Hon är klädd i en färgstark dräkt och rör sig i vackra cirklar runt sin motdanserska. Synkroniserat böljar de runt i lokalen vars åskådare koncentrerat följer kvinnornas dans. Höfterna lever ett eget liv, långt från normala kroppars förmåga. De skakar och svänger, rister och rullar.
Kropparnas mjuka hull skymtar genom tyger, tofsar och blänk. Glädjen är påtaglig, båda kvinnorna ler och armarna målar gracila mönster i luften som är full av orientaliska toner. Händerna rör sig rytmiskt och jobbar energiskt med de små cymbalerna som sitter på fingertopparna. Klippeteklopp, klippetekläpp.
Efteråt rejäla applåder. Ännu ett uppträdande, ännu en kick.

Ulla Edenmark är 47 år, singel och konstnärlig ledare för The Tribal Empire. Hon har dansat sedan slutet av 80-talet då hon och några väninnor slumpartat ramlade in på orientalisk dans. De åkte på semester till Istanbul och gick till basaren och köpte sig varsin paljettbeströdd dansdräkt bara för att de var så snygga.
En danskurs på det, mest som en kul grej. För
de andra. Ulla blev fast. Kurs blev mer kurs blev semesterresor till bland annat Egypten där hon vidareutbildade sig och tittade på de skickligast utövarna. Ulla började också ge klasser i orientalisk dans via ett studieförbund.
- Många har en bild av orientalisk dans som någon sorts förförelsekonst. Men så är det inte. Dansen handlar om att kroppen ska vara en spegel av musiken man dansar till. Är den ledsen så är kroppen ledsen, är musiken sprittande glad tolkar man det. Möjligen kan man säga att sensuella låtar ger en sensuell dans, säger Ulla, och hävdar bestämt att ordet "magdans" får alla som dansar orientaliskt att se rött. Det är ett förlegat ord som ger fel associationer, menar hon.

När Ulla dansar så är hon i sin kropp. Det är full kontakt. Hon säger att i det "vanliga" livet så pågår så mycket i huvudet vilket kan störa kroppskontakten. Men ju mer hon dansar, ju mer är hon i sin kropp även utanför dansen.
- När jag exempelvis står här och pratar så känner min kropp av var jag har stela muskler
och stretchar alldeles av sig själv. Det sker helt utan min uttryckliga vilja, säger hon och rör höfterna i sidled.
Att dansa mycket är att lära sig kroppen och kunna nyttja det i andra sammanhang. Ulla menar att hon exempelvis har lärt sig åka skidor snabbt, just för att hon känner sin kropp så bra.

För tio år sedan bildades gruppen as-Sayf av Ulla och fyra kvinnor till. De har genom åren uppträtt på allt från privata fester och re:Orientfestivalen i Sverige till gästspel utomlands.
- Dansen ger så mycket. Förutom mitt jobb är det nästan bara den jag ägnar mig åt. Jag syr dräkter, tränar några gånger i veckan, uppträder och köper tillbehör som smycken, tyger och orientalisk musik. Musiken är oerhört nyanserad och är i början komplicerad att ta sig in i. Nu står jag nästan inte ut med västerländsk musik, den känns enfaldig i jämförelse, säger Ulla, sittandes i biblioteket på Fusage, det it- och reklamföretag som hon är delägare i.
Företaget startades för några år sedan av ett batteri vänner som hade en vision om att det skulle vara listigt att slå sina kompetenta skallar ihop och ha kul tillsammans. Flera i gänget dansar orientalisk dans.
Ulla gör webbsidor.
- Webben är mer än ett jobb, det är precis som dansen ett sätt att uttrycka sig kreativt. Fast jag gillar också att datorer är så logiska. Ettor och nollor, inget flum. Kan behövas som en balans i allt känslomässigt runt skapandeprocessen. Datorer är pålitliga.

