"Barn blir försöksdjur trots all god vilja"

Som morfar har jag under 10 års tid lämnat och hämtat barnbarn i förskolan. Eftersom jag har haft tid – i motsats till alla jäktade föräldrar – har jag kunnat sitta ner och studera vad som försiggår i förskolan. Jag har hämtat och lämnat på flera olika skolor och det är likadant överallt.
När man skall hämta på eftermiddagen leker pojkarna ute. De är uppe på berget, i skogen eller på ängen. De leker utan någon vuxens tillsyn. Då gäller det att klättra upp för den brantaste klippan, hoppa från den högsta avsatsen, klättra högst upp i trädet, hasa sig längst ut på den svaga grenen och så vidare. Tävling, tävling, tävling, det är vad pojkarna håller på med. Den som är djärvast, duktigast, dumdristigast, han vinner respekt hos de övriga. Vad gör flickorna då? Jo de är inne och tränar relationer med personalen. V ad blir det för löneförhandlare av de flickorna? Som före detta chef i näringslivet vet jag att tjejer får lön medan män begär lön.

Bertil Dahlberg

Det gamla sättet gick ut på att män och kvinnor inte bara borde vara olika utan att de också var olika. Tanken var att de skulle komplettera varandra. Nu, i vår tid, står individen i centrum. Individen har all frihet och därmed också allt ansvar. Vi ska inte behöva luta oss mot någon annan. Vi ska inte behöva någon annan – då riskerar vi bara att bli (be)svikna. Därför måste vi lära oss att klara oss själva.
Detta tror jag är den undermedvetna bakgrunden till genuspedagogernas verksamhet. Individen ska frigöras – från gamla könsroller, gamla mönster som hindrar henne, från vanor och konventioner. Familjen riskerar att stå i vägen för detta frigörelseprojekt – därför ska förskolan lära barnen det de behöver för att klara sig i en helt igenom individcentrerad värld. Jippie!
Själv har jag ofta känt mig tveksam inför förskolan som idé (dvs idén att man som förälder självklart och utan att tveka ska lämna bort sina barn när de är små för att någon annan ska uppfostra dem). Ibland har jag nog tänkt att denna tveksamhet är fördomsfull, men när jag läser artikelserier som denna stärks jag i min tro att det är rätt att hysa viss skepsis. Inte bara inför att förskolan oundvikligen påverkar de barn den har hand om utan att den också vill påverka dem. Barnen blir – i den goda viljans namn – försöksdjur. Läskigt.

Anna Sophia Bonde
präst och småbarnsmamma

Som mamma åt en 4-årig kille så stödjer jag fullt förskolans genusarbete men vill belysa hur all välvilja ändå kan slå fel.
Det som hände på min sons dagis var detta: För att lära pojkar vänta på sin tur och få tjejerna att våga så märktes cyklarna upp i tjej- och pojkcyklar. Killar fick vänta då tillgången var begränsad och tjejer fick lägre tröskel att ta en cykel då den låg på backen. Det fick till följd att min son, som tänker mycket själv, började undersöka vad som var tjejsaker och vad som var killsaker. Som kille fick han inte använda tjejcykel och då gjorde han kopplingen att han absolut inte kunde använda tjejsaker. Han frågade om alla möjliga saker var tjejsaker. Våra argument att saker var för både killar och tjejer tog han inte till sig. Genusarbetet fick honom att stänga för tjejaktiviteter i stället för att växa. Lärandet går vidare och han kommer nog att våga ha prinsessklänning så småningom, men så här långt var genusarbetet ett kraftigt bakslag trots goda intentioner.

