Bristen på organ är i dag det största hindret för transplantationer. Eftersom så få berättat för andra vad de vill med kroppen efter döden, ska de anhöriga försöka tolka den avlidnes vilja. Det blir nej i bortåt hälften av fallen.
- Det är som om separationsångesten när våra närmaste dör är större än vår egen dödsångest, säger Margareta Sanner, psykolog samt hälso- och sjukvårdsforskare som studerar människors inställning till att ge och ta emot organ.
Orsaken till att svenskarna är minst benägna i Europa att donera sina organ efter döden är flera. Vi har blivit bättre på att vårda skador efter svåra olyckor samtidigt som vi har färre intensivvårdsplatser än i andra delar av Europa. En hjärndöd person som inte kan vårdas till fortsatt liv har därför svårare att bli prioriterad till en respirator på intensiven för att organen ska tas tillvara.
Bara en av tre svenskar har berättat för någon om vad de vill med organen efter döden. Margareta Sanner har mött dem som inte ens vågat säga till sina släktingar
att de sagt ja till donation - av skam.
Alla som inte anmält sig till Socialstyrelsens donationsregister anses ha givit ett förmodat samtycke till att ge bort sina organ. Då är det de anhöriga som ska tolka deras inställning - i samma stund de gått bort.
- De försöker tänka sig in i vad han eller hon skulle ha velat själv. Men många fångas omedelbart av känslan "låt henne vila i frid". Inom sjukvården borde man ge tid till att låta den impulsen klinga av och sedan på ett värdigt sätt fortsätta diskussionen.
För det är inte lätt för de anhöriga att direkt efter dödsfallet sluta tänka på den döda kroppen som en levande person, påpekar Margareta Sanner. Medan den ännu ligger i respirator hävs ju bröstet, hjärtat slår, ryggmärgsreflexerna finns kvar.
- Kroppen ser ut som en levande, men de anhöriga får veta att den är död. Det blir dubbla budskap. Då blir det nästan omöjligt att tänka sig att de ska börja skära i den också.
Då är det enklast att säga nej. Tveksamheten kan också handla om ifall organen tas ut värdigt. Det finns väl ingen direkt ceremoni?
- Nej, men i en operationssal är det mycket strikta regler, berättar Margareta Sanner. Efteråt sys kroppen ihop och de anhöriga får se den avlidna - alltså även när alla apparater är borta. Det är viktigt!
Är folk okunniga om det här?
- Ja, och det är kanske därför man är så varsam om de anhöriga, säger Margareta Sanner. Säger de nej, släpper personalen frågan för att det absolut inte ska upplevas som otillbörliga påtryckningar.
När det gäller levande donatorer är Sverige näst bäst i hela världen. Varför är det sådan skillnad på att ge bort en njure i livet och att donera sina organ efter döden?
- En del tycker det är lättare för att de har mer kontroll. En njure som man ger bort i livet går ju alltid till någon som står en nära.
Men även för dem som bestämt sig för att donera organ efter döden känner olika inför olika kroppsdelar. Allmänt ger man hellre bort hjärtat än hornhinnor och hudvävnad.
Varför det?
- Ögon och hud är nog allra mest "jag",
säger Margareta Sanner. När det gäller huden kan det kännas som att bli flådd. Och ögonen - dem värnar vi om så mycket i livet att det är svårt att "avladda" dem från liv Problemet med avladdning gäller egentligen alla organ, fast i olika grad.
Agneta Lagercrantz
