Foto: COLOURBOX, JUREK HOLZER, CLAUDIO BRESCIANI. MONTAGE: SVD.
FRÅGA: När det gäller vår femåriga dotter är matproblemen tärande på familjen och vi har inga fridfulla middagar alls. Det börjar med att hon frågar vad som serveras och är det något som hon inte står på hennes favoritlista så är det ”bläää”. Vi försöker köra samma linje som på dagis – att vi smakar på maten innan vi säger att det är äckligt. Detta funkar bättre och bättre på dagis enligt fröknarna, men hemma sätter hon emot något enormt och intrycket av hennes agerande är att hon upplever kraftig ångest innan hon för in den lilla gaffeln med en pytteliten klick mat eller sås in i munnen. Därefter – beroende på mängden mat – kväljs hon, spottar ut maten, skriker, gråter och vill bara gå och lägga sig i sängen och vila. Vi försöker hålla oss lugna och försöker vara så pedagogiska som möjligt, men vi föräldrar har tappat tålamodet och vi behöver hjälp med detta.
På dagis har även fröknarna upplevt samma problem under en lång tid fast där uttrycker hon sig inte i ångest och skrik och gråt som hon gör hemma.
Hon äter frukost på dagis och det med flingor, yoghurt smörgås och på höjden ett glas äppeljuice. Sedan är det fruktstund och där, tar hon möjligtvis en äppelklyfta eller en bit banan. Sen kommer lunchen med tillhörande dagispolicy då hon sitter hon med under måltiden och dricker sitt glas mjölk och smakar på riset, eller potatisen eller vad det nu kan vara som serveras. Men det är på sin höjd en tugga. Senare på eftermiddagen serveras mellanmål och då hamstrar hon smörgåsar så personalen får sätta stopp. Hon kan till och med överta överblivna halvätna smörgåsar som hennes dagiskompisar lämnar efter sig. Sedan kommer vi hem till middagen och serveras det då inte köttbullar, rå falukorv, makaroner alternativt spagetti eller pannkaka med sylt blir det som jag förklarade ovan ångestladdat. Till kvällsmål vill hon ha mjölk och flingor och kan bli riktigt upprörd och förbannad när vi nekar henne det. Till fika på kvällen ger vi barnen frukt då vår dotter ibland avstår och ibland trycker i sig en hel banan.
Fram till hon var cirka två och ett halvt år gammal var maten inga problem och hon åt allt som serverades. Därefter hände något, vad vet vi inte. De gånger vi äter ute får hon själv välja från menyn och då äter hon möjligen upp köttet på hamburgaren och pommes frites.
Det är samma visa när vi tar med henne hem till någon där det serveras mat, men då söker hon vårt tillstånd att inte behöva smaka på maten som serveras och vill helst gömma sig.
Detta har blivit en maktkamp som heter duga! Och vi känner att vi inte orkar ha dessa uppslitande tvister runt matbordet längre. Och ännu mer trist är ju att hennes föräldrar tycker mycket om mat och att laga mat, men hon visar inget intresse av att vara med om det inte lagas köttbullar eller pannkaka. I övrigt är hon en pigg och glad och social femåring.
Det finns många goda råd som vi fått från andra föräldrar, men vi känner att hon har en ångestladdad känsla inför middagen och mat överhuvudtaget och vi vill inte att mat ska förknippas med ångest. Vore tacksam för några råd på vägen. /Fru D
SVAR: Maktkamper ska man definitivt undvika med både barn och vuxna. Det finns aldrig någon egentlig vinnare utan bara arga, ledsna och besvikna människor.
Det finns väldigt få tonåringar och vuxna som bara äter pannkakor och spaghetti med köttfärssås. Hur sparsmakade och försiktiga barn än kan vara som små så brukar det bli bra ändå med mathållningen.
Det lönar sig inte att fortsätta samma strategi som hittills. Varför är det så viktigt att hon som är så liten smakar på all mat? Varför propsar ni på detta trots att ni ser att hon mår så dåligt av det? Tänk efter varför ni anser er tvungna att hålla på en princip som gör er alla olyckliga och ledsna.
Om ni vill hjälpa henne att slippa känna oro och obehag inför varje måltid så gör så här: servera henne och de andra barnen precis det som hon vill ha. Kommentera inte att ni har bytt strategi. Låt henne och övriga barn äta flingor på kvällen, frukt eller vad de nu vill ha. Gör detta varje dag och varje måltid och återgå inte till maktkampssystemet ni hittills haft. För vad tjänar det till?
Er dotter kommer att bli helt normal även om hon ett bra tag håller sig till (rå) falukorv, spaghetti, pannkakor och flingor. Fortsätter ni däremot som ni gjort hittills riskerar ni att skapa mycket spänningar kring mat och ätande. Det inte bara för dottern utan även för de andra barnen i familjen.
Släpp alla regler ni praktiserat om att smaka och så vidare och låt henne bara äta den mat hon gillar. Låt henne äta så mycket eller lite hon vill och kommentera inte detta heller. Säg inte att hon är duktig som äter upp eller dålig som inte äter så mycket.
Berätta på dagis om hur ni från och med nu tänker förhålla er och be dem hålla samma linje i den mån det går. De kan säkert, inför de andra barnen, hitta en lösning kring att dottern behöver specialmat. Det viktiga nu är att er lilla tjej blir av med sitt starka obehag inför måltiderna. Det kan ni åstadkomma genom ovanstående.
Ni bör även tänka igenom hur det i övrigt ser ut och är kring bordet. Bråkar du och din man? Är det spända relationer? Tystnader? Om det är så och det är därför dottern reagerar som hon gör hjälper förstås inte ett ändrat förhållningssätt.
/Madeleine Gauffin Rahme
