Då hände det. Undret. Det verkade som om jag satt i en väldig ljusglob, fylld med musik. Allt det jordiska omkring mig var fullständigt försvunnet. Prasslet med papper, hostningar och skrapningar var borta. Jag var ensam med musiken, fylld av lycka, omedveten om allt annat omkring mig.

I ett arbetsrum i Storvreta står flera tjocka pärmar fyllda med berättelser om människors starkaste musikupplevelser i livet.

Alf Gabrielsson, professor emeritus i psykologi vid Uppsala universitet, har i ett världsunikt forskningsprojekt bett människor att med egna ord beskriva sina djupaste och mest intensiva upplevelser utlösta av musik. Resultatet presenterades i boken Starka musikupplevelser (Gidlunds förlag, 2008), som nyligen översatts till engelska och getts ut av Oxford University Press.

– Tidigare intresserade sig den musikpsykologiska forskningen mest för hur människor uppfattade strukturer i musiken: ton-arter, rytmer, melodier… Men jag ville komma åt helhetsupplevelsen. Genom att studera musikupplevelsen i sin mest extrema form blir mönstren dessutom tydligare, säger Alf Gabrielsson.

Närmare tusen personer – kvinnor och män, unga och gamla, musiker och icke-musiker – har bidragit till studien. Den inledande berättelsen kommer från den äldsta deltagaren, en 91-årig kvinna. ”Undret”, som hon kallar det, inträffade när hon som nybliven folkskollärare besökte Operan i Stockholm för första gången. Hon satt högt upp på tredje raden när ljuset släcktes och ouvertyren till Simson och Delila började spelas. Snart kunde hon även skönja körsångarnas röster som successivt växte i styrka och blev allt mer påträngande. Den intensiva fasen av musikupplevelsen varade bara i tio minuter. Men minnet bar hon med sig resten av livet.

– Många deltagare har uttryckt lättnad över att få berätta om sina starka upplevelser för någon utomstående. En kvinna jämförde det med bikt. Intima saker som verkligen berör oss på djupet håller vi annars ofta för oss själva, konstaterar Alf Gabrielsson.

Varje vittnesmål är unikt, men efter att ha analyserat berättelserna har han ändå sett vissa återkommande mönster. Ett sådant är att musiken vid dessa speciella tillfällen tar all uppmärksamhet i anspråk. Omvärlden försvinner och det enda som gäller är: Musiken och jag. Här och nu. Ofta uppstår de här situationerna i samband med en efterlängtad konsert som man kanske haft höga förväntningar på. Men de kan också drabba en när man minst anar. En kvinna berättade till exempel om när hon städade och plötsligt hörde Staffan Scheja spela en pianokonsert av Sergej Rachmaninov på tv:

Jag fick gåshud över hela kroppen och rysningar utöver ryggen och jag började gråta. Det var så otroligt vackert och musiken liksom böljade i vågor ungefär som havets dyningar. Jag stannade upp och satte mig i soffan och lyssnade klart på hela konserten. Städningen tog ganska lång tid.

De flesta av Alf Gabrielssons egna starka musikupplevelser har inträffat när han har spelat orgel i en kyrka med väldigt bra akustik. Men de har också uppstått i mer oväntade situationer.

– En gång höll jag en fyra timmar lång föreläsning på en kurs. När jag äntligen kom till mitt hotellrum var jag så utmattad att jag bara ville sova.

– Men så satte jag på radion och möttes av ett fantastiskt körverk där stämmorna bara gled in och ut ur varandra. Det kändes som om jag flöt omkring i ett hav av musik. Det var helt underbart, säger Alf Gabrielsson, som även är utbildad organist.

Ett annat återkommande drag är att starka musikupplevelser ofta uppstår i känsloladdade situationer tillsammans med andra. En kvinna berättade till exempel om en konsert med Mikis Theodorakis i Stockholm, under den tid då Grekland styrdes av en militärjunta och hans sånger var förbjudna där. Efter spelningen ställde sig publikens greker upp och sjöng sångerna tillsammans.

De sjöng och sjöng och ville aldrig sluta. En emotionell laddning som höll på att spränga dem och oss.

– I starka musikupplevelser är det hela tiden ett växelspel mellan musiken, människan och situationen. Tre av fyra starka musikupplevelser i vår studie utspelade sig i samband med att levande musik framfördes. Då involveras många fler sinnen än hörseln, vilket bidrar till intensiteten, säger Alf Gabrielsson.

I berättelserna om starka musikupplevelser var positiva känslor som glädje, njutning, lycka, harmoni och värme klart dominerande. Men musiken kan även väcka negativa sinnesstämningar. Ofta handlade det om att ett visst musikstycke förknippades med en sorglig eller obehaglig händelse.

För flera av deltagarna med finländskt påbrå var till exempel Sibelius Finlandia för alltid förstörd. En kvinna berättade:

Första gången jag hörde Finlandia var mitt under brinnande krig. Jag var barn och vistades hos min mormor i Sverige, skild från mina föräldrar och jag visste inte när jag skulle få träffa dem. Jag blev mycket skrämd av stycket eftersom jag genast tolkade trumpetstötarna som kulsprutor, hörde bombexplosioner med mera.

Men musiken i sig kan också utlösa obehag. En experimentell orgelkonsert fick en kvinna att känna det som om underjordens makter hade sluppit lösa.

Jag försökte sjunka in i mig själv för att undkomma de hemska ångestkänslor jag hade. Plötsligt blev det tyst och applåderna brakade loss. Jag slängde mig ut ur bänken och rusade ut på kyrktrappan och flämtade mer eller mindre efter andan.

Musik rör dock inte bara upp känslomässiga stormar. Många berättade även om fysiska reaktioner som hjärtklappning, rysningar, tryck i bröstet, klumpar i halsen… Allra vanligast var gråt. I en fjärdedel av alla starka musikupplevelser förekom tårar – från lätt tårögdhet till förtvivlat hulkande.

Dessutom upptäckte Alf Gabrielsson till sin förvåning att nästan var tionde berättelse innehöll någon form av upplevelse då deltagarna känt att de lättat, svävat eller helt lämnat sin kropp. En kvinna befann sig på ett museum när hon plötsligt hörde musik.

Man fick känslan av att det var utomjordisk musik. Min kropp fylldes av en konstig känsla. Det kändes som om jag svävade utanför min egen kropp. Som om jag inte var närvarande utan flöt iväg ut i rymden. Känslan var lite kuslig, men samtidigt kändes det skönt.

– Efter att ha tagit del av alla personliga vittnesmål har jag fått en enorm respekt för vad musiken kan åstadkomma i våra liv, säger Alf Gabrielsson, som även själv upplevt ett tillstånd av viktlöshet under en pianokonsert.

– I samband med att pianisten gjorde en oväntad vändning i musiken kände jag hur jag lättade från stolen och liksom svävade fritt i luften under några korta ögonblick. Det var ungefär som Tranströmer skriver: ett kilo vägde 700 gram, inte mer.