– Det är skit, säger Ken Sehlstedt i telefon på frågan hur det är att vara arbetslös.

Men när vi någon dag senare ses på hans veranda i sommarhuset utanför Gnesta, som numera är permanentbostad, är han ganska nöjd med tillvaron.

Fåglarna kvittrar och vindspelet klonkar. På altandäcket invid huset finns badtunna, bastu och solstolar. Flera projekt är på gång, framför huset är Ken i färd med att plantera blå staketvindruva. Frostat glas är beställt till verandan så att han ska kunna gå ut och dricka sitt morgonkaffe i bara kalsongerna utan att grannarna misstycker.

– Kan inte påstå att jag lider, ­säger han.

Att han sade att ”det är skit” på telefon förklarar han med ”att det är nog vad jag tror andra förväntar sig”. Men det är ingen plikt att vara olycklig när man är arbetslös och än har Ken Sehlstedt inte behövt känna av någon ekonomisk press. Han slutade arbeta före jul, efter att ha blivit uppsagd på grund av arbetsbrist som grafiker och originalare på ett resebolag. Han fick lön fram till sista mars. Men nu kommer han bara att få a-kassa, lite drygt 10 000 kr i månaden efter skatt. Det innebär att han får 7000 kronor mindre i månaden att röra sig med och att det blir betydligt kärvare. En del planerade projekt på tomten har redan lagts på is.

Det var i september som hans chef kallade honom till ett möte med brasklappen att det inte var något roligt möte. När personalchefen också var med förstod han vartåt det barkade. På resebolaget där han jobbade producerades allt mindre tryckt material och mer webb. Ken blev uppsagd på grund av arbetsbrist och slutade till jul.

– Jag blev ledsen och besviken, man tänker ”varför just jag?” Men jag blev också lite förbannad. Det är väl en normal reaktion. Jag hade blivit lovad att få lära mig mer webb.

Ken tyckte att det var jobbigt med alla kommentarer från arbetskamrater.

– Det var bara en massa klyschor om att jag skulle se det som en utmaning och börja med något nytt. Men när man är 55 år är det inte läge att utbilda sig till arkeolog eller något, säger han.

Dessutom blev han lite störd över att så många raskt gick över till att prata om hur de själva skulle reagera om de blev arbetslösa. Men han tror att han själv skulle kunna ha gjort samma sak. Arbetslöshet väcker så mycket ångest.

Däremot blev han glad, och tyckte att det var omtänksamt, när en kollega mejlade länkar till tänkbara jobb att söka.

– Det är bra att få en spark i rumpan så att man inte hamnar i apatiläget, säger han.

Han vet hur det var när han bodde ensam i en lägenhet. På helgen hände det att frukosten tog tre timmar och att han fastnade framför tv-n och repriser på The Oprah Winfrey Show.

Nu har han inte svårt att sysselsätta sig om dagarna och han har fått bra stöd av sin sambo Katarina.

Hon är ute i vårsolen och river bort gammalt torrt gräs.

–  Det är skönt att vara två när sådant här händer. Om man är ensam är det nog hundra gånger jobbigare. Sen är jag rätt bra på att sätta honom i arbete! Mest blir jag arg på att det är så många äldre som får gå, man kastar bort så mycket kunskap. Vi i den här åldern är trogna våra jobb och jobbar som sjutton, säger Katarina Wilén.

Katarina och Ken träffades för två år sedan och köpte huset tillsammans i augusti. Visserligen har de lån, men eftersom båda hade lägenhet och hus att sälja så är de hanterliga. Än är de inte oroade över ekonomin, även om det känns lite osäkert inför framtiden.

Och ett jobb är inte bara pengar.

–  Jag saknar det sociala, att ha folk omkring sig och kunna fråga något eller slänga iväg ett dåligt skämt. Även om man är jävligt trevlig så tröttnar man på sig själv till slut, säger Ken.

En vanlig dag går han upp samtidigt som Katarina vid halv sju och de dricker kaffe. När Katarina åker till jobbet löser Ken sudoku någon timme. Sen brukar han sätta sig vid datorn och se vad det finns för jobb att söka. Han har fått ett kompendium från Trygghetsrådet med webbadresser till sajter med lediga jobb.

– Jag skickade iväg en ansökan till en reklambyrå i stan. När jag ringde hade de fått 224 ansökningar, som 55-åring hamnar man väl inte på topp 10-listan direkt. Men jag sade att de i varje fall inte behövde vara oroliga för att jag skulle vabba, säger Ken.

En gång för flera år sedan när han sökte jobb på en reklambyrå ­inledde han sin ansökan med ”Nu är det dags att fixa till er medelålder”. Den gången var han i 40-årsåldern, han fick jobbet och ­arbetskamrater som var 15-20 år yngre.

– På de här flashiga reklambyråerna är det unga människor som anställer. De har ofta en ganska felaktig uppfattning om hur man är när man har passerat 40, att man skulle var någon tråkig, försoffad grå sak. Det är lite åldersfascism i det här landet.

Om förmiddagen går att se vad det finns för jobb så brukar han ägna eftermiddagen åt något projekt på tomten eller kanske åka och storhandla. Några dagar i veckan lagar han mat så att middagen ska vara klar när Katarina kommer från jobbet.

En granne tipsade om ett jobb där han skulle hämta och köra ut tvätt till hotell i stan. Men det behövdes körkort för lastbil. Ken har pratat med Trygghetsrådet för att höra om de kan bekosta en sådan utbildning.

– Det kommer att lösa sig, på ett eller annat sätt. Jag är absolut inte rädd för att arbeta i någon annan bransch.

Fotnot: Vabba – att ta ledigt för vård av sjukt barn.