”Nilsson är sjuk för första gången i sitt liv. Han har fått en fruktansvärd diarré och ringer försäkringskassan. En vänlig dam svarar, antecknar hans namn och ­lovar att skicka alla papper redan samma dag. Fullt så bråttom är det inte, svarar Nilsson. Jag har tre rullar kvar.”

Henny Olsson, professor emerita i omvårdnadsforskning, har länge intresserat sig för humor och funnit att den nästan kan göra underverk om den till exempel används i vården.

– Men det var först när jag blev pensionär som jag vågade ge mig på att forska kring humor. Då hade jag inte längre något tryck på mig.

Vi sitter på biblioteket i Örebro. Henny Olsson, som är 84, har just varit på kurs om hur man använder mer komplicerade mobiltelefoner. Nästa dag ska hon till Humorakademin som samlas första tisdagen varje månad på puben Peachers. Det är ett gäng på fyra, fem pensionärer som möter upp, tar ett glas vin ­eller öl, och diskuterar humor. I akademins riktlinjer står att man samlas för att tillvarata ­”humorns välgörande kraft ­genom ett ömsesidigt utbyte av humorstimuli”.

– Humor ger fysiologiskt, psykologiskt och socialt välbefinnande. En massa biomarkörer frigörs som endorfiner, serotoniner, dopamin, adrenalin. Produktionen av stresshormon minskar. Humor påverkar kreativiteten, ökar förmågan till inlärning och koncentration. Socialt ger humorn gemenskap och tillit som man ger och tar.

Henny Olsson har arbetat inom vården som barnmorska, distriktssköterska och vård­lärare. När hon pensionerade sig var hon rektor för Hälsouniversitetet i Linköping. Under många år ledde hon vid institutionen för vårdvetenskap vid Mälardalens högskola ett forskningsprojekt om humorns betydelse i vården. Flera studier visade att humor var bra för patienterna – och de ­anställda.

– Lika väl som man frågar nyintagna på sjukhus om matvanor, allergier och annat medicinskt tycker jag man ska fråga alla om de har humor. Och i så fall vad de gillar för humor.

Inom äldrevården kan man till exempel tänka sig att någon läser något roligt för patienterna; Tage Danielsson, Mark Twain, Albert Engström eller vad det nu kan vara.

– Jag har lett ett tiotal humorcirklar bland seniorer med eget boende, tio gånger två timmar åt gången. I en cirkel berättade de äldre själva historier från förr och om situationer som de fann roliga. Det smittade av sig.

I en studie frågade Henny Olsson 802 personer hur de såg på att använda humor i vården. En tredjedel var friska, en tredjedel vårdpersonal och resten patienter. 85 procent av vårdpersonalen menade att de använde humor i jobbet. Men det var en humor som patienterna inte såg mycket av; inte ens 10 procent av dem uppgav att de upplevt någon form av humor. Hennes slutsats var att det förmodligen skämtades mer kolleger emellan än med patienterna.

– 20 procent av all humor är god humor. Humor där man skrattar tillsammans, ömsesidigt. Resten handlar om humor för att klämma åt någon, sätta sig på någon, göra sig rolig på någon annans bekostnad.

Enligt Henny Olsson finns det flera undersökningar som visar att äldre med humor mår bättre. Hon tar Sigmund Freud som exempel. 1927 drabbades han av cancer och skrev då en artikel där han diskuterade humorn förträfflighet:

”Humorn gav honom triumf över smärtan och en känsla av välbehag.”

Enligt henne gör humor också att vederbörande ser andra perspektiv på saker och ting, ser möjligheter. Humor, som ofta kan vara absurd, föder kreativiteten, menar hon och citerar Avner Ziv, professor i psykologi vid universitetet i Tel Aviv:

”När vi varit utsatta en stund för den speciella logiken inom humorn, så kan vårt tänkande börja löpa i annorlunda banor än de vanliga logiska och rationella.”

Freud härledde humorn från det omedvetnas källare där ”en förmedveten tanke lämnas för ett kort ögonblick över till det omedvetna för bearbetning och dyker sedan plötsligt upp igen klädd i ord, som ett skämt.”

Han menar att humor och skämt är ett sätt att nå tillbaka till det euforiska tillstånd som liknar ett barns sinnestillstånd, i leken.

”Krutgumman Karlsson går till doktorn. Han misstänker hjärtfel och förbjuder henne att gå i trappor, ger henne medicin och order att komma tillbaka om en månad.

När hon kommer tillbaka efter en månad tycker läkaren att hon ser piggare ut och säger att hon kan börja gå i trappor igen.

Tack och lov, svarar gumman. Jag blev så evinnerligt trött på detta klättrande på stupröret.”

Henny Olsson tror att alla föds med en viss humorförmåga. Hur det sedan går med den talangen beror på om den uppmuntras i familjen, hur mycket som tillåts. Förtigs humorn är risken att man tappar det man har.

För några år sedan frågade Henny Olsson 150 universitetslärare om deras inställning till att använda humor i undervisningen. Samtliga uppgav att humor gav större motivation och bättre kommunikation mellan lärare och studenter.

Men det fanns en skillnad: De kvinnliga lärarna framhöll empati och känslighet som mycket viktig i humoranvändning i undervisningen. Männen däremot uttryckte en rädsla för att skämta i grupper med olika kön eftersom de var oroliga för att bli missförstådda och att skämten inte skulle gå hem.

– Manliga lärare skämtade mindre än de kvinnliga. De ­vågade inte eftersom de var rädda för att framstå som oseriösa. Att använda humor och skämta i undervisningen är som att gå på nattgammal is. Man vet inte om det bär. Det finns inga mallar att följa.

Fotnot: Alla kursiverade citat är från boken ”Humorologi” (Liber förlag) som Henny Olsson skrivit tillsammans med Harriet Backe, universitetsadjunkt och Stefan Sörensen, ­docent i sociologi och epidemiologi.