FRÅGA: Jag blev mamma för första gången för åtta månader sedan. Innan vi fick barn pratade jag och pappan många gånger om hur viktigt det är att vi delar lika på föräldraledigheten. Vi hade bestämt oss för att inte trilla i de vanliga fällorna och bli ojämställda föräldrar.
Men nu sitter vi här med ett havererat jämställdhetsprojekt då jag kommer att vara hemma med barnet i stort sett tills det börjar dagis. (Han kommer att ta ut 17 dagars föräldrapenning enligt vår senaste uträkning). Anledningen till att det blev så här stavas ekonomi. Pappan skulle ha tagit ut sin examen ungefär samtidigt som bebisen var beräknad att födas. Men på grund av dålig planering så hann han inte klart med sin utbildning förrän barnet var sex månader. Under den här tiden hade vi usel ekonomi och vi var tvungna att ta ut maximal föräldrapenning. Nu har han fått ett bra jobb med en bra inkomst, så om två månader skulle han i teorin kunna ta pappaledigt. Men problemet är att jag nu har missat terminsstarten på min utildning som jag ska återuppta.
Det som gnager i mig är att jag upplever det som att han helt på egen hand tog beslut som påverkade vår föräldraledighet, genom att inte slutföra sin utbildning, utan att tänka på hur det påverkade mig. Vi bråkade många gånger om att han behövde bli klar med sin utbildning men han blev arg för att jag tjatade och gav honom dåligt samvete. Visserligen var han hemma relativt mycket under den här perioden men jag kan inte uppskatta det eftersom jag var så stressad över framtiden och vår ekonomi. Nu har han tagit ett kliv framåt i karriären medan jag får stå tillbaka och ”missar” en termin av min utbildning.
Vi har diskuterat det här många gånger men jag känner inte att jag kommer vidare ifrån det här. Varje gång jag känner mig trött eller på dåligt humör så bubblar den här konflikten upp. Det spelar ingen roll att jag dagen innan kommit till ro med detta och accepterat läget.
Jag är så jäkla bitter. Vad ska jag göra?
Bittra mamman
SVAR: De bästa intentioner fick ge vika för något du inte alls hade tänkt dig eller ville. Du upplevde att du inte hade makt över det som skedde utan din sambo lät det hända utan att ni diskuterade konsekvenserna av att hans projekt drog ut på tiden.
Bitterhet är stelnad och inlåst ilska. När du känner dig bitter så är du fast i ilskan.
Det bästa du kan göra i ditt läge, är att göra klart för dig själv hur det ska vara i framtiden med fördelning av vård av sjukt barn, deltidsarbete, heltidsarbete, vem som ska ta ansvar för vad och varför. Sätt dig in i vad det ena och det andra innebär för dig utifrån olika infallsvinklar. Gör dig medveten om vad konsekvenserna blir av dina olika möjliga val. Prata sedan med din sambo om vad din önskan är och gör en överenskommelse.
Det lönar sig knappast – men det vet du ju! – att gråta över spilld mjölk. Du fick mer tid med ditt barn och det är ju i sig härligt. Försök att se det som hänt som något viktigt som du/ni kan ta lärdom av för framtiden. Det som grämer dig är väl det att du, trots er överenskommelse, så självklart förväntades stå tillbaka med ditt medan sambon lika själklart tog sig tid att syssla med sitt.
Det är oerhört lätt att trilla rakt in i stereotypa könsrollsmönster och efteråt undrar man hur det gick till. Därför krävs medvetenhet och vilja att hävda dina önskemål och dina behov i olika avseenden. För din sambo är det naturligtvis samma sak – det är hans ansvar att det blir som han önskar.
Madeleine Gauffin Rahme
