”De vuxna barnen vill inte träffa oss”

Psykologen Madeleine Gauffin Rahme svarar på läsarnas frågor på SvD.se/idag.

De åkte också bort tillsammans och "talade ut" om skilsmässan och annat och plötsligt var barnen som förbytta.

FRÅGA: Jag måste få skriva till dig om ett problem som för mig och min familj börjar tynga oss allt mer.

För att ta det hela från början så började det så här: Under 1994 träffade jag, som då var gift och hade två barn, en ny kvinna inom föreningslivet som jag förälskade mig i. Vi flyttade ihop i början av 1995. Även hon hade två barn tidigare som hon levede ensam med. Mina barn var vid den tidpunkten 10 respektive 6 år gamla, hennes barn 11 respektive 13 år gamla. Mitt äldsta barn och hennes yngsta barn tog det nog hårdast.

Under hösten 1995 gifte vi oss och ett par månader efteråt föddes vår gemensamma dotter. Allt funkade till en början bra, eller rätt så bra. Mina barn var hos oss ungefär varannan helg och min frus pojkar hos sin pappa kanske inte varannan helg, men då och då.

Barnen växte och efter en del "tonårsstrul" funkade det ändå rätt väl. Min son var med oss på semestrarna på somrarna som vi tillbringade på Gotland, något som jag har trott att han uppskattat.

Det visade sig dock efter en tid att vår dotter inte riktigt var som andra. Hon har aspergers syndrom och de som inte kände till det upplevde henne kanske som ett bråkigt och besvärligt barn. Hon utvecklade också en ätstörningsproblematik. Vi fick också efter många år ytterligare ett barn, en liten son som föddes för tidigt och som visade sig ha autism. Bägge de här barnen tog så klart mycket tid och kraft.

Någonting hände för ett par år sedan. Min förra fru började utbilda sig och med högre lön började hon också ge barnen fina presenter och dyra utlandsresor (något jag inte kunde ge dem). De åkte också bort tillsammans och "talade ut" om skilsmässan och annat och plötsligt var barnen som förbytta. De vill inte träffa mig.

Till att börja med var det bara min dotter, mitt äldsta barn, men nu har hon också fått med sig lillebror. Inte heller han vill träffa mig. Han kan träffa vår gemensamma dotter, som nu är tonåring, men när hon nämner mig blir han iskall. Jag vet inte vad det är frågan om! Min dotter och jag har har haft lite mejlkontakt och där säger hon att jag aldrig ställt upp för henne, vilket jag alltid gjort. Hon skulle kunna ringa mitt i natten och jag skulle komma direkt. Men hon har brutit med oss alla. Vi har nu fått höra av vår gemensamma dotter att hon ska gifta sig. Snart blir det nog barnbarn också, som jag inte får träffa...det känns väldigt jobbigt.

En liten sak hände för två år sedan. Som så många andra har jag och min vuxne son ett Facebook-konto. Min son hade lagt upp bilder från kollektivhuset han nu bor i. Jag kommenterade bilderna med några "rappa kommentarer" och det var tydligen det absolut värsta jag kunde ha gjort. Syftet var så klart att få kontakt med honom och då han inte svarat på mina tidigare mejl tyckte jag att detta var värt ett försök. Men han blockerade mig och vägrar sedan dess att träffa mig och att prata med mig.

Min hustrus äldste son börjar vi få lite kontakt med igen. Han har skaffat sig tjej och ska bli pappa. Där håller vi tummarna för att det ska hålla. Min husturs andre son vill däremot inte ha någon kontakt. Han var väldigt modersbunden när vi träffades och började strula en hel del. Vara ute med kompisar, dricka, klottra, missköta skolan. Det gick så långt att vi under hans tonårsperiod var tvungna att gå med på en frivillig fosterhemsplacering för att han skulle komma på fötter igen. Min fru har haft kontakt med honom hela tiden under placeringen, det var värre med familjens kontakt med oss. Den var sparsam. Nu i vuxen ålder vill han inte träffa oss. Kan han inte förlåta oss, trots att det vi gjorde var för hans bästa?

Vår gemensamme, snart sexårige, son har aldrig haft någon riktig kontakt med sina fyra vuxna syskon. När vi berättar om dem säger han "Vilka syskon?". Bröderna blandar han ihop. Hur kommer han att uppleva det här när han blir större? Att syskonen inte velat träffa honom under hans uppväxt? Men syskonen bryr sig inte alls om honom. Det gör oss ont. Både han och hans storasyster skulle behöva sina syskon. Min äldsta dotter har deklarerat att hon inte vill vara någon "extraförälder" och ber oss lämna henne ifred. Men det är ju inte frågan om det, bara att vara syster. Hur kan man vara så känslokall inför sina syskon att man inte vill träffa dem?

