Foto: Yvonne Åsell

Det började som en gnagande misstanke. Hon vaknade vid tretiden på natten av ett knappande på tangentbordet. När hon upptäckte att sängplatsen bredvid henne var tom, tassade hon in i arbetsrummet där sambon snabbt släckte ner datorn och stammade fram en förklaring om att han glömt att fixa en grej med internetbanken.
I samma veva började hans mobil att pipa allt oftare. Han bar den med sig överallt och så fort signalen ljöd drog han sig hastigt undan för att kolla sina sms-meddelanden i fred. Jobbet, ursäktade han.
Men det var först vid företagsfesten som sanningen gick upp för henne. Sambon hade aldrig tidigare gillat den typen av tillställningar och om han överhuvudtaget gick dit, stannade han bara över middagen. Men inte den här gången. Innan han gav sig iväg ägnade han säkert en timme framför spegeln och sedan kom han inte hem igen förrän tio - morgonen därpå.
"Ett sånt jäkla svin!", utbrast vi väninnor när vi hörde talas om det. Och ja, otrohet berör - och upprör - de flesta av oss. Har vi själva sluppit bli direkt inblandade, har vi kanske följt vänners snedsprång eller tvingats bevittna hur en av våra föräldrar blivit bedragen av den andra.
Och vår förfäran är inte ny. Redan under medeltiden stämplades otrohet under benämningen otukt, eller vällust, som en av de sju dödssynderna. I Dante Alighieris Den gudomliga komedin från 1300-talet hamnar de otrogna i helvetets andra krets, dömda att för evigt kastas runt och torteras av en svart stormvind.
- I dag är det ju svårt att se otrohet som en dödssynd, men ända in på 1700-talet kunde äktenskapsbrott leda till dödsstraff i Sverige. I det gamla bondesamhället handlade otroheten mer om pengar och makt. Ett av huvudsyftena med äktenskapet var att föra över gården till nästa generation och då var det förstås viktigt att barnen var ens egna.
- I dag är otroheten mer en skymf mot parförhållandet i sig. Den gör intrång i tvåsamheten och hotar själva kärnan i relationen: kärleken, närheten, lojaliteten Brottet handlar dessutom inte bara om själva
otroheten. Lögnen som ofta omgärdar den är ju lika smärtsam, säger etnologen Nicholas Jacquemot, vars bok Där gräset är grönare - en studie i otrohet kom ut i höstas.

För boken intervjuade han 64 kvinnor och män mellan 17 och 82 år om otrohet. Vissa hade själva hoppat över skaklarna, andra hade blivit bedragna - och alla hade de åsikter om otrohetens lockelse och smärta.
Men hur vanlig är då denna "dödssynd" i dag? Kvällspressen levererar ständigt undersökningar om hur ofta och på vilket sätt svenska kvinnor och män är otrogna. En mer statistiskt trovärdig studie kom Folkhälsoinstitutet med för några år sedan. Enligt deras rapport "Sex i Sverige" hade 38 procent av de svenska männen och 23 procent av kvinnorna haft sex med en annan person än den stadiga partnern under tiden de levt som gifta eller i samboförhållanden.
- Flera undersökningar har visat att män har svårare att förlåta om deras kvinnor hoppar i säng med någon, medan kvinnor generellt har svårare att tolerera känslomässig otrohet, exempelvis
om mannen utvecklar ett nära vänskapsförhållande med en kvinna.
- Det finns ju en myt om att män är mer sexuellt aktiva och att de därför har svårare att hålla sig i styr - även om de är nöjda med sitt fasta förhållande. Det verkar därför finnas en större acceptans för mäns sexuella otrohet. De ses som "offer" för sin sexualitet och otroheten upplevs inte som en lika stort hot mot den fasta relationen, säger Nicolas Jacquemot.
Men vad menar vi egentligen med otrohet? De flesta - även kvinnor - tycker väl ändå att det är en viss skillnad mellan en nära vänskapsrelation och att hoppa i säng. Samtidigt kan gränsen mellan det accepterade och det otillåtna vara hårfin. Lewinskyaffären lärde oss att en del anser att oralt sex inte bör uppfattas som otrohet. (Om det nu inte bara var en del i ett invecklat försvar från Bill Clintons sida.) Andra tycker att en omslingrad dans på fest är att gå för långt.
- Frågar man människor så svarar de nästan alltid att gränsen för otrohet går vid fysisk kontakt i form av
sexuellt umgänge. Att ha en flirt på nätet eller på jobbet ses som klart olämpligt, men ändå inte som otrohet, säger Nicolas Jacquemot.
Föga förvånande har många dessutom mer överseende med tillfälliga snedsteg än med systematisk otrohet i form av långvariga parallella relationer.

