Minnet svek, tankarna malde på nätterna och han fick ångest­attacker över vad som helst. Och så hade han ont i hela kroppen. Symtomen var de klassiska när Johan Demner gick in i väggen 2001.

– Jag tänkte inte alls när det smällde. Man ser det inte, eller vill inte se. Man är bara inne i att jobba, jobba, fixa, fixa, det ordnar sig …

Plötsligt var Johan heltidssjukskriven från jobbet som säljande arbetsledare på en låssmedsfirma i Södertälje. Han gick in i olika program för att komma igen, från vårdcentralens spridda psykologbesök och qigongövningar till att få remiss till en särskild klinik för utbrända: StressRehab på Danderyds sjukhus. Där ägnar man sig i princip åt två saker – kognitiv beteendeterapi och meditationsformen mindfulness.

Johan Demner visar sig vara en ovanlig före detta patient. Medan de flesta upphör med sin meditation när de återfått balansen i livet, håller Johan på fortfarande. Sedan ett par år har han återgått på heltid till nya jobb. Meditationslärarens cd-skivor med olika vägledningar har han laddat ned i sin mp3-spelare.

– Då får man med sig dem när och hur man vill – och jag vill kunna meditera mitt i det dagliga livet med hus och familj och ungar och alla deras aktiviteter. Inte behöva gå ifrån för att det ska vara på ett visst sätt.

Johan Demner stiger upp fem varje morgon och hinner få en tyst stund i huset med tidningen, frukost och 10–15 minuter på sin meditationspall. Ibland sätter han sig bara en stund på dagen och koncentrerar sig på andningen. Eller pluggar in lurarna i öronen medan han är ute och går. Han ser meditationen som ett sätt att komma ned i den sinnesstämning han vill ha som ett slags försäkran mot stress.

Hur var första mötet med mindfulness som teknik?

– Jag bara visste när jag började att det kändes rätt och bra. Det satt som en smäck. Det fick mig att vara här och nu, inte tänka framåt, inte bakåt, inte känna ­efter. Bara känna, säger Johan och berättar hur han kan sitta hemma och följa andningen ut och in, som ett spår genom kroppen.

Han gör en gest med händerna uppifrån och ned när han berättar hur han räknar andetagen medan han tänker hur de kommer in ­genom huvudet och går ut genom tårna – eller tvärtom. Till slut är han bara just här och nu.

– Det gäller att fokusera på andningen och inget annat. Samma sak om man mediterar genom att vara ute och gå – att man lyssnar på fåglarna, lägger märke till vinden. Man kan bara betrakta en sten och fundera på vad man ser egentligen. Att titta på det som finns närmast kan inspirera mer än den sittande meditationen.

När det kommer en tanke brukar Johan uppmärksamma den, släppa iväg den och sedan fortsätta att fokusera på andningen. Ibland kan han tänka att den ger sig iväg med ett vattenfall eller går ut genom dörren. Då förs han tillbaka till här och nu.

– Jag är ju vaken och hör att det låter – som att en dörr går igen ­eller att det ringer någonstans. Men jag funderar inte på vad de gör eller vad som händer. Man har nytta av det där, att höra att det pågår saker utan att man behöver engagera sig i allting.

Det gjorde Johan betydligt oftare fram till dess att han blev utbränd, något som sällan bara handlar om jobbet, säger han. Man måste se till hela livssituationen. Vid det laget var barnen 12, 10 och 6 år och han var lagledare både i fotboll och simhopp. För att komma ihåg vad han skulle göra var han tvungen att skriva upp allting på lappar. Han var ofokuserad i alla sammanhang, försökte planera sin tillvaro och ligga ett par steg före. Det fungerade inte alltid som Johan hade tänkt. Då blev han oerhört frustrerad.

– När jag skulle sova kunde jag inte stoppa tankarna, de bara fortsatte. Det är klart man får ont i kroppen då och blir slutkörd. Vanlig trötthet är inte i närheten av en utmattningsdepression.

När Johan Demner sjukskrevs avsade han sig alla uppdrag med motiveringen att andra får ta hand om andras barn, så tar han så länge enbart hand om sina egna. Han bestämde sig för att komma tillrätta med sin utbrändhet och förstå varför det hade hänt honom. Ett skäl hittade han när deltagarna i gruppbehandlingen på StressRehab började berätta om sig själva.

– Alla var vi någon annanstans, i dåtiden eller i framtiden. Vi oroade oss för att vi skulle möta ­någon, få klart något i jobbet eller bara åka och handla. Vi funderade på saker vi egentligen inte kunde göra något åt. Man kan inte påverka det som varit, och inte det som ska komma.

Johans inställning i dag är att låta dåtid och framtid vara, ­acceptera nuet som det är och ”inte grotta runt”. Det betyder att försöka undvika att värdera saker i dåligt och bra, utan ta tag i situationerna när de kommer och lösa det som måste lösas då.

Vad är det i ”här och nu”-känslan som är så verksamt mot stress?

– Att man inte lägger kraft på det som har varit eller ska ske. Helt krasst sparar man energi på att sluta fundera bakåt och önska framåt, och i stället börja ägna sig åt det som är här och nu. Om man blir avbruten – som man blir, helt klart – fokuserar man på det, ­sedan går man tillbaka till det man gjorde och fokuserar på det.

I dag tackar Johan inte ja till allting som han hade för vana att göra förut, och säger att han lärt sig att allt inte behöver bli klart samtidigt. Han känner sig lugnare – vilket intygas av 14-årige Jonathan på väg till simträning – och upplever också en mer harmonisk stämning i kroppen. Den känslan är han rädd om.

– Jag är mycket mer här och nu än förut, och om jag inser att stresskänslor är på väg kan jag sätta mig på stolen. Bara att ta några djupa andetag räcker för att komma tillbaka om jag varit på väg någonstans. Förut blev det bara en acceleration.