Lourdes är en liten stad med 16  000 invånare i sydvästra Frankrike alldeles nära Pyrenéerna. I denna lilla stad finns ungefär 250 hotell. Anstormningen dit sker mest sommartid och kring påsk, men i år är det fullbelagt stora delar av året. Åtta miljoner besökare väntas eftersom det är jubileumsår.

Det heliga området kring grottan där Bernadette för 150 år sedan fick sina uppenbarelser, upptar idag över 50 hektar. På klippan där grottan ligger byggdes det först ett kapell. Det har senare byggts om till en fantastisk kyrka och ytterligare en kyrka har byggts ihop med denna.

Till området strömmar människor för att besöka de heliga platserna, dricka av källans vatten och tvätta sig i det.

Mässor förekommer på flera olika platser och på flera olika språk. Också inne i grottan hålls mässor och även nattvard. På det heliga området finns också en utvecklad organisation för att ta emot sjuka, där finns byggnader för bikt, där finns mottagning för turister, för scouter, för psykiskt sjuka.

Varje kväll formerar sig pilgrimer, sjuka i rullstolar och turister i en mycket lång procession för att delta i pilgrimståget, ”la procession”, som slingrar sig runt det heliga området. Många bär ljus i händerna och det är en ovanlig, speciell stämning.

Alla dessa människor, från hela världen, väntar på att tåget ska börja röra på sig. Sammanlagt är vi uppemot 30 000 personer, åskådare blandade med pilgrimer.

Det är mycket stillsamt. Solen håller på att gå ner och färgar himlen rosa. Några strålar speglar sig i den fantasiska guldkronan, som upptar en stor plats mellan de båda kyrkorna.

Inga mobiltelefoner ringer, inga vakter syns och allt bara flyter. Många har rest med buss långt ifrån, andra har kommit med tåg i samlad tropp, kanske från norr eller söder. Holländska, tyska, franska, engelska och italienska språken dominerar. Alla hudfärger är representerade. Och vare sig man är troende eller inte, slås man av det imponerande lugn som råder i denna stora folksamling.

Ungefär 100 000 volontärer kommer årligen till Lourdes för att hjälpa till. Det är läkare, sjuksköterskor, scouter, och andra som distribuerar information, står i köket eller drar rullstolar.

På det heliga området blandas alla sorters prästkappor och sjuksköterskedräkter. En del har vita hucklen, andra inte.

Alla rör sig utan att knuffas och skulle någon råka trampa någon annan på tårna, kommer en ursäkt för detta omedelbart.

När klockklangen tonat ut efter klockan 21 börjar processionen röra på sig. Då har de sjuka fått vänta länge i värmen i sina rullstolar. Tålamod och kraft har också alla dessa som drar på rullstolarna, ibland i 35 graders hetta och i kraftig uppförsbacke.

Samtidigt som processionen fortskrider pågår en gudstjänst på flera olika språk och när Ave Maria sjungs höjer alla sina ljus, som de köpt för fyra kronor, mot himlen.

Inne på det heliga området råder en stillhet och i stort sett ingen kommers, med undantag av försäljning av vaxljus och erbjudanden om fotografering.

Utanför det heliga området där­emot är kommersen i full gång. Det är Jesus eget Las Vegas med neonljus som flimrar i alla färger och där jungfru Maria kan köpas i alla prisklasser.

Massor av restauranger och caféer finns här också förstås. Det går att köpa såväl indisk mat och kebab som pizza och crêpes.

Som sagt – allt i en salig blandning.

Jag diskuterar med Corinne Cruz, som är i Lourdes för första gången. Hon är praktiserande katolik, döpt och konfirmerad. Hon har stora problem med knäna, och har opererats flera gånger.Trots det har hon fortfarande svårt att gå. Men med hjälp av krycka går det bättre.

Hon har i alla år velat åka till Lourdes, men inte förrän nu blev det av och hon är full av intryck:

– Jag kan inte fatta det, jag är i Lourdes, utbrister hon.

När vi närmar oss det heliga området blir kryckans slag mot asfalten allt snabbare. Corinne, som är en pratglad människa, blir tyst, mållös för ett ganska långt tag, när hon ser ingången till området och längst bort de imponerande kyrkorna.

– Jag hade aldrig väntat mig det här, säger hon.

Vi följer den blå linjen, jubileumslinjen, som för oss till de fyra mest väsentliga platserna.

Vi får lära oss att Bernadette levde lyckligt i sin familj tills hon var tio år. Då blev det svårt med mat och försörjning och hon var ofta ute och letade ved till eldstaden i hemmet. En dag plockade hon pinnar i grottan och det var då hon fick sin första uppenbarelse.

Totalt ska jungfru Maria ha visat sig för Bernadette 18 gånger under 1858, året då Bernadette var 14 år.

Inne i kyrkan ber Corinne. För henne är det väsentligt att knyta ihop det här besöket med sin mamma, som just gått bort, och med sonen som inte kunde följa med. Vid gudstjänsten i grottan får Corinne ta del av nattvarden och hon är mycket entusiastisk över att ha delat detta ögonblick med ett gift par från USA.

– Otroligt med alla dessa människor, jag har stiftat fler bekantskaper och bytt blickar med fler utlänningar än med fransmän, säger Corinne.

Hon förväntar sig inget mirakel, men jag förstår att det här besöket är mycket viktigt för henne. Hon tvättar sig i det heliga vattnet och fyller på en liten vattenflaska, som hon ska ta med sig hem till sin son. Många häller på vatten i stora plastdunkar, men det tycker Corinne är vulgärt.

Katolska kyrkan har erkänt 67 mirakulöst botade personer sedan uppenbarelserna för 150 år sedan, och strömmen av sjuka fortsätter. Men de flesta som kommer till Lourdes är nog införstådda med att mirakel inte inträffar så ofta. Alla som jag pratar med säger att meningen med att åka till Lourdes är att ingå i en gemenskap, att träffa likasinnade människor, att se att det finns de som har det värre, att dela ett ögonblick, en stund i tillit.

– Det här var mycket större och mer internationellt än vad jag någonsin väntat mig, säger Corinne Cruz. Det känns inte som jag är i Frankrike utan någonstans utomlands.

Det är hennes bestående känsla för de yttre intrycken. De inre får hon behålla för sig själv.