FRÅGA: Jag har gjort ett livsval som jag tror att jag ångrar. Jag bor inte i den stad jag skulle vilja bo, utan 30 mil bort. Jag flyttade hit för åtta år sedan för att få jobb, träffade min nuvarande man och nu har vi ett barn på två år. Jag har allt sedan dess längtat till min barndomsstad, det är där jag känner mig hemma. Jag har hela tiden stannat här eftersom min man ”vägrar” flytta härifrån. I början stannade jag av kärlek, men nu undrar jag varför jag stannar i en stad jag inte vill bo i med en man som inte kan flytta för min skull? Vi har i övrigt ett relativt bra förhållande, fast jag skulle vilja att det fanns en djupare relation mellan oss. Den funkar, den är trevlig, men den ger ingen djupare mening. Det låter ju enkelt att lämna honom? Det är det inte. Jag har svårt att få jobb på ”min” ort och vi har oregelbundna tider båda två och är beroende av att den ena tar hand om den lilla medan den andra jobbar. Jag kan ju heller inte bara ta med mig barnet från pappan och flytta. Barnet måste få ha sin pappa och det skulle pappan heller aldrig tillåta. Jag kan inte för mitt liv tänka mig att lämna mitt barn hos pappan för att själv flytta.
Somliga har sitt hem varthelst de lägger sin hatt men mitt hjärta finns kvar i min barndomsstad. Min tanke var aldrig att bosätta mig någon annanstans, det bara blev så. Och jag ångrar mig innerligt. Det känns som om jag lever ett slags pseudoliv här i staden jag nu bor i och att mitt egentliga liv är i min hemstad. Jag är ledsen varje dag och känslan av att inte få leva mitt ”riktiga” liv gör mig evinnerligt ledsen och det känns som en stor sorg. Jag har försökt prata med min man flera gånger om detta, men vid det här laget är det så laddat så det är inte längre någon idé. Vi blir osams. Han säger att han är rädd att förlora mig om vi flyttar, men det ironiska i allt detta är ju att han förlorar mig om vi bor kvar. Jag vill så gärna bara vara en lycklig familj, vi har ju all potential, men jag är ju så olycklig och det har börjat kosta på mina känslor för min man. /Bea
SVAR: Det låter som att du upplever en återvändsgränd - utan möjlighet att gå bakåt, framåt eller åt sidan. Du är fångad i ett läge du på något sätt har hamnat i. Du bor i en stad du inte trivs i, du längtar ”hem” och du är inte nöjd med din relation till din man. Jag undrar vad som är vad? Om din relation varit god, djup och meningsfull - hade du trivts bättre då? Om din man hade varit öppen för en flyttning - hade du varit mindre angelägen då om att återvända till din stad? Vad handlar din hemlängtan om? Tycker du att du har mycket ansvar, är det svårt att vara vuxen med allt vad det innebär? Känner du dig ensam? Längtar du efter stöd och hjälp av dina nära? Kan du konkretisera vad du saknar/längtar efter?
Du säger att du inte kan flytta själv med ditt barn. Du kan heller inte flytta utan ditt barn. Inte heller kan ni som familj flytta, skriver du. Det som då återstår, efter att ha sorterat bort de andra möjligheterna, är att stanna kvar med make och barn. Leva tillsammans i samma bostad och hjälpas åt. Så här ser det ut nu. Om tre år kanske läget, av skäl som vi inte kan se nu, är ett annat.
Eftersom du nu måste leva där du är finns följande att arbeta med:
- Du/ni behöver ta tag i er relation och få den att bli som du vill att den ska vara. Med mening och djup. Laddningarna mellan er är möjligen så stora att ni behöver ta hjälp av familjerådgivare eller motsvarande. Det kanske inte går att få relationen hel och stark, men ett helhjärtat försök nu ger dig gott samvete längre fram om du skulle vilja gå din egen väg. Då har du i alla fall försökt.
- Du går och väntar på att det riktiga livet ska börja och att det pseudoliv du upplever ska ta slut. Oavsett hur ditt liv ser ut pågår det till 100% nu. Det är ditt verkliga liv du lever - även om du inte vill att det ska vara som det är så är det just livet som pågår nu. Du kan aldrig komma ur det - du har ansvar för att det liv du är mitt i blir så nära det du längtar efter som möjligt. Ofta finns begränsningar som vi måste rätta oss efter (i ditt fall att längta hem och inte vilja bo där du bor) och det kan kännas svårt. Det är dock helt nödvändigt för dig att du slutar kämpa emot din nuvarande situation utan istället använder tid och liv för att skapa dig en meningsfull tillvaro TROTS din bostadsort. Gör inte mer motstånd utan acceptera dina omständigheter. Du har dessutom ett litet barn vars liv i allra högsta grad pågår nu. Han/hon har rätt att förvänta sig att du ska delta i det med hela ditt hjärta och lägga annat åt sidan ett tag.
Se tiden an - ha tillit och tillförsikt. Gräv där du står och fördjupa dig i det du kan. Arbeta med dig själv och dina känslor, ta reda på vad din hemlängtan egentligen handlar om, fördjupa (om det går) relationen till maken, var närvarande i livet med ditt barn och se dig om efter ett jobb som gör dig friare i förhållande till din mans tider. /Madeleine Gauffin Rahme
