Mannen som finner frid i trädgården

Det var en dag i början av maj som hon fick hans förtroende: En egen nyckel innesluten i ett rött läderfodral. På den vita grinden sitter ett hänglås och nu kunde hon gå in och fotografera hans koloniträdgård precis när hon ville.

Journalisten och författaren Ingela Bendt hade många gånger gått förbi den lilla kolonilotten med det persiljegröna huset vid Årstavikens strand på Södermalm i Stockholm. Därinne skymtade hon en äldre man som rörde sig bland häckarna och ­bakom humleväggen i den egensinniga miniatyrträdgården.

Så en dag började hon prata med honom över staketet. Han bröt på tyska, talade långsamt, uttryckte sig väl och hade ett sätt att associera som fascinerade henne.

Det blev inledningen på en tre år lång resa in i den pensionerade landskapsarkitekten Hans Drosts värld och som nu resulterat i ­boken ”Refugium – Trädgård som tillflykt”.

I början av boken beskriver han själv vad han vill åstadkomma:

”Refugium betyder tillflyktsort

En plats dit man drar sig till­baka för att få vara ifred

En skyddad zon. Ett ostört rum

Refugium är en plats som kan föda samtal och tankar

Det är som en förnimmelse av något man inte vet”

Hans Drost kom till Sverige från Östtyskland på 50-talet efter att ha utbildat sig till trädgårdsarkitekt i Västberlin. Här arbetade han först i Bergianska trädgården i Frescati men fick strax därefter fast anställning på ett trädgårds- och landskapsarkitektkontor.

Hans Drost är en minst sagt tillbakadragen person som inte vill synas och som har en integritet lika skarpt markerad som häckarna i hans koloniträdgård.

Hans Drost vill inte uppträda och prata om boken tillsammans med Ingela Bendt. Inte heller vill han bli intervjuad, vare sig av SvD eller någon annan. Däremot är han införstådd med och går med på att det Ingela Bendt berättar om honom och hans trädgård – som i den här artikeln till exempel.

På Ingela Bendts fotografier i boken skymtar hans ryggtavla ­eller så döljs ansiktet av en nedhängande trädgren.

– I en tid då man ska vara utåtriktad och så synlig som möjligt är han precis tvärtom. När boken var klar tyckte förlaget att vi skulle prata om boken tillsammans för att lansera den. Det var inte att tänka på. Hans integritet, hans frizon är en viktig del av den historia jag berättar i boken, säger Ingela Bendt som också har en koloniträdgård vid Årstaviken.

Han har ingen tv men lyssnar på radio och då gärna på favoriterna Schubert och Beethoven. Den enda tidning han tycker sig behöva är tyska veckomagasinet Der Spiegel.

– Han har verkligen sovrat. Det var så vilsamt att vara med honom. Jag saknar det, säger Ingela Bendt.

Idén till ett refugium fick han under en studieresa till olika kurorter i Tyskland som alla hade större eller mindre refugium. Det är trädgårdens hjärta, ett organiskt rum utan insyn. Hans eget refugium omges av syren och vildvin åt ena hållet och en humlevägg med ett litet titthål åt det andra. På bordet finns en urna med små stenar som byggts upp till en pyramid.

Hans Drost påbörjade arbetet med koloniträdgården i början av 80-talet då även det arkitektritade gröna huset tillverkades av plywood på en snickeriverkstad i Nynäshamn. Det blev med tiden nominerat till Träpriset.

Han har aldrig haft bråttom, saker och ting får ta den tid det tar.

Den högsta punkten i trädgården kallar han Belvedere, en liten halvcirkelformad plats med kullersten som precis rymmer ett brickbord och två fällstolar. Det tog honom fem år att få den färdig, att få den precis så som han tänkt sig.

– Belvedere är byggd av kompostjord som är producerad i trädgården. Gör man så tar det tid. Han jäktar aldrig. Det blir aldrig ett bra resultat om man har bråttom, säger Ingela Bendt.

I början fick han kritik för sin trädgård. Ledningen för koloniträdgårdsföreningen tyckte den var kaotisk. En koloniträdgård ska ha brädfodrade raka blom­rabatter och odlingar med köksväxter. Hans Drost uppmanades att sköta trädgården bättre – varpå han blev rasande och struntade fullständigt i vad de tyckte. Idag – många år senare – omnämns bara tre byggnader på ­Södermalm i den engelska guide­boken ”Close to Stockholm”: Folksamskrapan, Lilla Blecktornet – och Villa Drost som hans koloniträdgård kallas.

”Trädgård för mig är att leka. Det är det roligaste jag vet”, säger han i boken.

För honom är växterna personligheter som han har ett nära förhållande till.

– Trots att det kommer ut containrar med trädgårdsböcker varje år menar Hans Drost att odlarkunskapen är en katastrof idag. Det är lite märkligt, säger Ingela Bendt.

Vid ingången till trädgården hänger en hagtornsgren ner så att en besökare måste böja sig för att komma in. Hans Drost älskar den grenen som helt spontant ­tagit sig för att växa ner på det sättet. En gång kom en arkitektgrupp på besök till Villa Drost. Men usch, ta ner den där! utbrast en kvinna i gruppen. Hans Drost skakade på huvudet. Hon begrep ingenting.

Han har inte mycket till övers för trädgårdsdesigners med snabba, färdiga lösningar där allt ska gå i en viss färgskala. Ty det går inte att styra allt i en trädgård.

”Händelser, spontana infall och tillfälligheternas spel är också livets gång. Det är något man får ta tillvara. Man kan alltså inte ha kontroll, hur gärna man än önskar det. Inte ens över sin trädgård och inte över livet”, säger han i boken.

Precis som arbetet med en trädgård var arbetet med boken om Villa Drost inte helt enkelt. Det tog sin tid och det hände vissa ­dagar att Hans Drost inte ville träffas och prata. Vid ett tillfälle avböjde han med motiveringen av att det gått för mycket prestige i samtalen, vilket stressade honom.

Och så en dag ber han att få tillbaka nyckeln. I boken beskriver Ingela Bendt episoden så här:

”–Jag skulle vilja ha tillbaka min nyckel, säger Hans. Hantverkare ska komma hit och jag behöver den. Nu är väl det här projektet avslutat.

Jag blir överrumplad. Nyckeln i det röda läderfodralet har hängt vid min hallspegel i tre år.

–Får du separationsångest? Frågar Hans.

Sätta punkt. Han har sett bilderna. Nu har han också läst manus och godkänt. Nu vill han vara ifred.

–Det är bara en sekund av mitt liv.”