FRÅGA: När jag och min man separerade för ett år sedan träffade jag ganska snart en ny man som jag sedan dess umgåtts med lite till och från, ofta på mitt initiativ. Vi har gjort roliga saker tillsammans, pratat och varit lustfyllt nära varandra.
Våra livsmönster, kallar jag det, går för övrigt inte alls ihop. Vi har kommit fram till, utsagt för ett år sedan, att våra respektive barn går först. Jag har tonårsbarn och han har småbarn.
Jag tycker att jag är en resonerande människa som nu när livet ändrats kan njuta av livet, leka och ha roligt. För någon vecka sedan började jag dock oroa mig för vad detta ska bli. Jag är full av känslor medan han verkar känslomässigt avstängd. Han undrar vad jag tänker och jag undrar vad han känner. Båda svarar “inget särskilt”!
Jag har också helt nyligen resonerat med honom om detta; att jag som trott att jag agerat mer mixat, agerar utifrån impulser och känslor och att han resonerar och agerar intellektuellt . Han håller med mitt resonemang. Vi har inte snuddat vid detta ämne tidigare, alltså att vi faktiskt har en relation.
När vi träffas är vi bara tillsammans. Jag tänker och känner att vi är inne i någon form av ställningstagande, vilket både oroar mig och utmanar mitt liv.
Vad tror du? Är det möjligt att bygga en relation utifrån våra så olika mönster att agera? Hur kan vi “prata” om det här? Vilka frågor ska jag ställa mig själv? Just nu känner jag att jag bara vill strunta i allt ihop, stänga av mobilen och låta det rinna ut i sanden.
Nilla
SVAR: Visst går det att bygga en relation även om era verkligheter och det du kallar livsmönster ser olika ut. Det finns tack och lov inte EN mall för hur en bra relation ska se ut och det är kanske något vi oftare borde erinra oss. Vi kan vara sambo, särbo, gifta men särbo, träffas två gånger per månad när det är möjligt eller på annat sätt ordna en praktisk möjlighet för att på ett bra sätt kunna träffa den man njuter av att umgås med. Bara den egna fantasin är egentligen begränsande.
Prata med honom om vad du känner, vad du tänker och vilka förväntningar du själv har på en relation i nuläget. Vad behöver du i ditt liv? Vad längtar du efter? Gör detta klart för dig själv först innan pratstunden. Låt sedan honom berätta om sig och sitt. Slutligen får ni se om det går att få ihop era liv då och då för att se om ni även fortsättningsvis trivs med varandra. Kanske ska ni ha en relation där barnen inte är med när ni träffas, om det är möjligt?
Har du en oro kring att din vän stänger av sig känslomässigt så säg ut det. Är det ett problem för honom själv så kan han söka hjälp och utvecklas. Det blir hans val. Förvänta dig dock inte att kontakten med dig ska förlösa honom och göra honom mer tillgänglig på ett känsloplan. Var i det goda som finns mellan er, säg det som du behöver och känn efter vad du vill med detta.
Madeleine Gauffin Rahme
