Fotbollen är männens trygga arena

Många fotbollsälskare byter numera ut tv-soffan mot sittplats på en sportbar eller gräset framför en gigantisk skärm i en park. För den ointresserade blir det allt svårare att komma undan. Tröjorna är överallt. EM-bilagorna ­likaså. Barerna låter sport-tv gå dygnet runt. Varenda krönikör måste förhålla sig till idrottsvurmen. P1-programmet Gomorron världens Svante Weyler lät kommentarer om världsläget vänta eftersom han hade huvudet fullt av fotboll. SvD:s Clemens Poellinger födde ordet dysatlet för att befästa sitt ointresse, men som konstreporter lär han ändå bli ikappsprungen av en fotbollsspelare. I höst visar konsthallen ­Magasin 3 en dokumentär om den franske fotbollspensionären Zinedine Zidane.

För många är EM och VM ett enda långt rus av starka känslor. Inne på O’Learys sportbar på Götgatskrönet på Söder i Stockholm sitter Mats Öhman och ­Jonatan Skyllberg framför ett ­antal stora tv-skärmar för att se de första matcherna i EM.

– Fotboll är passion. Det går inte att förklara på något annat sätt, säger Mats Öhman, som när denna tidning trycks redan är på plats i Salzburg för att se Sveriges första match.

Med interrailkort i fickan börjar de två unga sportälskarna sin sommarledighet i skön stämning bland likasinnade.

Fotboll betyder otvungen manlig gemenskap, trumpetade ett av de stora svenska bryggerierna ut i ett pressmeddelande nyligen. Dess ”framgångssaga till öl” har vänt från bonnöl till kult tack vare reklammakarnas anspelningar på tystlåten manlig gemenskap. ”Vi vill nå ut till män som vill vara sig själva en stund. Hela varumärket kretsar kring rolig och otvungen manlig gemenskap”, sa bryggeriets marknadsdirektör när den senaste ­reklamfilmen lanserades.

Filmens fokus är nostalgiska män som diggar gamla hitlåtar. En känd storbystad blondin är blickfång. Bryggeriet samarbetar med fotbollssajten Svenska Fans för att tydliggöra att öl och fotboll hänger ihop (tydligen har de inte ­upptäckt att fotboll och kvinnliga ölköpare också skulle kunna hänga ihop).

Jesper Fundberg är etnolog på idrottsvetenskapliga enheten vid Malmö högskola. För några år sedan disputerade han med avhandlingen ”Kom igen, gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter”. Han ser idrotten som en av bastionerna där manliga normer är allenarådande. Gemenskapen på läktaren eller i sportsoffan är självklar.

– Idrotten är en manlig sfär även om kvinnlig idrott har vuxit allt mer. Den har maskulina förtecken med allt det här att tävla, konkurrera, vinna och så vidare. Idrotten blir den plats i samhället där män har ett icke-ifrågasatt tolkningsföreträde.

Idrottsgemenskapen är en fostran i hierarki och i att gemenskap ska vara ritualiserad, menar Jesper Fundberg. Man samlas kring en aktivitet.

Pojkar får bekräftelse i att det är bra att tävla och tränas i att tycka att det är ok, ja till och med kul. De förstår att det är en del av deras identitet.

– Vi bekräftar pojkars tävlande i mycket högre grad än flickors. Att synas, höras, klättra, ta plats bekräftar vi i mycket, mycket ­högre grad. Får man bekräftelse, då gör man så.

Att titta på sport tillsammans är ritualiserad gemenskap med tillåtet frosseri i starka känslor. Man ska ses på ett visst klockslag och göra si och så. Det har en tydlig koppling till maskulinitet, menar Jesper Fundberg. Även om kvinnor deltar är det männen som sätter upp ramarna för hur det ska gå till.

– Om män ska umgås spontant blir det nervöst i alla led. Män är jättebra på ceremonier, att sätta upp tydliga ramar och skapa en ordning.

Varför vill män ha ritualer kring sitt umgänge?

– Jag tror att det beror på att män har svårt att sätta ord på känslor och relationer. När man sällan reflekterar över gemenskapen hjälper ritualerna. Den blir som att spela en roll. Du har rekvisitan, scenen och går in i den som i en teaterpjäs. Du kan göra det utan att tänka efter ”vad tänker jag, hur känner jag, vem är jag i det här sammanhanget”. Då blir allt mycket lättare.

Fotbollen blir det ställe man söker sig till när man känner sig osäker på sin roll och sin positition.