Det gör oss ont att inte ha kontakt med våra barn. Vad ska vi säga till våra gemensamma barn, och särskilt den lille som är för liten att förstå – ännu? Snart får vi också barnbarn som vi kanske aldrig får träffa. Det känns hemskt. Hur närmar man sig vuxna barn som brutit kontakten? Jag förstår att en skilsmässa är jobbig, men de är ju knappast ensamma om att ha genomgått det. Vi super inte, knarkar inte, har aldrig misshandlat dem. Vi arbetar och är skötsamma människor. Ge oss ett gott råd. Vi mår så dåligt av det här. Så här kan det inte fortsätta.

HS

– – –

Madeleine Gauffin Rahme är psykodynamiskt utbildad psykolog och psykoterapeut.
SVAR: Alla fyra barnen tar avstånd från er. Naturligtvis är det en mycket smärtsam situation för er att så mista kontakten med sina kära barn. Hur barnen känner i detta är okänt för er. Av någon anledning som för er är helt höljt i dunkel har barnen känt behovet av att inte ha kontakt med er. De har valt att inte möta er och ha den gemenskap som annars är det vanliga.

Jag förstår på ditt brev att ni gärna vill träffa barnen igen men att de avvisar er. Jag tror ni verkligen måste fråga er helt prestigelöst och öppet vad detta kan handla om. Varför detta avstånd? Varför denna ickekontakt? Försök att förstå dem och kom ihåg vad de tidigare i ilska eller ledsenhet sagt och kanske anklagat er för.

Om ni inte heller utifrån denna självrannsakan kan komma på varför det blivit så här tycker jag att ni kan skriva ett vädjande brev till barnen. Ett till varje och kanske med samma ordalydelse. Be ödmjukt om en förklaring till varför de håller distansen. Be dem förklara så ni kan förstå. Detta bör vara första steget – att skriva brevet, skicka och vänta på ett svar som kanske uteblir. Man kan inte på något sätt tvinga barnen att ha kontakt med er.

Den goda kontakt man hoppas få ha med sina kära vuxna barn är oftast något som byggts upp genom åren och som ligger som en stadig grund när de lämnar hemmet. Vad har gått fel i samspelet er emellan? När tog allt en annan vändning? En möjlig väg framåt, om ni vill försöka få kontakt, är att förutsättninglöst få till ett lyssnande till det barnen säger. Detta kan ske via brev och vikten av ett ödmjukt inkännande förhållningssätt är stor. Var öppna, ta emot det ni får och lita till att barnen säger det som de faktiskt har på hjärtat. Det som de eventuellt låter er få veta bör ni ta till er och ta på allvar.

Ledsamt är det för den lille sonen som bor hemma. Hans syskon är helt obekanta för honom och det känns säkert tråkigt för alla. Det som alltså återstår att göra är att försöka förstå vad detta handlar om genom att lyssna till barnens berättelser.

Samla mod för detta och ha kärlek och ödmjukhet i åtanke.

Madeleine Gauffin Rahme

Mer i ämnet

  • Kopiera sidans adress

Psykologen svarar

Madeleine Gauffin Rahme är psykodynamiskt utbildad psykolog och psykoterapeut. Hon bor i Uppsala där hon har egen praktik.

Varje vecka svarar hon på läsarfrågor på SvD.se. SvD förbehåller sig rätten att korta ner frågorna samt välja vilka frågor som blir besvarade på sajten.

Svaren är förslag på vägledning och föranleder inget medicinskt ansvar.

Visa mer fakta
Prova SvD digital – 3 månader för 99 kr

Vill införa klimat-rot
för alla slags bostäder

Miljöpartiet presenterade sin skuggbudget.

”Vår politik ska gynna kvinnor”

Per Bolund (MP) motiverar varför man gör detta val.

Kvinnorna som älskade nazister

Kultursvep

Fick de någonsin stå till svars?

24-åring fick frätande kalk i lungorna – dog

arbetsplatsolyckor

Men utredning dröjer.

Ryggsäckar utlöste bomblarm

Boston

Ett år efter terrordådet – hundratals människor evakuerades.

”Ibland skrattar vi mer än vi spelar”

Volleyboll

98-årig spelare imponerar i film.

Passagerarfärja sjönk
i morse – 300 saknas

Sydkorea

Minst två döda. Elever i sjönöd.

Ansökningstid förlängd till idag

Högskolan

Skulle ha stängt i natt men det var för högt tryck.

Vad betyder oblat och infria?

Högskoleprovet

Testa om du klarar orddelen.

Se de första bilderna på nya Saab-bilarna

TV

9-3 Aero lämnar Nevs fabrik i Trollhättan.

Passagerare fast på flyget i 34 timmar

Planet parkerade på marken – ingen fick gå av.