Människan är det intelligentaste däggdjuret.
Könsrollerna styrs av konkurrensen om den bästa partnern.
Själen är ett knippe nervceller. Eller?
Jo, naturvetare kan beskriva människan så här. De medger att det kanske låter som en reduktionistisk människosyn - alltså att deras teorier skulle förminska oss till våra mest nödvändiga överlevnadsfunktioner.
Men i telefonsamtalen jag haft med en evolutionszoolog, en beteendeneurolog, en biolog och en ekolog låter ingen av dem särskilt reducerad i luren. De är fascinerade, upprörda, engagerade och eftertänksamma om vartannat när de pratar om människosyn och biologi i vår tid.
Gemensamt är att de önskar en större öppenhet och nyfikenhet bland humanister och samhällsvetare när det gäller nya rön inom både utvecklingsläran och genforskningen. Eller som ekologen Torbjörn Fagerström på Sveriges lantbruksuniversitet smått upprört tycker: "Falanger inom den samhällsvetenskapliga och humanistiska sfären uttalar sig ogenomtänkt för att de vägrar acceptera evolutionära
fakta".
Och vad är då det?
Att det nu anses helt klarlagt att alla arter på jorden har ett enda ursprung, förklarar Torbjörn Fagerström. Vi är inte bara genetiskt lika chimpanserna till 98,5 procent. Fiskar och människor har till drygt hälften samma slags gener.
- Skälet är att alla de grundläggande mekanismerna på cellnivå är universella, berättar han. Celldelningen är som ett basmaskineri, och det är identiska gener som behövs för att sköta detta. Därutöver har vi en extra uppsättning, den som gör skillnaden mellan en människa och en mört.

Men det finns ännu fler likheter med djurriket än genuppsättningar. Torbjörn Fagerström vet att primatologer, de som forskar på våra närmaste släktingar, har upptäckt att dessa har sofistikerade, kulturella system i större utsträckning än man trott. Hos chimpanserna finns ett förstadium till moraliskt tänkande, eftersom de för kunskap vidare om rätt och fel och om hur man ska bete sig för att bli en accepterad samhällsmedlem i flocken.
- Alltså kan vi inte längre
hävda att bara människan har en moral, säger han. Även för språk, tänkande och omsorg finns en nedärvd, biologisk grund. Men traditionellt har vi gjort en distinkt skillnad mellan människor och djur.
Med de nya biologiska kunskapen uttrycker många en rädsla för en reduktionistisk människosyn. Men Torbjörn Fagerström förstår inte varför Darwin blir mer utskälld ju mer rätt han får; det har knappast att göra med vår barnatro, funderar han. Utvecklingsläran är snarare ett hot mot människans kulturella självbild.

Och det kanske inte är så konstigt. Plötsligt framställs vi bara som en av alla andra organismer på jorden. Visst kan väl det kännas hotfullt?
- Jo, men protesterar zoologen Birgitta Tullberg på Stockholms universitet. Vi är väl inte lägre stående bara för att vi är en del av djurriket!
Sedan fortsätter hon, fascinerad: Livet är fantastiskt! Evolutionen är fantastisk som kan leda till sådan mångfald! Men att se sig som Guds avbild menar hon är en högmodig inställning till människan som varelse. Vi
ingår i livets stora träd - vilket istället manar till stor ödmjukhet, anser hon.
Ty biologiska förklaringar till människans beteende finns hela vägen bakåt i evolutionshistorien. Till exempel är grunderna för vår förmåga att leva tillsammans med normer och regler äldre än vår egen art.
- De starka band som har skapats mellan människor är baserade på släktskap och ömsesidighet, berättar Birgitta Tullberg. Det visar sig i att vi först bryr oss om familjen, sedan vänner och till sist deltagare i en större gemenskap.
Att hjälpa andra bygger alltså inte på ädel osjälviskhet, menar många biologer - och Helen Uliczka på Sveriges lantbruksuniversitet vet att alla vinner mer på samarbete än på att jobba var för sig. Vilken människosyn gäller då?
- Det finns ingen biologisk, humanistisk eller teologisk människosyn, anser Helen Uliczka. Det finns bara "bra" eller "dålig".
Sedan förklarar hon: en bra människosyn är att alla är lika värda, och det ska inpräntas i varenda barn. Den dåliga handlar om att anse somliga
förmer än andra, där de som utpekas som sämre mår dåligt, presterar sämre och får revanschbehov.
Jo, så kan människor göra mot varandra. Enligt Helen Uliczka är det biologiskt betingat att alla mobbar om de bara får en chans.

Hur kan man påverka då?
- Genom att skolan, föräldrarna och samhället kanaliserar tendenserna till gäng- och gruppbildningar så att ingen blir utanför. Det är så fruktansvärt destruktivt.

