid objektiva skäl, det vill säga om jag är kapabel att benämna problemet (jobb, familj osv.). Men så fort jag blir överväldigad av känslor eller när jag rentav stör mig på något han gjort, blir det eld på taket. För att få stopp på mina bekymmer drar han sig undan, vill inte prata med mig och straffar sig (och mig med) för sina ”tillkortakommanden”. Då får jag ännu mer att hantera - sätta mitt problem åt sidan, lugna ner honom, förbereda honom, berätta om problemet, visat uppskattning för att han lyssnat på mig, betona igen att han inte har med mitt problem att göra.
Jag önskar att han vore mer som jag: Även om han säger lite okänsligt något som han stör sig på hos mig, stannar jag till och lyssnar på honom. Sedan begrundar jag mitt beteende, frågar vad han skulle välkomna i stället, och - om jag kan och vill - ändrar jag på det. Eller så säger jag i lugn och ro att jag är ledsen att han känner så men att jag inte ser något fel i det jag gjort.
Ibland känner jag mig väldigt obekväm att - även när jag bearbetat känslorna och vet hur jag ska formulera dem - säga honom vad jag stör mig på hos honom. Man måste liksom väga sina ord på guldvåg och vara väldigt diplomatisk (och tro mig, jag är ingen elefant i en porslinsaffär när det gäller sådant).
Jag är rätt så less på att vara moderator samtidigt som jag behöver prata ut. Inte varje gång i alla fall. Jag tror inte att han kommer att ändra sitt beteende, han är sådan tror jag. Eller? Kan man göra det? Jag behöver en partner som lugnar ner mig, tar inte saker så personligt (men inte nonchalerar mig), engagerar sig i mina ”gnäll” på ett förnuftigt sätt. För jag klagar inte så ofta och är optimistisk och positiv. Men jag är också uppriktig och rak och gillar ordning och reda i mitt liv och mina känslor.
Finns det något jag kan göra för att kriser och oförutsedda krångel blir smidigare att lösa? Jag har såklart berättat för honom hur jag känner angående detta och vad jag gärna vill ha av honom. Men jag orkar inte i längden med denna långa process av förberedelser och lugnande av hans ego.
DEN TÅLMODIGA
SVAR: Hej! Du har mycket stor insikt i i ditt sätt att fungera och i din förståelse för relationen och bakomliggande mekanismer. Insikt och mognad innebär att man kan gå till nästa nivå av sin inre utveckling. För din del skulle det kunna innebära att du har modet att våga se om relationen verkligen bär - om den står på egna ben eller om den är helt beroende av den anpassning det vill säga förminskning av dig själv som du nu gör.
Du anpassar dig till det du avläser att din pojkvän klarar av och orkar med. Ni har inte mer kraft, självständighet och frihet i relationen än vad han klarar av. Ni blir båda ofria och som gisslan i varandras garn.
Vad är du själv rädd för ska hända om du slutar ta allt ansvar för relationen och hans känslor? Vilka farhågor har du som gör att du fortsätter upprätthålla detta tröttsamma spel er emellan? Vad håller du i schack genom ditt eget úndvikande av rakhet och tydlighet?
När du har bekymmer, stort eller litet, känner pojkvännen sig uppenbarligen personligt drabbad. Han blir oroad och rädd när du inte är stabil, trygg och lugn. Han känner sig lätt dålig och värdelös och tror det är hans fel att du är ”ur balans” utan att det alls är något stort som händer i dig. Minsta lilla svajning i dig avläser han som att det är hans fel, hans tillvaro gungar till och det får honom att må dåligt. Hans självkänsla är i grunden skör och svag och kanske behöver han dig och den styrka, stabilitet och balans han tillskriver dig - en slags idealisering av dig - för att den ska stärkas och hållas uppe.
När han då tror att du svajar till det vill säga faller ur den idealiserade bilden han har gjort sig av dig, vilket du inte i verkligheten gör men i hans värld är minsta antydan åt det hållet en katastrof som nalkas och som han måste skydda sig från genom att bli arg, skuldbelägga dig och projicera sina känslor på dig. Han blir som ett barn du måste ta hänsyn till så han inte svämmas över av sina känslor. Du kan knappast fortsätta så här när du så väl ser hur det ligger till och hänger ihop.
Tro inte att din pojkvän ska ändra sig det minsta om han inte själv upplever detta som ett bekymmer för honom själv. Gör dig inga illusioner på den fronten.
Det du däremot kan ändra är dig och ditt beteende. Den stora medvetenhet du har kan du använda till att transformera inom dig.
Du kan nu sluta vara diplomatisk till överdrift. Du kan sluta i första hand ta hänsyn till hans känslor och reaktioner. Du har rätt att sluta ta ansvar för både dina och hans känslor. Det räcker så bra med att du tar ansvar för ditt eget. Man skulle faktiskt kunna säga att det är att göra din vän en björntjänst att agera som du gör. På det sättet blir han upphängd på dig och ofri. Du tillåter honom att luta sig mot dig. Du accepterar att han idealiserar dig och använder sig av dig för att förstärka sin svaga självkänsla och sedan inte stå ut med att även du är vanlig och mänsklig.
Du kan, om du vill, tala om för honom att du från och med nu tänker sluta vara överdrivet hänsynsfull och bara ta ansvar för dina egna känslor och beteende. Du kan förvänta dig att han då gör detsamma. Han kommer förstås att protestera och försöka med olika omedvetna strategier få dig tillbaka till din gamla position så han kan känna sig trygg igen. Du får vara stark och beslutsam och hålla din kurs om du vill ha en varaktig förändring i relationen.
Relationen kommer, om den är bra och stark, att utvecklas tack vare ditt beslut att bara ta ansvar för ditt, eller kommer den att bryta ihop då du slutar vara medberoende.
Bäst är det väl ändå om du inför ditt nya förhållningssätt omgående och innan ni flyttar ihop.
Känns detta för svårt att göra på egen hand kan du föreslå din pojkvän att ni börjar nysta i ert sätt att relatera till varandra genom att gå i parterapi. Imagoterapi är en möjlig metod som kan öppna nya vägar för att relatera till varandra. Nu handlar det för er om vad ni är beredda på att se inom er var och en för sig och samtidigt förutsättningslöst syna relationen i sömmarna. Det krävs mod, tålamod och vilja. Börja du med att fatta beslut för din del så får du se vad som blir av det. Du vill inte ha det som du har det och då behöver du gå åt ett annat håll än du hittills gjort.
All lycka till!
MADELEINE GAUFFIN RAHME
