Nästa gång Richard åker dit blir det livstid.
I januari nästa år muckar han och där ute väntar det gamla gänget, stöldgodset, heroinet. Men också flickvän och tre små barn mellan 11 månader och drygt två år.
Han tittar ned i bordet. Richard, 23 år, är en som kämpat hårt med sig själv det gångna året. Efter den långa retreaten i januari har han haft ett par återfall med knark, han har hamnat i bråk och det var snudd på att han inte fick komma till återsamlingen med klosterbröderna på Kumla i november.
"Dina kriminella kompisar kan du ställa upp för, men inte för din familj", kan flickvännen säga. Och visst har han haft svårt att få till det där som alla pratat om - att när man får barn, då tar man ansvar automatiskt!
Han visar fotot han nålat upp i cellen på Kumla: den yngsta, krullhåriga, som döpts här en vecka tidigare med klosterbröderna som gudfäder.

Några av dem sitter med runt bordet när vi dricker eftermiddagskaffe med avdelningschefen och får toscakaka som de intagna bakat i köket. Harry Stenroos, 37, som varit bankrånare och nu skrivit 320 sidor bokmanus om sitt liv, och Aleksander Petrovic, 23, har båda fått sjuåriga straff. Rån och grovt rån.
De är Richards största stöd. Nu skämtar de och skrattar tillsammans. Men när de skulle vara tysta ihop en månad med ännu strängare rutiner än annars fick han först panik inför reglerna.
Men det gick bra. Kristendomen föddes han till inom sin romska familj och både morbröder och farbröder är pastorer inom finska pingstkyrkan. Efter att ha blivit drogfri och gått ett motivationsprogram inom kriminalvården sökte han till Klosterprojektet på Kumla.
Men Richard har ingenting gratis när han nu vill leva lagligt utanför murarna. Han har åkt ut och in på ungdomsvård och fängelser sedan han var 13. Drogat sedan han var 12. Pappan är alkoholiserad och har suttit mycket i fängelse i både Finland och Sverige.
- Som storebror i familjen är det min plikt att skydda mina tio småbröder från att åka dit. När kompisarna vill dra med mig där ute, tänker jag 'bara en gång till' … Men det blir alltid början på en ny vända, suckar han.

Avdelningschefen Leif Nilsberth tittar allvarligt på honom och säger med lugn röst:
- Nästa gång blir det livstid, det vet du.
Richard har börjat se mönstret hos de så kallade vännerna utanför murarna: Ingen hör av sig medan han sitter av sina straff. Så fort han kommer ut blir han intressant igen. De utnyttjar mig bara, inser han - men verkar också bli osäker på hur han ska göra istället.
Det han vet, är att där ute har heroin en gång varit så viktigt att han kunnat skita i allt - bara han fick sin drog. Här inne har han lyckats bli fri. Men så fick han det där återfallet i somras när han inte hade någon av klosterbröderna att prata med.
- Då kom några och frestade mig, berättar Richard. Jag visste att det var fel, men jag tänkte bara ta litet …
Det gjorde han nästa dag igen. Vad har hänt med din Bibel, frågade kompisarna. Richard flinade och tog en dos till: Det här är min nya Bibel …
Nu tittar han på oss när han berättar. Han är inte stolt över sig själv. Han ser ut som om han mår likadant som Petrus på affischen som prästen satt upp på väggen: armen över ögonen av skam efter att ha förnekat Jesus tre gånger.
- Jag förnekade Gud ännu fler gånger, säger Richard. Det har varit tungt att komma hit efter allt jag gjort. Jag har känt mig smutsig när jag gått ned på knä igen och bett om förlåtelse.

Men han är inte ensam om att fundera över förnekelsen. Harry menar att det är något vi alla måste titta på i våra liv, utan skuldbeläggelse. Själv försöker han se det som att hans väg till att "bli redbar, hur rutten världen än är" har gått via såväl bankrån som kristen retreat.

Vad har hänt sedan ni skiljdes efter retreaten för ett år sedan?
- Jag har fått en starkare tro på Gud och lärt mig meditera, berättar Harry. Det har gjort mig så koncentrerad att det gått mycket snabbare att skriva boken än förut. Kanon! Och så har jag slutat snusa efter 27 år …
Han är förvånad över utvecklingen själv. Han beskriver sig som en "notorisk återfallsförbrytare som rånat banker och haft tvångstankar om pengar". Så fort han åkte in planerade han för nästa kupp. Permis en dag - och Harry drog direkt: "Jag satte igång där jag slutade."
Han säger att han skiter i att råna banker nu, att det där med pengar inte är hans grej längre. Det är som en befrielse. Han värdesätter att må bra inombords istället.
- Även om jag är fattig mår jag bra. Det är gratis.

Men kan du lita på den förändringen?
- Förut har jag suttit som på nålar varenda dag här. Varenda dag. Det gör jag inte längre. Jag har muckat från mitt inre fängelse.

