FRÅGA: Jag är en kvinna på 58 år som har brutit ett mycket långt samboförhållande. Vi har två barn tillsammans, 19 och 29 år gamla.

Jag har haft svårt att lämna barnens far och kan fortfarande känna att det är en stor sorg att inte få känna ömhet men bröt just upp av den anledningen. Han har på olika sätt visat att han inte är intresserad att fortsätta relationen då han tycker att jag är för emotionell. Jag är nu i ett vakuum och vill egentligen ha ett annat innehåll i mitt liv men känner mig förbrukad och rädd. Vi har flera barnbarn och skulle behöva bygga på ett samarbete kring dessa då det finns oro i föräldraskapet men jag har dragit mig undan kontakten med honom eftersom jag gång efter annan ser att jag kommer till korta, känner mig osynligjord och lider av att bli oälskat bemött av honom ihop med barnen och barnbarnen.

Jag har trots allt ett intressant yrkesliv, goda vänner och rätt bra kontakt med mina barn men har nu också svårt att komma över att jag ägnat så mycket kraft åt den här mannen som genom åren egentligen avvisat mig. Ibland får jag så dåligt samvete för vad alla fått genomgått under vårt förhållande som till en del präglats av mitt dåliga självförtroende och brist på handlingskraft. Jag tvingas inse att jag älskat den här mannen utan gensvar.

Hur kan man göra något sådant? Hur kan man tvinga sina barn att uppleva det här traumat utan att göra något åt det tills de har flyttat hemifrån? Nu drabbas jag av deras anklagelser och kan inte annat säga än: jag var inte starkare, jag kunde inte vara utan honom och han kanske gav efter. Jag vågar säga att jag är en rätt levnadsglad person som älskar musik, natur och social samvaro men levde i många många år i ett förhållande där jag hela tiden påmindes om att jag inte betydde något och försökte revoltera mot det. Hela vårt samboliv hängde på att jag försökte igen och igen och igen.

Till saken hör att jag växt upp med två föräldrar som grälade ständigt och inte hade kraft eller ork att tänka på mig och min yngre bror. När jag var i 30-årsåldern sökte jag kontakt med ett terapicentrum men blev hänvisad till vårdcentralen och en terapeut sa att min barndom kunde jag hur som helst inte få tillbaka. Det var på 80-talet. Jag trodde att jag var obehandlingsbar och kände mig otröstlig. Jag tror att det fick följder för mitt självfötroende.

HARRIETH

SVAR: Med både glädje och sorg läser jag din fråga. Jag skulle vilja förmedla mod, glädje och kraft till dig. Du har I så många år levt i en relation som inte gav dig det du ville, behövde och längtade efter. Nu är det slut och över med det. Vakuumkänslan är förståelig men den kommer att gå över. Jag förstår det som att du blev förminskad i relationen och inte hade kraften att bryta dig loss.

Det kan finnas så många omständigheter bakom att inte våga och inte orka. Anklaga dig inte. Försök förstå dig själv istället utifrån den du under din egen uppväxt formades till. Du skriver lite kort om din bakgrund och det är lätt att förstå att du i din tur gjorde så gott du någonsin kunde med de förutsättningar du hade med dig i livet. Var vänlig och kärleksfull mot dig själv när du blickar bakåt. Det finns absolut ingenting att klandra dig för.



SKRIV
DU OCKSÅ

Har du också en fråga till Madeleine Gauffin Rahme? Mejla den till psykologen@svd.se



Nu har du kommit till en brytpunkt. Nya vägar ligger orörda framför dig. Du behöver inte längre hålla ihop, samarbeta och vara överbryggande i förhållande till din före detta sambo. Låt honom hitta sitt sätt att relatera till barn och barnbarn och gör det du på ditt sätt. Tiden är nu kommen för dig att leva utifrån det som ger dig livsglädje, mening och gnista. Kompromissa inte längre utan ha just din livsglädje som det viktigaste.

Till barn som anklagar dig kan du varsamt säga att du gjorde så gott du kunde och att du är ledsen för att det delvis har blivit fel. Jag undrar i mitt stilla sinne om barnen också anklagar pappan? Du kan föreslå dina barn att de också pratar med honom eftersom han bär sin del (halva!) av ansvaret till barnens uppväxt.

Du kan nu låta din framtid genomsyras av allt det du fått stå tillbaka med under många år. Utifrån de intressen du nämner som dina finns oändligt mycket underbart för dig att ägna dig åt. Fatta mod och njut av ditt liv – du har väntat länge och nu är det dags för dig.

MADELEINE GAUFFIN RAHME

psykologen@svd.se