FRÅGA: Jag är en 37-årig kvinna som av olika anledningar inte har skaffat barn. Jag har haft det ganska jobbigt tidigare och har inte förrän nu börjat hitta balansen i livet. Sedan tonårstiden har jag drabbats av flera djupare depressioner och har successivt arbetat med det som har varit mina problem i terapi och med medicinsk behandling. Nu har jag ett jobb jag trivs väldigt bra med, en bostad jag tycker om, en nära vän som jag kan lita på fullt ut och - inte minst - för drygt ett år sedan träffade jag någon som det känns som om jag skulle vilja och kunna leva med under med en längre tid. Det känns som om jag mår bättre nu än någon gång tidigare i mitt liv.
Men - jag har alltså inga barn. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag kommer troligen av medicinska skäl inte kunna få biologiska barn och jag är osäker på om det kommer att bli möjligt/aktuellt för oss att adoptera. Med andra ord är det troligt att jag förblir barnlös.
På ett sätt känns det som en stor sorg och en stor rädsla - rädsla för att bli ensam när jag blir gammal utan någon som bryr sig om mig. Jag har inga barn i min närhet. Jag försöker tänka på allt det jag har att vara tacksam över och försöka koncentrera mig på det i stället, men ibland är det svårt. Som när människor i min omgivning blir gravida, vilket verkar hända hela tiden just nu. Har du något råd för hur jag kan komma igenom det här och acceptera livet som det är? /Barnlös
SVAR: Våra förutsättningar och vägar är så outgrundligt olika och oförutsägbara. Du har tack vare ett stort inre arbete med djupa svårigheter tagit dig fram till den punkt du befinner dig vid i dag. Du mår bra, trivs med livet och har en relation som känns fin. Din sorg och oro handlar om dina reaktioner på en eventuell kommande barnlöshet. Det är en lika stor sorg som andra sorger. Att gråta över, känna smärta och uppgivenhet inför och så småningom komma till rätta och ro med. Förutsättningen för att komma igenom sorgearbete är att vi ägnar oss åt det och inte försöker förneka, springa ifrån eller på andra sätt förringa eller stoppa undan vår smärta. Den ska upp i ljuset, genomlidas och därefter glider den sakta tillbaka. Sorgen består, men inte skarp och förtvivlad utan mer lågmäld och som något som inte ville bli för dig. Du kanske behöver hjälp i detta arbete? Vänd dig då till en terapeut som ser till att lotsa dig igenom din sorg så att du kan gå vidare i ditt liv och uppleva det som meningsfullt och rikt.
Jag blir lite undrande över varför du utesluter adoption som en möjlighet till att få uppleva livet med ett barn nära dig. De allra flesta som adopterar är mycket lyckliga över sitt beslut att ta emot ett barn och binda alla fantastiska livsband till detta lilla barn. Barnet blir lika nära och kärt som ett biologiskt. Det är inte blodsbanden det hänger an på. Detta är kanske något du skulle fundera vidare över - och diskutera med föräldrar som har erfarenhet av att adoptera.
Undersök först grundligt och uttömmande de vägar som står till buds för att få barn - eget eller adopterat. Visar det sig stängt får du acceptera att ditt liv skulle se ut på ett annat vis. Sörj och gå sedan ur sorgen. Det finns så många barn i Sverige och i världen som skriker efter vuxna med tid, stort varmt hjärta och engagemang. Gå då den vägen och möt barnen där. /Madeleine Gauffin Rahme