I Ullas dansgrupper har de jobbat mycket med gruppdynamik. På möten går de igenom sina reaktioner, hur rollfördelningen är i gruppen och försöker ta tag i problemen när de uppstår.
- Jag hade i min första grupp svårt att ta kritik från vår ledare. Jag högg tillbaka som en kobra när hon försökte säga något. I min nuvarande grupp är rollerna motsatta. Jag är den som ibland kommer med kritik och en av tjejerna är som jag var förr. Spännande och intressant, man lär sig hela tiden av att arbeta med andra människor.
Dansen ger också en stor mental tillfredsställelse. Ulla beskriver hur hon kan komma till träningen eländigt trött, grå, och gnällig. Så drar det igång. Musiken fyller lokalen, kroppen följer med.
Speciellt är det i skapandeprocessen av en ny dans som tiden försvinner. Poff. Den trötta surkarten har konverterat till ett livfullt stycke vibrerande kropp.
- Det är en kick. Jag är alltid uppe i varv efter träningen. Dansen föryngrar, säger Ulla.

Nästan alla som dansar mycket orientalisk dans får en överrörlighet i lederna och problem med ryggen någonstans. Ulla kompletterar dansträningen med yoga och säger att det säkert vore bra med lite allmän styrketräning också.
- Man blir inte smal, men man får en bra kroppskännedom av dansen. Möjligen får man mer definierad lårmuskulatur, ja man lär verkligen känna alla sina muskler, menar hon.
Det smala ideal som finns i den västerländska kulturen har börjat sprida sig. För ett tag sedan uppmärksammades i medierna att de som driver restauranger som ofta har orientaliska dansuppträdanden i Stockholm efterfrågar unga, smala och snygga kvinnor,
men danskunnandet är ganska betydelselöst.
- Inom klassisk orientalisk dans hyllar man den naturliga kvinnliga kroppen. I Egypten gör man det fortfarande. När man dansar och är i sin kropp struntar man i valkar, man njuter och accepterar sig själv.

När Ulla dansar gör hon det först och främst för sig själv och sin egen njutning. Dansar hon med andra så är samspelet viktigt. När det är publik på plats så ser hon direkt om det finns speciella personer i publiken att rikta sig mot.
- Enda gången man kan säga att jag riktar mig till män i min dans är om jag ser att det finns någon ärligt dansintresserad man som tittar och verkligen visar sin uppskattning. Han kanske är egyptier och sjunger med i musiken och utstrålar kunnighet och entusiasm.
Via dansen har Ulla bemästrat en del gamla fobier. Eftersom hon undervisar ibland är hon tvungen att tala inför folk, något hon tidigare alltid varit livrädd för. Scenskräcken är bearbetad via alla uppträdanden, även om hjärtat kan skena strax innan en föreställning.
Under uppväxtåren fick hon ofta höra att hon var ful och klumpig, dansen har lärt henne att det inte är så.
- Jag tycker om att göra saker som jag är duktig på. Med dansen är det nu så att jag behärskar den så bra att jag kan improvisera och bara följa med musiken. Men det har tagit drygt tio års hård träning att komma dit. Jag är inte klumpig, säger hon stilla.

Allt dansen ger henne har hon nytta av i sitt privata liv och på arbetet. Hon har också vänner utspridda lite överallt på klotet som hon lärt känna via dansandet.
I höstas var hon i några veckor i USA, och i New York bodde hon som vanligt hos en 65-årig dansös hon känner sedan länge. Hon heter Morocco har mer energi än de flesta, undervisar och uppträder och har bjudit in Ulla att dansa på ett ställe.
- Jo, jag kan faktiskt skryta med att ha dansat off-Broadway, säger hon. Stolt.
Ulla har snott ett citat från sin väninna.
- Ja, på frågan om hur länge jag kommer att fortsätta att dansa så säger jag som Morocco: Tills två veckor efter min död.

Katarina Johnson, frilansjournalist
Idag

Tribal Empire uppträder under augusti på Etnografiska museets restaurang i Stockholm på söndagar klockan 15.00.
För undervisning i Tribaldans, kontakta Studiefrämjandet 08 - 442 51 00