FRÅGA: Jag har en fråga om relationer till svärföräldrar. Hur långt sträcker sig barnens skyldighet att ställa allt till rätta när det gått tokigt? I somras hälsade jag och min man och våra fem barn på hos farmor och farfar. Vi och barnen såg fram emot besöket då vi bara träffas fyra gånger om året.

Tyvärr skar det sig redan från början då farfar inte hälsade när vi kom utan gick ut i trädgården och farmor sa som välkomsthälsning att hon ”har så högt blodtryck, så nu får inte barnen skrika eller springa omkring”.

Detta sades innan vi kommit in i huset ordentligt. Sedan fortsatte det med ständigt hackande på barnen om att de inte satt ordentligt vid matbordet (två femåringar som inte når ner till golvet och inte får in stolen riktigt). När sedan stora flickan skulle gå ut med hunden och inte hittade hem satte sig farfar med tidningen och sa att det inte var hans problem för det var inte hans barn, och det här fick vi sköta själva. Vilket vi ju självklart gjorde, men han kunde inte ens se efter de andra barnen medan vi var ute och letade så en av oss fick stanna kvar.

Så här fortsatte det i tre dagar och sen fick jag nog och sa att nu var det nog dags att vi åkte en dag tidigare. Då gjorde de en helomvändning och förstod inte alls varför vi hade så bråttom därifrån, ”allt har ju gått så bra”. Jag och barnen åkte och min man stannade kvar hos sin syster en dag till. Svärfar kom dit och ville prata men min man var fruktansvärt trött och frågade om de kunde ta det en annan dag.

Efter mycket tjafs när min man praktiskt taget fick skrika att hans styvfar skulle lämna honom ifred så gick svärfar och nu är det tystnad. Jag har ring och pratat med dem två gånger och de förstår inte att de gjort något fel. Svärmor kan nu tänka sig att komma och hälsa på oss till jul, men svärfar vägrar. Han skrek i telefonen att ”till dem åker jag inte ”. Jag har bett om ursäkt för att jag tog barnen därifrån men något mer tycker jag inte att jag har gjort fel. Barnen har inte märkt mer av den här konflikten än att de inte hälsade på under novemberlovet. Jag kan ju inte tvinga honom att umgås med sina barnbarn men lite tycker jag nog att han kan bjuda till, han har ju klagat förut på att vi träffas så sällan.

Vad säger jag till barnen? Det är ju de som blir lidande av det här.

SVAR: Du har sannerligen inte gjort något fel. Om din svärfar beter sig ointresserat och tom ovänligt mot barnen finns det väl all anledning att ta barnen därifrån och kunna vara tydlig (mot de vuxna) med varför man inte vill vara kvar. Ni kan knappast tvinga svärfar farfar att vara intresserad och vänlig – det är något man brukar kunna räkna med som något högst vanligt och normalt. Vill han vara sur, otillgänglig och ovälkomnade får han räkna med att ni inte kommer, att han inte är speciellt välkommen hos er samt att barnen inte så gärna vill träffa honom. Det blir en självklar konsekvens av hans beteende.

Jag tycker inte ni ska lägga mer energi på detta utan ha det bra med varandra och välkomna farmor om det fungerar bra med henne. Vi har ofta en tendens att borra ner oss i det som inte fungerar och försöka med alla medel att få de sura och ovänliga att tina upp. Det vore bra mycket bättre om vi kunde släppa taget om vuxna som inte tycks vilja ändra sig och inte heller vill förstå vad man menar. Barn behöver skyddas mot vuxna som inte beter sig väl mot dem så insistera definitivt inte på att barnen ska fungera som brobyggare och spänningslösare.

Släpp detta och säg till barnen att ”farfar inte mår så bra just nu så vi kan inte träffa honom”. Det verkar dessutom vara sant att han inte mår väl. Men som sagt - det är ingenting ni som familj kan lösa. Om din man vill prata med sin pappa kan han förstås göra ett försök - men faller det inte väl ut det vill säga – vill pappan inte alls förstår är det lämpligast för din man att inte mer insistera. /Madeleine Gauffin Rahme