Många svenska barn återvänder till Sverige med fruktansvärda minnen från Patong Beach i Puket i Thaliand och andra resmål. En del återvänder ensamma, utan mamma ochpappa. För dem är det viktigt att få ett tryggt omhändertagande av människor som står dem nära.
Människorna som bara fysiskt fanns där. Blommorna som många skickade. Ljuset som fröken tände varje dag i klassrummet. Och så den särskilda anteckningsboken att skriva i från första dagen pappa dog.
Det var det bästa omgivningen kunde göra, menar två som vet hur det känns att förlora en förälder när man ännu är liten: Tove som var tolv år när hon miste sin pappa en dag i april 1999 och Robert Warrebäck vars far gick bort vid jultid 1992. Då var han nio.
I dag är hon 17 och går andra året på gymnasiet. Han har hunnit bli 21 och studerar journalistik på en folkhögskola. Båda två medverkar med egna texter i en kommande antologi, som SvD skrev om i går.
När de nu hör den ena historien efter den andra om barn som kommer hem till Sverige ensamma, säger Robert:
- Hoppas de får väldigt mycket hjälp, och då menar jag inte doktorer och psykologer, utan kvarvarande släkt som öppnar famnen och visar att de finns.
Det hörs en suck över telefonlinjen. Robert Warrebäck har svårt att föreställa sig mängden sorger som
i dag finns bakom det anonyma antalet döda. När han för höra den senaste siffran - 80 000 - säger han:
- Vilken massiv ångest det kommer att bli. Hur ska man hantera sånt? Man kan ju inte sätta en bok i näven på dem.
Men det är just en bok om att mista en förälder som han och Tove medverkat i med var sitt avsnitt. Där finns trots allt de mest sanna berättelserna man kan komma med eftersom vi är barn som har skrivit, säger han. Skulle det inte hjälpa?
- Kanske för släktingar, lärare och psykologer. De får ju veta hur det känns i efterhand i alla fall, medger han.
Robert vidhåller: Det finns inte mycket annat att göra just när det hänt än att finna någon form av trygghet - och inget slår den trygghet som kvarvarande familj och släkt kan stå för.
- Man står alltid ensam i sorg, men man kan finna trygghet i varann och kunna leva ändå, säger han.
För honom fanns den främst hos mamma. Men även andra vuxna var där och gav honom den trygghet det innebär när de signalerar: Jag finns här för dig.
- Vuxna
behöver inte göra mycket mer, bara finnas där hela tiden.
För Tove var det lika viktigt med de människor som fanns omkring familjen, dygnet runt. De var aldrig ensamma, berättar hon.
- Det var jättebra. Som barn kan man annars tro att den andra föräldern också kommer att dö, att allt ska rasa. Men det gör det ju inte, säger hon.
Sedan betonar hon om och om igen vikten av att få prata. Med sina kompisar, med dem som kände pappa. Att de som finns i den närmaste omgivningen vågar fråga, att de får veta hur det är.
- Man ska inte tabubelägga det som hänt. Bearbetningen behöver ta sin tid, och bästa sättet är att få prata. Jag tror det är därför jag kunnat gå vidare - för att vi verkligen pratade.
Tove gick i femte klass. Hon återvände till klassrummet fyra dagar efter pappans hastiga bortgång. ”Mamma tyckte det var alldeles för snabbt, men jag kände att vardagen måste komma igång”, skriver hon i antologin.
- Jag ville bort från sorgen, förklarar Tove. Jag ville inte leva med den hela tiden, utan behövde en
vardag också. Genom att få annat att tänka på, kunde jag leva mer sunt med sorgen.
Flera kompisar hade hunnit hälsa på hemma innan hon återvände till klassen. När hon kom tillbaka tände läraren ett ljus varje dag fram till begravningen, och den bok om döden som de läste just då byttes ut.
Folk skickade blommor hem. Toves kompisar kom på begravningen.
- Allt det där var för min skull. De brydde sig om mig. Det var väldigt viktigt.
Robert Warrebäck gick i tredje klass. Hans värld var en värld av andra nioåringar, ”man pratar inte så mycket då”, säger han. När de fått veta att Roberts pappa dött, kunde de möjligen säga ”vad synd”. Sedan frågade de: Ska vi spela tevespel?
- Jag tyckte det var skönt. Jag kunde alltså spela tevespel ändå, fastän min pappa gått bort.
Både Tove och Robert fick en anteckningsbok direkt efter dödsfallet. Hon fick sin av en kompis till mamma, och har enbart använt den för att skriva ned sina tankar om pappa. ”Jag känner mig tom och jag mår illa av att tänka att det bara gått två
veckor av många många årtionden” skrev hon den 6 maj 1999.
- När jag läser i den kan jag komma tillbaka till känslorna, det är jättebra. Jag skriver i den fortfarande då och då, men det blir allt mer sällan.
Robert Warrebäck fick en blå anteckningsbok av sin fröken. Sedan fick han skriva och rita på lektionerna. Tre år senare skickade mamma in hans texter och bilder till ett förlag. Boken som kom ut betydde mycket för andra barn som mist en förälder.
- Men jag var bara tolv då och klarade inte att svara på de brev jag fick från andra pojkar och flickor, säger Robert.
Något som kan ha hindrat honom är risken att hamna i den värsta kommentar han vet: När folk säger ”jag förstår hur det känns.”
- Ingen vet hur det känns för någon annan, säger Robert bestämt. Varje sorg är individuell. Det går inte att få ut ord om sin sorg när folk säger ”berätta hur det känns”. Det blir för abstrakt.
För hur känns det? Skitdåligt, så klart, svarar Robert själv.
Nej, det enda faktum man kan hålla sig till är att pappa är borta, förklarar Robert. Det känns i magen som ett svart hål. Hålet kommer alltid att finnas där, men så småningom fyllas också med andra saker.
För Tove betydde det mycket att få vara med och planera pappans begravning. Själva delaktigheten var viktig - att få veta vad som händer och inte hållas utanför. När begravningen var över kände hon sig lättad, säger hon, som att nu kunde hon gå vidare.
- Det är en lång process som håller på hela tiden. Första året är värst, med första sommaren utan honom, första julen Vid alla högtider tänker jag mer på pappa.
Blir du påmind av alla berättelser om barnen som kommer hem från Thailand och nu saknar en förälder?
- Litet. Det var värre när en i skolan miste en förälder. Då tänkte jag på allt han hade framför sig.
Just när ens förälder gått bort är det kanske som värst. Man tänker på hur man ska överleva, berättar Tove, en dag, en vecka. Ett år går inte att föreställa sig. Eller att man faktiskt kommer att må bättre.
- Men nu är det redan fem och ett halvt år sedan,
säger hon.
Att berätta om sina erfarenheter i en bok betyder inte att sorgearbetet är detsamma för alla, säger Robert.
- Det gäller att känna efter vad varje person behöver. Även om det kan vara väldigt svårt att prata med barnen, så försök. Men skicka dem inte till gamla psykologgubbar, utan låt det vara någon som verkligen kan förstå - eller komma i närheten av att förstå. Och för det behöver man ingen läkarexamen.