När Harry ska berätta tänker han länge innan han svarar. Ibland verkar han leta efter sådana formuleringar han är nöjd med i sitt bokmanus. Arbetsnamn: Bankrånarliv. Enligt honom själv är det en "insiktsfull betraktelse från livets bakgård". Men också spännande och rolig, säger han.
- Vi skjuter i luften, det är biljakt, jag rymmer från fängelset och bryter sönder gallret …
Fast enbart så vill han inte beskriva sin bok. Den innehåller också djupa existentiella tankar, påpekar han. Harry Stenroos är belåten: Ur fångperspektiv är boken ett mästerverk, anser han.
- Det livet innehåller sorg också, som har tagit mig hårt.

Kan du beskriva lidandet?
- Det är när själen vill krypa ur skinnet på en och man sitter där med nedböjt huvud och handbojor i baksätet på väg till rättegång.
- Var du inte Sveriges farligaste man, undrar Aleksander.
Harry ler generat.
- Enligt en rubrik i Expressen, ja. Det var litet skottlossning i Halmstad i samband med att jag blev gripen -92.

Allt började med en livskris när han var 21 år 1985, något han i dag beskriver som en andlig upplevelse. Sedan dess har han varit en sökare - men varför det blev knark, bankrån och fängelse på vägen vet han inte. Han hade inte tänkt en kriminell tanke innan han blev 25.
Det var då Harry körde lastbil och tyckte människor bara värderades efter pengar. Om man inte hade ett välavlönat jobb måste man fixa stålar på annat sätt, började han tänka.
- Det finns en enorm strävan mot pengar i samhället. Att kunna skaffa en finare bil än grannen - det har styrt mig med, säger Harry som inte såg att någon människa kunde vara god. Han kände sig bara utanför hela det onda samhället.
- Jag har skrämt människor i egenskap av bankrånare. Jag har utnyttjat svagheter i systemet av penninghantering och människors rädsla. Men jag har aldrig krökt ett hårstrå! hävdar han.

Är du fortfarande sur på samhället?
- Ja, men samtidigt tackar jag kriminalvården för att jag fått träffa Sveriges ondaste människor.

Menar du att de som sitter i fängelse är onda?
- Det beror på hur man tolkar det. Att vara hård är en fasad. En vuxen man som inte vågar gråta har komplex, så genom att spela farliga växer deras ego. Att släppa fasaden och blotta sig - det är själslig styrka.

Aleksander Petrovic börjar prata för första gången på hela dagen.
- Jag var en sådan som hade en tuff fasad förut, säger han. På grund av taskig barndom. Min mamma fick mig när hon var 16 och när jag var tre gifte hon om sig. Då fick jag ta hand om mig själv.
Aleksander kunde bara en enda sak: Skaffa snabba pengar. För två år sedan dömdes han 21 år gammal för rån och grovt rån till sju års fängelse.

Var det bara för pengarnas skull?
- Ja, det har handlat mycket om girighet. Smycken, kläder, bilar, festande - allt det där kostar. Men snabba pengar försvinner snabbt. Om man inte sliter för pengarna räcker de aldrig. Det sambandet såg jag inte förut.
Då kunde han heller inte tro att andra öppningar i livet skulle fungera för honom. Han var ju inte någon. Och hade inte någon att se upp till.
När pappa nu hälsar på varannan vecka vet Aleksander att den relationen inte har med barnrollen att göra längre. När han behövde föräldrarna som mest, fanns de inte där.
- Nu måste jag bygga upp någonting själv. Och där har retreaten hjälpt mig att få kraft att bygga upp relationen med min far igen.
Det enda som fanns i hans cell på häktet var en Bibel. Aleksander tänkte att det måste finnas mer än bara texten, något man kunde göra med det som stod där. Efter långretreaten förra året upplever han en stor förändring:
- Förut planerade jag nya brott. Nu sitter jag inte ens med dom kompisarna, utan jag mediterar.

Kan du verkligen välja bort dem på anstalten som du umgåtts med för bara några månader sedan?
- Javisst. Man förlorar ju allt om man håller på, till och med sig själv. Om man inte är för girig kan man vinna sig själv istället.
Nu ser han 16-åringarna som kommer till anstalten efter sin första volta. Varje månad träffar han omyndiga för att vara deras avskräckande exempel och för att bearbeta sin egen historia.
- Vi äldre ska ju se till att samhället fungerar, och så håller vi på med bilstölder, säger Aleksander och skakar på huvudet.
Han vet att det kan vara svårt att sluta. Själv inser han att straffet börjar efter muck: Det är då man ska klara ett nej på arbetsförmedlingen. Eller att det är fullt på utbildningen man vill söka.
Det är då man måste klara att få ett avslag.
- Utan att råna en bank, säger Harry.
Richard tittar ned i bordet.
Om han åker dit en gång till blir det livstid.

Agneta Lagercrantz