Anna

På förskolan där jag arbetar har vi sedan ett år tillbaka ingått i ett genusprojekt. I dag har förskolan en läroplan vars kärna är att mångfald är berikande. Men i stället för att motverka könstereotypa roller inom förskolan bekräftar vi dem. Tänk vad olika jag samspelar med flickor och pojkar... När jag exempelvis läser saga för barnen utvecklar jag bokens innehåll mycket mer ingående och resonerande med flickorna än vad jag gör tillsammans med pojkarna. Jag tror det beror på att flickorna visar större intresse. De vill sitta nära, i knäet och har tålamodet att lyssna. Vad mycket mer stimulans flickorna får beträffande sitt språk. Tänk om det betyder att deras talspråksplattform får ett rejält försprång redan så tidigt som på förskolan?! Vad betyder det vidare för läs- och skrivinlärningen?

Sanna Willans, förskollärare, biträdande förskolechef

Efter en längre tids pappaledighet tycker jag att få barnfrågor är viktigare och samtidigt svårare att påverka än den om jämställdhet. Ta bara ett exempel som barnlitteraturen. Där vimlar av Max, Alfons och andra småkillar. Om en flicka mot förmodan har huvudrollen, så är oftast alla andra figurer i boken manliga vargar, troll och så vidare. Eller ta barnsångerna, om ekorrar eller feta krokodiler, i stort sett alla av manligt kön. I en populär sångbok som Den silvriga barnkammarboken har teamet bakom boken valt att illustrera även de få könsneutrala sångerna med bilder på pojkar! Den borde ha döpts till Den silvriga pojkrumsboken. Förskol­ lärare som driver frågor om jämställdhet gör ett jättejobb i en ständig motvind av slentrianmässig diskriminering. De borde få högre lön, inte bara ryggdunkar.

Gabriel Arthur, pappa till Milla, 2 år.

Självklart är det mycket viktigt att satsa tid, kraft och pengar på jämställdhet i förskolan. Varför ska inte små barn ha rätt att ses som individer och inte främst klassificeras utifrån sitt kön? Det är ju under dessa år som barnens identitet formas och det är livsviktigt att de får utveckla många olika sidor och inte bli fasthållna i vuxnas tankar och tolkningar av hur flickor och pojkar är.
Det svåra är ju att hitta rätt personal som vill arbeta på det sättet och som har tillräcklig insikt för att förstå att det inte handlar om ifall flickor ska ha rosa kläder eller inte. Det handlar om att inte rutinmässigt förstärka vissa egenskaper hos endera könet på bekostnad av andra egenskaper som också finns där. Vi är inte främst män och kvinnor. Främst är vi människor och det har även barn rätt att vara.

Tea Gustavsson

Läste med stigande intresse två Idagreportage om motarbetandet av skillnader mellan könen på ett par daghem. Efter en inledande känsla av obehag över att så uttalat ideologisk ”vänsterism” fått så stort utrymme i barnomsorgen, förstod jag av reportagen att det framför allt handlar om att stimulera flickornas frihet och kreativitet och försöka bibringa pojkarna hyfsat bordsskick, artikulerat talspråk i stället för gutturala strupljud, ridderligt bemötande av det motsatta könet och allmänt god ordning och gott uppförande; en välbehövlig renässans för klassiska uppfostringsideal som så gravt försummats, rent av hånats, under de senaste trettio åren.

Stefan Skagerberg

På grund av brist på dagisplatser startade vi, ett antal intellektuella och oerhört pålästa, vänstersinnade akademiker, ett föräldra­kooperativt dagis i början på 80-talet. Vi hade ideer om genus och barnuppfostran, om fattiga och rika, om socialism och kapitalism. Vi tvingade faktiskt pojkarna att leka med dockor och flickorna att leka med bilar, just för att motverka traditionella könsroller. Pliktskyldigast gjorde barnen det, för att sedan storma iväg och leka med det de ville.
Jag sitter nu med facit i hand. Barnen röstar höger, deras egna barn går i friskolor, det är mycket av herrans tukt och förmaning över deras sätt att uppfostra barnen, och maken till trevliga barn får man leta efter. Och vi som skulle frambringa nästa generation av socialister. Hur kunde det gå så fel?

Harry