Människan är en förnuftig varelse med förmåga att fatta beslut.
Människan har en fri vilja och måste själv ta ansvar för sitt liv. Människan är guds avbild och är satt att göra det bästa av sina möjligheter här på jorden.
Se där, typiska beskrivningar när humanister ska tala om människosyn. För dem är vi i första hand något mer än bara våra biologiska funktioner. Samtidigt uttrycker många en oro inför den nya genforskningen och evolutionsläran: Vad naturvetenskapen än lyckas kartlägga, ger den ingen absolut kunskap om människans innersta, framhåller de.
"Vi är inte bara materiella organismer utan kännetecknas av att medvetet tampas med hela vår existens" menar idéhistorikern, litteraturvetaren, teologen och prästen som jag intervjuat.
Jämfört med biologerna i gårdagens artikel är de dock inte lika eniga när det gäller mötet mellan naturvetenskap och humaniora.
- Jag tycker den nya biologin är bra, för den bidrar till en realistisk inställning till människan, säger litteraturvetaren Eva Faye-Wevle på
Stockholms universitet.
- Jag är mycket oroad över att alla snabba, vetenskapliga förklaringar förminskar synen på oss själva, berättar Annika Borg, präst i Svenska kyrkan.

Vari ligger då faran?
- Att biologin får tolkningsföreträde. De nya kunskaperna utvecklas väldigt snabbt, och så används dessa slutsatser till en bild av vad människan är. Det blir en ensidig beskrivning, anser Franz Luttenberger, studierektor på institutionen för Idé- och lärdomshistoria i Uppsala.
Hans studenter läser just nu kursen "1900-talets bilder av människan" och ska delta med inlägg på SvD:s webb-debatt. Att diskussionen sker via datorer är bara en modernare variant av vad som hände på Darwins tid i slutet av 1800-talet. Samhällsdebatten var i full gång, dominerad av hans evolutionsbiologiska synsätt - i en tid när opinionen ansåg människan främst vara religiös och idealistisk.
- Vem lyssnar i dag på teologer i dessa frågor, frågar sig Franz Luttenberger.

Men Annika Borg försöker alltid föra in olika aspekter på människosyn i sina "Tankar för dagen" på onsdagmorgnarna i P 1. Vad det innebär att vara människa, vilket uppdrag vi har här i livet, och - inte minst - hur vi ska förhålla oss till alla nya kemisk/biologiska förklaringar av oss själva.
För biologiska utvecklingsidéer är klart på frammarsch igen, noterar Franz Luttenberger. Därför anser han att man bör behålla en sund skepsis till framstegen när genetiken bekräftar Darwin, när neurologin kan överföras på psykologin och datorer jämförs med vårt eget tänkande.

Varför ska man vara skeptisk?
- För att risken med så kraftfulla slutsatser är att man tror de sitter inne med sanningen, påpekar han.
Och där, i risken för en sanning med stort S, finns flera av humanisternas oro. Teologen Mattias Martinsson på Uppsala universitet varnar för att "frågorna om människosyn kan förytligas om biologin får alltför stort förklaringsföreträde."
- Man riskerar att blanda samman kunskap om människan med frågan om människosyn, säger han. Då kan det bli som med tidigare vetenskapsoptimism - att vetenskapen nästan religiöst börjar tro på sig själv.
Precis det där är Annika Borgs ena käpphäst: Om de nya kunskaperna framstår som en frälsningslära blir de mycket farliga. Det beror i så fall inte på biologerna och naturvetarna själva, förtydligar hon, utan på att de uppfattas så i den allmänna debatten. Det innebär att budskapet blir mer ensidigt än vad naturvetarna själva menar.

Varför har det blivit så?
- För att vi så gärna vill att livet ska vara säkert, tror Annika Borg. Dagens biologiska framsteg svarar mot vår tids behov av enkla lösningar, snabba svar och svartvita förklaringar. Det är klart att vi ska ta till oss ny kunskap, men biologin är bara en av alla sanningar om människan. Vi är gåtfulla och kan aldrig kartläggas fullt ut.

