Modiga män visar vägen till jämställdhet

Andreas Bhagwani hade varit hemma med sina sjuka barn på förmiddagen. När hans sambo kom hem vid lunchtid tog han på sig managementkostymen som vanligt och skyndade iväg till ett affärsmöte. Först när han sträckte fram handen för att hälsa såg han att nagellacket som han målat på tillsammans med barnen satt kvar. Han hade inte haft en tanke på att bryta könsrollsmönstret just då, men eftersom han även leder kurser om genustänkande för manliga chefer, noterade han nyfiket reaktionerna. Den ena av de två männen drog instinktivt tillbaka handen när han fick se nagellacket.

Andreas Bhagwani vill gärna få igång en diskussion män emellan om mansrollen och om vad som händer när kvinnorna tar ansvaret för hem och familj, riskerna med att inte ha ett nära förhållande till sina barn och hur män kan börja prata relationer och känslor med varandra.

Redan som barn snappar vi upp var gränserna går för ”vad killar gör” och ”vad tjejer gör”. Utan att tänka särskilt medvetet på det fortsätter vi att söka bekräftelse i våra könsroller. Samtidigt befäster vi gamla normer.

Andreas tar ett exempel från hans och sambons besök i cykelaffären. De hade valt en cykel till sin dotter och eftersom den låg i en låda frågade Andreas sambo Jessica om det var mycket att sätta ihop. ”Nja litegrann, men det är ju inte svårt”, svarade killen i cykelaffären.

– Jag hakade på direkt och frågade: Är det snabbkoppling på hjulen?

I efterhand skrattar Andreas åt situationen och hans eget snabba initiativ till att bli bekräftad som man.

– Det där med snabbkopplingen var ett sätt att bonda med killen i cykelaffären. Det kom helt spontant. Ändå jobbar jag med genusfrågor ...

Han har fler exempel från några av de kurser för manliga ledare han har hållit i. En man berättade att han fått frågan om han ville ha frallor* när han var på brädgårn för att köpa material till den altan han skulle reparera.

– I stället för att fråga: ”Vad är det?” så svarade han bara ”Ja, det blir bra”. En man frågar inte, han kan.

De flesta kursdeltagarna hade någon brädgårdshistoria att berätta.

Andreas tar ett exempel från bilhandeln som han arbetat med att utveckla.

– Bilförsäljare missar många affärer på grund av att de automatiskt vänder sig till mannen om det kommer ett par. En kvinnlig chef som ville köpa en Lexus, stor och dyr bil, hade sin man med sig och försäljaren vände sig konsekvent till honom. Hon köpte visst en Mercedes till slut.

När företagen tänker alltför traditionellt och fyrkantigt missar de affärer.

Andreas har följt med i genus­debatten och tagit del av de senaste årens forskning.

– Jag kan förstå att äldre chefer som har jobbat hårt och har en stor del av sin identitet i yrkesrollen kan bli irriterade på genusforskningen.

Som när forskarna säger att män väljer andra män till chefs- eller styrelseposter och att de som lyfts upp till den innersta kretsen görs kompetenta. De är inte nödvändigtvis bäst från början.

– Män som är på annat sätt, ­perifera män, görs inte kompetenta – och inte kvinnor heller.

Att få till en diskussion kring de här frågorna har blivit något av Andreas Bhagwanis mission.

– Det blir inte effektivt att alltid välja vita medelklassmän som är på ett visst sätt och talar på ett visst sätt. Rekryteringsbasen blir för liten och därför får vi inte de bästa cheferna. Vi måste fråga oss själva varför vi har så stort behov av att välja dem som är lika oss själva.

En annan vattendelare för män och kvinnor är den fas i livet som Andreas själv befinner sig i, nämligen i familjebildningen.

– Den håller på att förändras men vi kan inte på allvar säga att vi har kommit långt när män tar ut 21 procent av föräldraledigheten.

