Vet inte riktigt var jag ska börja... Har efter skilsmässan fått jobba hårt för att få träffa barnen. Först – när min exfru utan förvarning flyttade till Stockholm – började barnen bo på heltid hos mig. Allt rullade på bra i cirka ett år, men så en dag meddelade flickan att hon tänkte flytta till sin mamma. Pojken ville inte vara kvar ensam utan flyttade också.
Barnen började nya skolor och det verkade fungera bra, även om jag förstått att de inte fick så många kompisar. På loven kom de och hälsade på. Varannan jul firade de med mig.
Men så i mars i fjol var jag ner till Stockholm igen och helt plötsligt ville barnen inte träffa mig och i somras var det meningen att de skulle komma upp några dagar. Jag chattade med pojken för att komma överens om när vi skulle träffas men när det var dags, svarade han varken på telefonsamtal eller sms.
När det var dags för skolstart igen mejlade min exfru att barnen skulle ta ett sabbatsår och att allt var ordnat för det. Som vanligt fick jag inte veta någonting – och att barnen hoppar av samtidigt, samma vecka? Jag ringde, mejlade och sms:ade men fick inte kontakt med barnen på flera månader.
Inte blev det något julbesök som planerat heller. Istället åkte jag ned till Stockholm för att lämna över en sista försenad julklapp till pojken. Det slutade med att min exfru sa att pojken inte ville träffa mig. Jag hade tänkte att vi kunde äta och gå på bio eller nåt, men det var “för långt borta” och barnen måste vara hemma senast klockan 21. Vad flickan ville vet jag inte. Min exfru sa att jag kunde komma förbi hennes arbete och lämna klappen där.
Sammanfattningsvis: Jag har inte träffat barnen på drygt ett år nu. Mamman har lovat skicka veckobrev alternativt månadsbrev om vad som händer, men jag har inte fått någonting på ett år. Mamman svarar inte på enkla, raka frågor om barnen. Barnen är nu nästan vuxna, flickan 16 år och pojken 18 år. Mamman är djupt troende och har flyttat till sin kyrka.
Jag anar att barnen mår dåligt på grund av något beslut inom kyrkan. Jag är själv inte positiv till religioner som påverkar andra, så kanske är det så enkelt att barnen är osäkra på sig själva och sin tro. Mamman har tidigare förbjudit barnen att prata om vissa saker med mig. Hon har hotat med att förskjuta barnen om de inte blir troende.
Just nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag försöker hålla kontakten men det är så tröstlöst när jag inte får någon respons. Blir mer och mer frustrerad, vill bara åka hem till barnen och skaka om dem så att de vaknar upp. Samtidigt börjar de bli så stora nu att de kan ta ansvar själva. Men man blir väldigt frustrerad att man inte får höra nåt direkt från dem, att allt måste gå via mamma.
Soc vill inte göra något om inte mamman är med på noterna. Vet att hon kommer att vägra, har försökt så många gånger med äktenskapsrådgivning före skilsmässan.
Tacksam för ideer!
SVAR: Det låter onekligen som ett ganska så låst läge. Vad som hänt genom åren, som gjort att barnen tagit avstånd från dig, är ju i princip omöjligt att veta. Kanske har mamman krävt en orimlig lojalitet, kanske spelar kyrkan in på något sätt. Eller finns det en tredje möjlig förklaring som vi inte kan ana? Hur som helst är det ledsamt att barnen inte haft den kontakt med dig som du hade önskat. Jag förstår att du känner dig sorgsen och ledsen över detta. Kanske också arg på både barnen och exfrun?
Nu är barnen stora och kan inte komma till dig annat än om de själva önskar det – och det gör de uppenbarligen inte.
Det är klart att du alltid kan kontakta en advokat för att få rätt att träffa 16-åringen. Å andra sidan så brukar man låta barn över 12 år vara med och ha synpunkter på var de ska bo och hur de vill träffa den andra föräldern. Så det kanske inte leder någon vart.
Jag skulle nog vilja föreslå dig att du själv kontaktar barnen. Vänliga och icke krävande brev, vänliga telefonsamtal till deras mobiler och kanske så småningom, när de visar sig kontaktbara, förslag på att ni kan ses på kafé eller över en lunch. Skynda långsamt och låt barnen känna att du respekterar var de befinner sig; kanske rör det sig om en lojalitetskonflikt? De kanske behöver dig och skulle må bra av att du inte kräver något av dem för egen del utan att du är just inväntande och visar att du finns där. Detta kan komma att ta tid men det är en strategi som jag tror kan vara försiktig och respektfull.
Jag förstår att du är mycket besviken på hur exfrun har agerat. Det lönar sig väl dock knappast att orda mer om det i nuläget. Lägg istället ditt fokus på barnen och din kommande kontakt med dem.
Madeleine Gauffin Rahme