När Franz Luttenberger talar om risken med de naturvetenskapliga förklaringarna menar han just faran med att de blir för ensidiga. De kan ju aldrig ge hela bilden, påpekar han:
- De säger ingenting om människovärde, ansvar och
existentiell utsatthet - det som vi alla tampas med. Sådant behöver vi få kontakt med, som en hjälp på traven att hantera våra liv. Om debatten domineras av biologiskt synsätt får många människor svårare att orientera sig.
Han utgår från att det som är människan innerst inne absolut inte är det djuriska och biologiska; det finns där ändå, menar han. Istället handlar vårt innersta inre om aspekter på ansvar och frihet.
Om biologin finns automatiskt, skulle vi ju inte behöva bry oss om den här diskussionen alls?
Franz Luttenberger blir tyst ett tag.
- Jo, man kan behöva fundera på biologin också, men den träffar inte det innersta, säger han.

Är det inte spännande att den nya biologin ger oss nya frågor att konfronteras med när det gäller synen på mänskligt liv?
- Jo, men istället för att ta vår genetiska likhet med chimpanserna till intäkt för vår apnatur, tar jag fasta på de 1,5 procent av generna som är olika - utan att förneka likheterna. Måste vi inte fråga oss vad som gör oss till det vi är - mer än generna?
För Franz Luttenberger handlar det om hela vårt kulturarv, om något unikt mänskligt och om vad existentialisten Jean-Paul Sartre sa: att man själv måste göra något av sitt liv.
- Om man skyller på gener eller taskig uppväxt flyr man från att ta itu med detta ansvar. Den konfrontationen är förutsättningen för ett lyckligt liv, skulle Sartre säga.
Det säger prästen Annika Borg också, med litet andra formuleringar: Människan är friare än hon tror, samtidigt som "arvsynden" gör att vi inte föds in i lika goda sammanhang. Alltså har vi olika möjlighet att göra det bästa av ansvaret vi har för våra liv.

Hur ser hon själv på människan?
- Att hon är en gåtfull spegel, säger hon och citerar Bibeln. Men de flesta av oss har svårt att leva med en så osäker bild av sig själv - att man är både ond och god, både syndig och rättfärdig, både mörk och ljus.
Alltså är en av människans stora utmaningar att acceptera det motsägelsefulla, menar Annika Borg. Vi kan aldrig få de där enkla förklaringarna vi längtar efter.
- Så det är jobbigt att vara människa, konstaterar hon.

När jag frågar Franz Luttenberger om hans bild av vad människan är blir han först tyst. Efter ett tag säger han:
- Idealet vore att se oss som både biologisk och kulturell. Vi är inte Guds avbild, men vi har något unikt som handlar om en existentiell utmaning. Att göra något med vår egen vilja och vårt eget liv, att utveckla och förverkliga oss - det är något som djuren inte är mäktiga.
Litteraturvetaren Eva Faye-Wevle formulerar samma sak i omvänd ordning: Att vara människa innebär inte bara frågan om att ha moral, kultur eller vara Guds avbild - vi är också djur. Skillnaden är grejen, instämmer hon, men även en börda.
- Människan befinner sig mellan ängel och djur. Det som skiljer oss är det som ger oss mandatet att vara människa, men då måste vi samtidigt visa oss värdiga det. Och det är storslaget!
Men även om många utnämner förnuftet, dygderna och förmågan till att fatta beslut som det som skiljer människan från djuren, är frågan om vår likhet med djuren istället stor bland studenterna på Idé- och lärdomshistoria, berättar Franz Luttenberger. Och när Annika Borg ska ge exempel på att viss ny kunskap i dag är så destruktiv att hon nästan inte vill ha den, säger hon:
- Kloningen av djur. Den kunskapen har verkligen destruktiva inslag. Tänk det lidande som åsamkas i alla misslyckade försök - som om skapelsen är något vi kan använda för våra egna syften. Hur hanterar vi den kunskapen? Vad gör vi med andra levande varelser?

En sak är de eniga om, humanisterna: Det finns inte en enda sanning om människan, och hon kan aldrig beskrivas entydigt. "Vi måste tillåta mångtydigheten och motsägelsefullheten i oss" som Franz Luttenberger säger.
Men Annika Borg tycker också vi ska bli medvetna om hur vi för den allmänna debatten när vi nu så gärna tar emot enkla lösningar på svåra problem och de så gärna levereras av den nya biologin.
- Vart är vår människosyn på väg? undrar hon. Med den nya kunskapen är det ännu viktigare att ha koll på
det. Vi kommer att ställas inför en massa etiska problem i framtiden. Om det är i någon tid vi behöver en debatt om människosynen så är det nu.


Agneta Lagercrantz