FRÅGA: Vår son på snart 3,5 år slår mig flera gånger om dagen och jag klarar inte av att hantera det. Det hela började för ett par månader sedan. Jag har försökt se ett mönster i när han ger sig på mig att slå, riva och bita. Men det kan vara när som helst, oftast när vi sitter i soffan tillsammans och till exempel har slutat läsa en bok eller när han är hungrig.
Tidigare sa han att han var hungrig men nu slår han mig istället. Han verkar inte arg när han börjar ge sig på mig utan det är mer som att han inte kan låta bli och blir nästan spänd i hela kroppen.
Jag vill hålla mig lugn och säga åt honom att så får han inte göra. Men det gör så fruktansvärt ont, och när han rivit eller bitit mig ett par gånger blir jag helt förtvivlat arg och desperat. Då skriker jag åt honom och tar hårdare i honom än vad jag vill. Jag kan knappt kontrollera min egen ilska och kan ibland nästan känna att jag hatar honom. Bråken tar jättemycket energi och jag märker att jag lätt blir irriterad på honom för andra saker också.
När han börjar slå mig har jag försökt med att hålla om honom men det går inte. Jag har även försökt med att ta in honom på hans rum en liten stund så att vi båda får lugna ner oss.
För ett halvår sedan fick han ett syskon vilket han inte alls tyckte om. Under en period var han på sin lillasyster mycket och slog henne. Nu är han snarare lite oaktsam. Han säger att han inte vill ha en lillasyster och visar nästan inget intresse för henne.
Jag uppfattar det som om han tycker att hon tar för mycket av min tid. Jag har varit i kontakt med en psykolog via BVC om min son. Hennes slutsats var bara att det hela låter normalt och det enda jag kan göra är att säga åt honom att inte slåss. Men det hjälper ju inte oss.
Det borde finnas något mer vi kan göra för vår son så han slutar att slå mig. Har ni även något tips för hur man kan få honom mer intresserad av sin lillasyster? /Förtvivlad mamma
SVAR: Jag försöker förstå vad det är som gör din pojke så arg. Han är i och för sig i en ålder då utspel av det är slaget inte alls är ovanliga. Kanske som ett försök att visa att han finns till och att han har makt att styra vad som sker.
Det är ju tydligt att han genom sitt agerande i varje fall lyckas få dig ur balans vilket alltid kan vara intressant för den som är tre år gammal. Just i den åldern kommer också hos många pojkar ett starkt behov av att äga och kontrollera sin mamma.
Man brukar säga att mamman blir pojkens första kärleksobjekt. Och, som du vet, är kärlek ofta kopplad till ägandebegär – han vill vara ensam om dig och tål då ingen konkurrens, vare sig från pappa eller från småsyskon. Så kanske är hans utspel mer ett utslag av kärlek än av hat, trots allt!
Att få en lillasyster just i den här åldern kan därför vara en utmaning. Jag tycker det låter positivt att han ändå inte ger sig på henne längre. Att han ska vara mer positivt intresserad av henne, som du förstås vill – det kanske du får vänta på. Och känner han förväntningar eller krav i den riktningen kan det nog bara dröja längre. Det kommer säkert så småningom, men det kan ta sin tid.
Jag fäster mig vid att du inte nämner något om pojkens pappa i ditt brev. Är det bara dig han riktar sina utspel mot? Är hans pappa lika orolig som du är över hans beteende? Och vad säger de på dagis? Är han likadan där? För han är väl på dagis, trots att du har en bebis hemma? Om inte kanske det är just det han ändå behöver!
Det känns inte så bra att du blir så arg så att du hatar honom och tar för hårt i honom – men det känns bra att du vågar berätta om det. För just så kan det vara ibland. Men det gör också att jag tycker det kunde vara bra för dig att prata igenom det här lite närmare.
Jag är lite förvånad över att BVC-psykologen inte gav dig mer tid – sådant här som du skriver om brukar faktiskt vara lite av deras specialitet. Så jag tycker du ska be att få komma tillbaka dit på ett återbesök. /Growingpeople-experten
Text i samarbete med sajten Growingpeople.se
