FRÅGA: Jag är en kvinna på 29 år och jag har många problem, bland annat med aggressioner. De minsta småsaker kan göra mig irriterad eller till och med helt tappa humöret. Jag vill så klart inte ha det så här och det börjar dessutom bli ett problem i min relation. De känslor jag får är att folk inte förstår vad jag menar, att andra gör sig löjliga över mig eller nedvärderar mig, att min pojkvän tjatar på att jag ska göra saker och jag kan oftast inte ta kritik av något slag. Det här är något jag levt med i över 20 år nu och jag har aldrig lärt mig att handskas med det. Jag har ingen aning om vad jag kan göra eller hur man motverkar att aggressionerna ens uppstår.
Ibland har jag också problem med överdriven svartsjuka och då känner jag att jag vill kolla upp vad min pojkvän har för sig, t ex genom att titta i hans kalender eller mejl, för att sedan få dåligt samvete så klart. Svartsjuka är något jag försökt arbeta med länge men det går upp och ner i perioder. Om jag mår bättre och har större självförtroende så är jag också mindre svartsjuk men jag vet inte hur jag ska göra för att inte falla in i ett sådant beteende överhuvudtaget eller stärka mitt självförtroende.
Periodvis lider jag också av dödsångest och efter många års grubblande tror jag att det är kopplat till en rädsla att bli övergiven, men återigen vet jag inte hur jag ska hantera detta eller varifrån det kommer ursprungligen.
Något som kanske inte låter så illa i sig men som verkligen kan förstöra mitt liv är att jag ofta skjuter upp saker som är tråkiga eller som jag tror kommer att bli besvärliga att genomföra. Minsta hinder kan te sig enormt och jag gör dem nog också mycket större än de egentligen är. Då jag skjuter upp saker får jag dåligt samvete och känner stress eftersom jag vet att jag borde göra något vettigt istället för en massa onödigt. Jag kan inte ens slappna av ett par dagar efter t ex en tentamen, eftersom jag vet att jag borde förbereda mig inför nästa moment och jag känner mig aldrig riktigt ledig. Jag känner mig också fruktansvärt lat som inte tar itu med saker direkt men vet inte hur jag ska kunna rycka upp mig och åstadkomma något.
Den enda lösningen jag har just nu på allt det här är att tvinga mig till saker. Tvinga mig att hålla mig lugn, tvinga mig att inte agera på mina känslor, tvinga mig till att göra det som behövs. Ibland har jag försökt med belöningar men det fungerar sällan och ger ingen tillfredsställelse. Straff fungerar så klart ännu sämre. Och det räcker inte med glädjen av att ha åstadkommit något heller eftersom det känns som att det mesta jag gör inte är så märkvärdigt att det förtjänar sådan uppmärksamhet och att mycket av det inte gör någon större skillnad heller. Jag känner bara att det måste finnas bättre sätt att motiveras och finna glädje i saker, men jag vet inte hur.
Det har gått så långt att jag börjat fundera kring självmord (även om jag inte kommer att genomföra det) för att jag ibland känner mig så hopplös som människa och otillräcklig på så många sätt. Det känns bara så omöjligt att hitta en lösning att jag blir helt förtvivlad och det känns som om jag bara ställer till saker omkring mig och förstör för andra, och mig själv. Om det bara fortsätter så här kommer jag i slutändan inte att ha någonting kvar och det verkar oundvikligen gå åt det hållet.
Katarina
SVAR: Det är så fantastiskt med alla frågor jag får. Så gott som alla som skriver har kommit till en punkt då man upplever att viljan att bli av med sitt livstrassel är större än att fortsätta på den gamla välkända vägen där lidande och svårigheter finns.
Det är bra för då är motivationen stor och det är en bra draghjälp när man ska ägna sig åt inre förändringsarbete. Ofta är vi mycket ambivalenta till föränding för egen del. Vi riktar gäran ficklampan utåt och hoppas på att makan, barnen, chefen och svärmor ska ändra på sig och simsalabim ska våra liv då bli bättre. Dessvärre sammanfaller vår önskan att förändra vår omvärld sällan med deras egen önskan om ändring.
Det bästa vi kan göra är att ta itu med de saker inom oss själva som vållar oss svårigheter i livet. Vi kan då studera vårt liv och leverne bakåt och se var vi stöter på patrull. När vi genomlyser våra mönster på ett icke försvarsinställt vis kan vi se vissa mönster urskilja sig.
Du har haft dina bekymmer i över 20 år, skriver du. Dags att ta itu med dem alltså och det är positivt att du är så beredd på det. Dina problemområden är svartsjuka, aggression, ångest, övergivenhetskänslor och svårigehet att ta itu med saker. Jag skulle tro att allt detta har samma rötter bakåt i tiden ochg att de på så sätt hänger samman. Går du till botten med orsaken kommer allt att nystas upp så sakteliga. Jag tror det kan vara svårt att göra detta på egen hand - med tanke på att dina problem omfattar så många områden i ditt liv.
Jag förstår att det är på gränsen till outhärdligt att känna sig maktlös inför de krafter som detta drar igång. Som att man inte har något att sätta emot och man blir ett viljelöst offer i gapet på ångesten eller vad det rör sig om från gång till gång.
Mitt råd är att leta rätt på en psykoterapeut som du känner dig bra tillsammans med. Där kan du få hjälp att sortera i dina problem och därefter förstå vad det handlar om. Det kan ta tid och kostar ibland en del men det är värt allt besvär. Det du får tillbaka är ditt liv och det ska du ju ha i många år framöver.
Madeleine Gauffin Rahme