Sexologer och andra samlevnadsexperter verkar knappt ens tycka att man har redovisningsplikt för engångshändelser. Ofta får den otrogne istället rådet att avstå ifrån att berätta för partnern om det bara hänt en gång och han eller hon ångrar sig djupt. Det man inte vet har man tydligen inte ont av
- Många människor är ganska sansade när det gäller tillfälliga snedsprång. Har man haft ett långt förhållande, gör man sällan slut på dagen bara för att ens partner har varit otrogen en enstaka gång. Däremot kan man se att en one-night-stand ofta banar väg för att relationen ändå tar slut. Otroheten kanske är ett tecken på att allt inte är som det ska i förhållandet, säger Nicolas Jacquemot.

Samtidigt som en hel del svenskar alltså
har gjort sig skyldiga till otrohet, svarade majoriteten av både kvinnorna och männen i Folkhälsoinstitutets undersökning att de föredrog att leva i en fast relation utan några förbindelser vid sidan om. Och det är kanske inte så konstigt. Tvåsamhetsnormen är stark och troheten ses som det kitt som håller parrelationen samman. Ändå är vissa beredda att riskera det. Varför?
- Trots att trohet och tvåsamhet uppfattas som bra livsformer, verkar det som om många har en längtan efter att då och då fly bort från detta. Trygghet och närhet är viktigt, men människor verkar också ha ett behov av passion och förälskelse och de ingredienserna får de kanske inte tillräckligt med utrymme för i sin fasta relation.
- Otroheten innebär förstås att man sårar människor som står en nära, men det verkar vara en annan logik som råder när människor drabbas av passion. De träder in i en privat sfär där helt andra regler råder. Även om de i det vanliga livet är ganska förnuftiga, får de svårt att stävja sig. Kanske är det ett
sätt att rättfärdiga handlingar som man egentligen skäms över. Man gör sig själv till offer för de starka känslokrafterna.
En del menar också att det i dagens samhälle finns mycket som inbjuder till sexuell frihet och otrohet. Bland annat den allt starkare individcentreringen. I dag är det självförverkligande och strävan mot största möjliga personliga lycka som gäller. Och som vår egen lyckas smed förväntas vi dra vidare och pröva lyckan i någon annans famn om vi tvivlar det minsta på om vår partner verkligen är drömprinsen - ett synsätt som inte är helt lätt att förena med löftet om att älska varandra i nöd och lust
- Friheten att göra sina egna val är ju i grunden något positivt, men det kanske gör det livslånga parförhållandet mer sårbart. Förhållanden går ju upp och ner och det är inte säkert att man blir lyckligare av att vara otrogen eller skaffa en ny partner, säger Nicolas Jacquemot.

Utmärkande för vår tid anses också vara den frenetiska jakten på upplevelser. Flest antal kickar per tidsenhet
är målet och så fort det går slentrian i något blir vi uttråkade och vill dra vidare. Inte heller detta rimmar särskilt väl med idealet om livslånga parförhållanden.
- Vi har fler jobb, flyttar mer och byter oftare livsbana Den naturliga tryggheten är borta och vi måste hela tiden omskapa vår tillvaro. Den här flyktigheten smittar nog av sig på människors relationer. Många drar sig för att binda sig känslomässigt och ett par som träffas när de är 17 år och sedan håller ihop resten av livet, betraktas ju som lite konstigt.
Ytterligare något som avdramatiserar otroheten är att vårt samhälle blivit mer genomskinligt. Gränsen mellan det privata och det offentliga suddas ut och hemligheter som tidigare doldes väl bakom stängda dörrar, visas nu i närbild på tv och i tidningar. Inte minst dokusåpor som Robinson, Big Brother eller Baren tycks till stor del leva på spänningen kring vad deltagarna gör mellan lakanen och i duschen.
- Otrohet framställs ofta som spännande och lockande i medierna. Kanske hjälper
det människor att stilla sitt eget dåliga samvete eftersom det får de egna misstagen att framstå som mindre ovanliga och allvarliga, säger Nicolas Jacquemot.
- Samtidigt tycker jag inte man ska trivialisera otrohet. Den otrogne sårar faktiskt många runt omkring sig. För den bedragna, som kanske inte alls har förstått vad som varit på gång, skakas hela världsbilden om. Han eller hon tappar kanske helt tilliten och tron på kärleken. Och sånt tar tid att bygga upp igen.