– Det blir rätt komiskt när man ser fotbollskänslorna. De är spontana i en mening, ändå är de mycket ritualiserade. Du vet när du ska vråla.

Det finns de som hävdar att fotbollen har något religiöst över sig. I stället för att gå i kyrkan på söndagarna fyller matcherna en liknande funktion. Tron finns där, dyrkan likaså, den givna livsrytmen som följer spelsäsongerna följer med på köpet.

– Religionen har också en ­ritualisering. Där finns en koppling, men jag tror att det är ­formerna som påminner om varandra – gemenskapen, kollektivismen, dyrkan, symbolerna.

Den gemensamma nämnaren är kanske just manlig gemenskap i rituella former, resonerar Jesper Fundberg. Kyrkan har också varit dominerad av män. Våra fotbollsstjärnor skrivs upp som om de vore gudar eller åtminstone övermänniskor.

– Jag vet inte om ritualiseringen ökar i takt med att osäkerheten ökar, men det är väl det hon är ute efter, den amerikanska författaren Mariah Burton Nelson, ­säger Jesper Fundberg.

”Ju starkare kvinnor blir, desto mer älskar män fotboll”, heter en av hennes böcker. Hon är själv före detta basketspelare på elit­nivå och sportälskare, men anser att män gömmer sig i den maskulina fotbollsvärlden för att få en reträttplats där könsrollerna är oförändrade.

– När män blir osäkra på sin position, sin status, och på vad maskulinitet är drar de sig undan, skapar rituella gemenskaper och knyter starkare band mellan sig för att de blir ifrågasatta, säger Jesper Fundberg.

Nostalgi och fotboll tycks också ha ett starkt samband. En recensent kallade Nick Hornbys kultklassade bok Fever Pitch (i vilken han går igenom ett antal Arsenalmatcher mellan 1968 och 1992) för ”läsfest”. Den fick honom att drömma sig tillbaka till den gamla goda tiden med Tipsextra. Litteraturvetarna sorterar in den här typen av böcker i genren lad lit, grabblitteratur (till skillnad från chick lit, tjejlitteratur).

Det tyska fotbollsmagasinet Elf Freunde (elva vänner) bygger också delvis på texter om gamla fotbollshjältar, de som var störst när den medelålders läsaren fastnade för fotboll och ”laddade” sina lag. Det tycks vara så att det lag en man gör till en del av sin identitet i unga år inte går att byta ut senare.

På bloggen Junivallen noterar fotbollskunniga Malena Johansson att konsensus bland sporttyckare är att ”det var bättre förr”. Då hade en svensk landslagsman varken konstig frisyr eller saftigt reklamkontrakt med underklädes­tillverkare och programledarna för sportnyheter i tv hade aldrig bröst och läppstift.

Eftersom Malena Johansson älskar fotboll lockades hon av sällskapsspelet 13 rätt, men hon konstaterade snabbt att den ­excess i manligt katalogiserande som det bygger på har föga med hennes idrottsintresse att göra. Alla män som gillar fotboll är visserligen inte kalenderbitare, men som Nick Hornby skriver:

”Jag har träffat kvinnor som älskat fotboll och som går och ser ett antal matcher per säsong, men jag har ännu inte träffat ­någon som skulle resa fram och tillbaka till Plymouth en onsdagskväll. Och jag har träffat kvinnor som älskar musik och som är väl medvetna om skillnaderna mellan Mavis Staples och Shirley Brown, men jag har ­aldrig träffat en kvinna med en jättelik och ständigt växande och neurotiskt alfabetiserad skivsamling.”

Nitiskt samlande och förmågan att minnas hur många mål Niclas Kindvall gjorde i allsvenskan 1994 är måhända manligt, men frågan är hur framtiden för den ”otvungna manliga gemenskapen” ser ut.

Vi vänder tillbaka till etnologen Jesper Fundberg, som när han inte forskar om maskulinitet, gärna går på fotbollsmatcher. Han är Bajen-fan, supporter till damfotbollslaget Ldb i Malmö och pappa till en fotbollsspelande dotter (och en skådespelande son).

Vad tror du händer med den otvungna manliga gemenskapen när den kvinnliga fotbollspubliken blir allt större?

–Ja, frågan är om männen drar sig undan till en annan arena. Förhoppningsvis stannar de, blir mindre grabbiga och börjar föra en dialog män och kvinnor emellan om hur vi ska ha det tillsammans.

Mål: otvungen mänsklig gemenskap. Med eller utan fotboll. Och öl.

Maria Carling

maria.carling@svd.se

Fler artiklar | Blogg