”Åh, Bäbä… Han luktar så gott. Det var därför jag ibland hade honom över näsan när jag sov. Och så har han så lena tassar som man kunde ligga och känna på. Och så ser han ju så gulligt tilltufsad ut med sina stora ögon och alla lagningar i pälsen. När jag var mindre och lite rädd för att vara borta från er, kändes det jättebra att ha med sig någon hemifrån.”

När min dotter var något halvår gammal fick hon ett vitt stoppat tyglamm av sin mormor. Som första barnbarnet i släkten hade hon redan alldeles för många gosedjur, men tydligen var det något speciellt med just det här lilla lammet. Dottern tog Bäbä till sitt hjärta och under några år var han som en extra familjemedlem.

Att barn på det här sättet utvecklar en stark relation till ett gosedjur är inte ovanligt. Studier har visat att mellan 50 och 75 procent av alla västerländska barn har ett gosedjur eller en snuttefilt som de är särskilt bundna till.

Det är lika vanligt bland pojkar som flickor och de flesta hittar sin hjärtevän när de är runt halvåret. Nästan alltid rör det sig om ett mjukt föremål. En nalle av ull som är skön att ha intill kroppen, ett mjukt kaninöra att stryka över läppen eller kanske en scarf som doftar på det där alldeles speciella sättet.

–Vi vuxna spelar ju en viss roll i detta eftersom det är vi som förser barnen med de här mjuka föremålen. Sedan nappar vissa barn på gosedjuret, medan andra förblir ganska ointresserade, säger Pia Risholm Mothander, barnpsykolog och docent i psykologi vid Stockholms universitet.

Även om många föräldrar tycker att det är praktiskt om ett gosedjur kan fungera som extra tröst, är det inget vi vuxna kan styra över. Barnen bestämmer själva om – och i sådana fall vilket – föremål som ska få den här speciella positionen. Som förälder kanske man skulle önska att den där fina Steiffnallen fick en särskild plats i sonens hjärta, men han kan lika gärna fästa sig vid ett neonrosa gosedjur från McDonalds.

I början av 1950-talet introducerade den engelska barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott termen ”övergångsobjekt” för dessa älskade nallar och tygtrasor.

De första månaderna i livet lever de flesta spädbarn väldigt fysiskt nära sina föräldrar. Sedan ökar avståndet och de börjar allt mer att utforska sin omvärld. Det är intressant för barnet, men kan också kännas lite otäckt och ensamt emellanåt. För att då försöka återskapa den trygghetskänsla som barnet kände när det tidigare låg intill mammas bröst eller i pappas varma famn, laddar det ett mjukt föremål med samma slags lugnande känslor, enligt Winnicott.

När det ska somna, lämnas till en barnvakt eller är ledset kan barnet tanka trygghet hos övergångsobjektet, som fungerar som en mental länk till föräldrarna.

–I tre- till fyraårsåldern kan det räcka med att tänka på mamma eller pappa i samband med separationer för att känna sig tröstad och trygg, men mindre barn har inte den mentala och känslomässiga mognaden. De kan behöva ett mer konkret föremål som påminner om föräldrarnas trygghet, säger Pia Risholm Mothander.

Vad är det då som gör att inte alla barn fäster sig vid en viss nalle eller tygtrasa? Flera forskare har undersökt om det finns ett samband mellan användandet av övergångsobjekt och barnets anknytning till föräldrarna, men resultaten pekar i olika riktningar. Vissa menar att behovet av ett övergångsobjekt är ett tecken på otrygg anknytning. Andra hävdar att det i själva verket krävs en trygg anknytning till föräldrarna för att barnet ska kunna knyta an till ett gosedjur.

–Jag skulle inte våga säga att det är de tryggt eller otryggt anknutna barnen som har ett övergångsobjekt. Det finns nog en mängd olika saker som spelar in: barnets personlighet och temperament, platsen i syskonskaran, sjukdomar som barnet drabbas av eller händelser i familjen under den här perioden i barnets liv, säger Pia Risholm Mothander.

Delvis verkar dock användandet av övergångsobjekt vara ett kulturellt fenomen. I kulturer där barnen bärs mycket mer, alltid sover i föräldrarnas säng och ammas längre, är det mer ovanligt att barn knyter an på det här sättet till ett gosedjur. Och det handlar inte bara om att de inte har råd att köpa fina nallar.

–Nej, förklaringen är nog att de barn som hela tiden har tillgång till förälderns – framför allt mammans – kropp, behöver inte använda en nalle eller en trasa för att framkalla en känsla av närhet. Även svenska föräldrar har blivit mer fysiskt tillgängliga för sina små barn och kanske har det lett till att användandet av övergångsobjekt minskat något även här, spekulerar Pia Risholm Mothander.

En svensk avhandling – Nallen i psykologin (2003, Lunds universitet) – tyder också på att det finns ett samband mellan användandet av övergångsobjekt och det lilla barnets behov av kroppskontakt. Bland de 147 barn som psykologerna Margareta och Lennart Viberg följde i sin studie var övergångsobjekt vanligare bland dem som ammats kortare än åtta månader. Dessa barn använde också oftare napp eller sög på tummen.

Ska man då känna sig som en sämre förälder om ens barn knutit an till ett gosedjur?

–Nej, det är så vår västerländska kultur ser ut. En förutsättning för att kunna utveckla en stark relation till ett övergångsobjekt är dessutom att barnet haft en nära relation till sina första omsorgspersoner, oftast föräldrarna. Man kan se användandet av övergångsobjekt som ett kreativt sätt att försöka förlänga den positiva relationen. Barn som växer upp på barnhem har till exempel aldrig övergångsobjekt eftersom de sällan har haft den typen av nära relationer, säger Margareta Viberg.

Övergångsobjektet är också förknippat med kontroll. Små barn är – och ska vara – omnipotenta. De känner sig allsmäktiga och tror sig kunna behärska hela världen. Detta är helt naturligt för det lilla barnet, men så småningom tvingas de inse att det även finns andra viljor och behov som de behöver anpassa sig till. I denna övergångsfas kan gosedjuret fylla en funktion.

–I relationen med övergångsobjektet kan barnen behålla en viss känsla av kontroll. Det är de som bestämmer över nallen och de reglerar själva avståendet och närheten i relationen. Ena stunden kan de slänga den i väggen, nästa kan de omfamna den igen, säger Margareta Viberg och tillägger att eftersom barnet inte upplever övergångsobjektet som en vanlig leksak, kan det vara svårt att ha med det i leken med andra barn.

Intresset för övergångsobjekt avtar dock så småningom. Medianåldern för när barnen i paret Vibergs studie slutade använda övergångsobjekt var tre år. I förskoleklassen var det bara några få som fortfarande hade en stark relation till sitt gosedjur.

Här hemma har Bäbä sedan ett par år fått flytta ner till sängens fotända. Men minnet av hans tidigare betydelse är fortfarande närvarande. När jag vid frukostbordet slänger ur mig en snabb fråga om vad som egentligen var så speciellt med just det gosedjuret – levererar dottern genast en lång kärleksförklaring med detaljerade beskrivningar av Bäbäs alla fantastiska kvaliteter.

–Jag bara ääälskar honom…, säger hon och skuttar iväg till skolan.