Allt det där hänger ihop med människans behov av att hela tiden visa sig bättre än andra. Och det är också biologiskt, menar hon - detta att försöka höja sig över andra:
- Det märks på hur gärna människan vill se sig som andlig, ha en fri vilja, vara skapelsens krona. Vi mår väl bättre då. Men att försöka visa sig god är också ett biologiskt konkurrensmedel, ett försök till att imponera!
Och nu kommer Helen Uliczka in på frågan om kön, som även Birgitta Tullberg poängterar absolut inte enbart är socialt konstruerade. Biologer har länge hamnat i diskussion med sociologer och feminister om sin
syn på att det mesta som kvinnor och män gör gentemot varandra är nedärvt sedan miljontals år.
- Inomartskonkurrens, konstaterar Helen Uliczka. Könskamp, där man i det sexuella spelet ser till att avkomman ska få tillgång till de bästa generna.

Nej, nej, nej - det handlar inte om rasbiologi, förklarar hon trött. I det här spelet försäkrar sig ingen om blont hår och blåa ögon, utan luktar sig till ett brett immunförsvar. Överlevnad, helt enkelt.
- Särskilt männen vill imponera på kvinnorna, annars vill ingen ha dem och då får de färre barn. Men folk är inte vana vid att tänka så, utan kan kalla mig biologist, suckar Helen Uliczka.
Sådana uttryck får Torbjörn Fagerström att se rött:
- Jag tycker varken jag eller andra naturvetare har en särskilt biologisk vinkel, utan en integrerad syn på människan. Alla biologer och medicinare jag känner anser att människan är en kulturell varelse. Så de som väver in aktuell, naturvetenskaplig forskning har alltså en humanare och mer realistisk människosyn än de som
inte gör det.

Men om denna forskning kan folk i allmänhet väldigt litet, ifall man får tro dem jag intervjuat. Vad gener är har man en suddig uppfattning om och man kan blanda ihop biologi med rashygien. Så visst finns här ett stort folkbildningsbehov, uttrycker samtliga.
Som när Bengt Meyerson, medicinsk beteendevetare vid Uppsala universitet, hörde en person intervjuas om organdonation på teve: "Jag skulle kunna tänka mig att ta emot en njure, men inte ett hjärta. Där sitter ju all kärlek och varma känslor."
- Är det vad folk tror, då är de fyllda av en semantisk förankring till fel organ, konstaterar han. Människor verkar väldigt dåligt orienterade om hur kroppen fungerar när det gäller beteende och upplevande.
Själv tackar Bengt Meyerson sina naturvetenskapliga kunskaper när han hanterat vissa konflikter och känslomässiga problem. Han har blivit hjälpt genom att se sig själv ur en rent biologisk synvinkel:
- I höstas behandlades jag för cancer. Medan jag låg där med dropp kunde jag "se" hur
medicineringen arbetade för att hindra cancercellerna att föröka sig. På det sättet kunde jag bearbeta mina känslor inför vad jag gick igenom.

Du menar att du kunde mana fram kroppens minsta enheter för din inre syn?
- Ja, och när jag hörde medpatienterna tala med varandra insåg jag vilken oro de bar på - mycket betingat av brist på kunskap om det biologiska förloppet. De hade svårare att hantera vad som hände, eftersom de saknade den biologiska kunskap som behövs för att förstå vad som pågick i kroppen.
Oro är ett mentalt tillstånd, som i sin tur är en produkt av det som händer i hjärnans nervceller när de tar emot retningar från omvärlden. Så beteende är bara ett uttryck för våra mentala tillstånd, brukar Bengt Meyerson förklara när han undervisar.
Samma sak med själen. Den anser han inte vara någon abstrakt, fritt svävande ande, utan bara nervceller.
- De flesta tycker det låter väldigt reduktionistiskt, men jag påstår inte att jag förstår allt i livet! Ett plus ett är inte alltid två. Det finns
en helhet som uppstår utan att man vet hur.

Är människan enbart en biologisk varelse? Eller skulle du kunna vara religiös?
- Uppenbart finns ett behov av religion, säger Bengt Meyerson. Men för mig är det självklart att upplevandet av en gud sitter i hjärnan. Var annars?
När Birgitta Tullberg får samma fråga blir hon först tveksam. Visst kan hon ta till sig mystiska upplevelser och tycka det är fantasieggande. Men om det kan finnas någon högre makt? Nja, det är nog mest en fascinerande tanke.
Helen Uliczka har tänkt på frågan förr. Hon delar in sanningar i reella och poetiska. Till de reella hör att "evolutionen är in i helvete sannolik jämfört med skapelseläran". Till de poetiska hör att hon är en människa som också upplever icke bevisbara sanningar om meningen med livet.
- Currylinjer och astrologi tycker jag är fruktansvärt. Men healing Det fungerar ju och känns som en kraft, även om det inte kan styrkas, medger hon roat och berättar:
- Jag brukar faktiskt drömma sanndrömmar.


Agneta Lagercrantz