– Jag var fullständigt okunnig och ointresserad av hemarbete, berättar Lissie Åström, i dag 85, om sig själv som nygift 21-åring.

Ändå blev hon hemmafru med fullt ansvar för hushåll, man och tre barn under 1940- och 1950-talet innan hon 47 år gammal återvände till universitetet och doktorerade. För sin doktorsavhandling i etnologi ”I kvinnoled. Om kvinnors liv genom tre generationer” (1986) intervjuade Lissie Åström en mormor, en mamma och en dotter i nio olika familjer och fick på så sätt en bild av hur livet för kvinnorna, den äldsta född 1893 och den yngsta 1967, förändrats under 1900-talet. I avhandlingen beskriver Lissie Åström även sitt eget liv och hur hon växte in i husmorsrollen.

– Innan jag gifte mig hade jag läst psykologi, praktisk filosofi och sociologi på universitetet så jag gick in i rollen som husmor helt teoretiskt genom att läsa böcker som Husmoderns bibliotek.

Böckerna förmedlade dock ett kluvet budskap, skriver hon i sin avhandling. Hemarbetet skulle moderniseras och förenklas med hjälp av hushållsmaskiner, färdig mat och köpta kläder. Men samtidigt var det ett kunskapskrävande och ansvarsfullt yrke som hela familjens välbefinnande vilade på. Man skulle sylta, safta, konservera, sticka, virka och sy själv. I den dagliga städningen – ett tidskrävande program som beskrevs på 15 sidor i boken Hemmets vård – stod allt från hur man ordnade blanka ytor till hur man flitigt skulle använda en spetsig borste i ornamenten och hörnen på möblerna.

Men Lissie Åström lockades av den vetenskapliggjorda husmorsrollen. Där lades vikten på näringsrik kost och rätt tillagningsmetoder ”för att bevara hälsa och välbefinnande”. Det var också nödvändigt att lära sig de rätta tvätt- och städmetoderna ”för att upprätthålla hygieniska krav”. För Lissie fick detta uppgifterna att framstå som betydelsefulla och spännande. Hon gillade aldrig matlagning något vidare, men desto mer att duka och lägga upp maten och organisera sitt arbete genom att göra dags- och veckoscheman. Och hon städade ”som om jag väntade inspektion”. För ett arbete skulle göras ordentligt, det hade hon fått med sig hemifrån.

Hon kunde ha läst till läkare eller civilingenjör. Att hon ändå blev hemmafru hade flera orsaker. Hon var sjuk en längre period och det var motigt att komma igång med studierna igen och hon visste heller inte riktigt vad hon ville bli. Och sedan fick hon barn.

– Jag kände också en trygghet i att vara hemma, jag var ganska osäker och skygg då.

Livet som hemmafru var ganska ensamt.

– I början hade jag kvar gamla klasskamrater men efter hand blev kontakterna färre av olika anledningar och jag fann mig i det.

I Lissie Åströms föräldrahem hade mamman styrt hushållet och dess personal. Men som nygifta i ett eget hem hade Lissie och hennes make inte råd med hemhjälp.

– Min man fick ett jobb med låg lön och vi levde ytterst sparsamt de första åren. Jag gick kurser på distans och lärde mig handarbete och sydde alla barnens kläder.

Lissie födde tre söner. De första två med tre års mellanrum, och sedan ett sladdbarn tio år senare. Men ingen av de tre behövde hjälpa till hemma.

– Jag begärde ingenting av dem. Jag städade och tömde deras askkoppar och passade upp på dem till tusen. Men det hade jag inget för – när de sedan själva gifte sig så kritiserade de mig och tyckte det var fruktansvärt att jag inte lärt dem något hushållsarbete. Men så har jag själv vuxit upp – att mannen måste man passa upp på. Min pappa behövde inte göra någonting hemma.

Så var tiden. Mannens trivsel och hälsa var det viktigaste. Han var befriad från alla hemsysslor och hans arbete, önskningar och intressen styrde. Frun skulle alltid sätta makens och familjens behov framför sina egna.

– Jag ordnade med min makes kläder och strök hans skjortor. Jag fick tjata på honom att köpa kostymer och såg till att han bytte. Men han handlade eftersom han cyklade och inte jag. När jag började studera, och sedan forska, gjorde han mer och mer hemma och stöttade mig i mina studier.

Tycker du att det är en kvinnofälla att vara hemmafru?

– Det kan vara det eftersom man då inte får bli självständig. I yrkeslivet utvecklas man. Som hemmafru kom man i en underordnad ställning. Men allt berodde på hur mannen var. Jag kan inte säga att jag kände mig underordnad på det viset. Men samtidigt var det min man som tjänade pengarna och det tog emot att köpa kläder till mig själv.

Lissie Åström återkommer flera gånger till att det var stor skillnad på en kvinnas liv beroende på om hon var arbetare eller borgare. Arbetarfruarna var nästan aldrig hemmafruar på heltid utan hade arbeten för att få ekonomin att gå ihop.

– Borgarkvinnorna längtade många gånger bort från hem­arbetet, men de arbetarkvinnor jag intervjuade fick det bättre med samhällsutvecklingen och upplevde det som himmelriket när de hade råd att vara hemma på heltid. De kunde inte förstå sina döttrar som inte ville vara hemmafruar.

– Men för mig, liksom för flera av de borgliga hemmafruar som jag intervjuat, kom plötsligt en känsla, ett tvingande behov, att nu vill jag något annat. Vad har jag gjort av mitt liv? säger Lissie Åström som kände av föräldrarnas besvikelse över att hon inte hade fortsatt med sina studier.

Hennes syster hade valt en annan väg. Hon blev läkare och forskare och mamma först vid 40 års ålder.

– Hon var fullständigt främmande för att vara hemma med sitt barn och hade barnsköterska. Raka motsatsen jämfört med mig. Men min yngsta son var ofta sjuk som liten och det kändes nödvändigt att jag var hemma. Jag hade svårt lämna bort mina barn, jag kunde inte det, säger Lissie Åström som inte ångrar sina 25 år som hemmafru, det var meningsfulla år.

Men 47 år gammal, då yngste sonen fortfarande bodde hemma, gick hon tillbaka till universitetet med makens stöd och uppmuntran i ryggen.

– Det var de bästa åren i mitt liv när jag arbetade med intervjuerna för avhandlingen. Jag kan fortfarande se och höra kvinnorna framför mig efter alla dessa år.

För sin avhandling har hon även gått igenom mycket forskning och läst insändare i gamla tidningar där hemmafrurollen och även kvinnans frigörelse diskuterades.

– Det fanns många olika förslag på hur det skulle gå till, men ingenstans vågade någon säga det självklara: att mannen skulle hjälpa till.