Om bara kvinnorna är hemma får de närheten till barnen samtidigt som de ökar sin kompetens vad gäller att hålla koll på inköp av overaller, kompisarnas födelsedagar och kommande föräldramöten. Under tiden kan männen lägga hundra procent av sin framtidskoll på jobbet.

– Det man gör mycket blir man ju bra på. Svårare än så är det inte.

När Andreas har frågat kompisar och kolleger som inte varit föräldralediga har svaret ofta ­varit ”Hon ville vara hemma och det var ok för mig”.

– Men vad vill du egentligen? undrar jag då.

Underförstått är att kvinnan bestämmer över de gemensamma barnen. Det aktiva manliga föräldraskapet är ofta frivilligt. Vill han ta ansvar gör han det, vill han inte så behöver han inte.

– Är man inte med barnen från början är det svårt att komma tillbaka, tror Andreas. Många skilda män jag har träffat i jobbet har haft dålig kontakt med sina barn. Om det är frun som sköter alla sociala relationer tar hon ofta med sig dem också efter en separation.

När barnen är små och det är kaos hela tiden kan det nog för all del vara ganska bekvämt att inte ta så mycket ansvar.

– Man kan komma hem efter jobbet och vara värsta kingen och sen flyger man till London på måndagsmorgonen och är borta några dagar. Då får man sova ­ordentligt och sen är man king igen när man kommer hem.

Andreas påpekar att många män lutar sig tillbaka och låter sina kvinnor sköta väl mycket i det sociala samspelet. Tjejer och kvinnor tränas mycket mer socialt.

– Det sägs bland dagis- och lågstadiepersonal att det är så tjafsigt tjejer emellan. Men det är ju ett sätt att hantera konflikter och ­relationer. Killar tränas nästan inte alls i det här.

Han tycker att vi ska se även det ­sociala som ett arbete, att män också borde vara lyhörda för saker som ”Blev svärmor stött när vi sa så där?” eller tänka framåt med planering av barnkalas, presenter och semestrar. Allt det där som män ofta helt och hållet lämnar över till kvinnorna.

Men är det kanske så att vi kvinnor är hopplöst relationsfixerade?

– Ja men det är ju ni som har ansvaret för relationerna och ni har tränats i det under hela livet. Det har ju inte vi.

Andreas ser framför sig den könsstereotypa uppdelningen med kvinnorna i köket, männen i soffan när det är kalas. Det förväntas av oss, särskilt om det är någon från den äldre generationen med. Så sitter männen i soffan och pratar om ”de stora tingen”. Eller hur man har hängt upp tv:n. Eller hur man har jobbat med ljudet på hemmabion.

– Det är klart att mannen som ägnat 20 timmar åt att ställa in surroundsystemet vill prata om det. Man är van vid det, det ingår i mansrollen och man blir bekräftad av andra män. Det krävs mer än en man för att bryta det här.

Om man inte har börjat prata om relationer så blir man inte bra på det, menar Andreas.

– Vi vet inte var vi ska börja ­någonstans. Plus att det inte är manligt att prata känslor. Det ­ingår inte i bilden av manlighet.

Varför är det så?

– Vi fostras inte i att prata. Det finns till exempel forskning i hur pojkar bemöts i förskolan. Personalen pratar i flerordsmeningar och resonerar med flickorna medan det är ja, nej, ettordsmeningar och kommandon till pojkar. Ingen vill tillstå detta förrän de hört sig själva på band.

Snackar du i vänkretsen om känslor och relationer?

– Ja, numera. Jag har varit ganska typisk man med få nära vänner, men arbete ger resultat. ­Sedan ett par år tillbaka ser det ­annorlunda ut. Att diskutera barn och familjebildning kan vara en väg att skapa en nära relation till andra män.

Fotnot: Frallor* är i detta fall brädgårdsslang för fransk träskruv – en kraftigare skruv med sexkants skalle.

Maria Carling

maria.carling@svd.se

Fler artiklar | Blogg