Till det yttre är Johan Frankelius, 38 år, ingen typisk hjältegestalt. Inte så lång, inte så muskulös och han ger ett lite blygt intryck. Men han är vältränad och senig. Han har som elitmotionär sprungit många maratonlopp och andra längre löptävlingar.
Drömmen om Mount Everest föddes ganska sent. Visserligen har han sedan ungdomen varit en ivrig utförsåkare som gjort avancerade turer på skidor i Alperna, men klättringskarriären inleddes först 2001 med att han klättrade upp på Mount Blanc i Frankrike.

Var du äventyrlig som barn?
– Nej, men jag och min bror uppmuntrades att göra sådant vi tyckte var roligt. Min pappa sa strax innan han dog förra året att han också skulle ha klättrat i berg om han hade tillhört min generation.
I rask takt tog sig Johan Frankelius upp på allt högre höjder
i Amerika och Asien. Den 25 maj i år stod han som 14:e svensk på Mount Everest, 8 848 meter över havet. Lyckan var fullständig. ­Eller?
– Det var mer en sansad tillfredsställelse som inte är flyktig. Något som jag hoppas kunna bära med mig resten av livet.
Dessutom kände han pressen av att hinna med allt som han planerat på toppen: förankra Östergötlands (hemlandskapet) och Upplands landskapsflaggor i snön (han studerar i Uppsala), ta snöprover åt universitetet, fotografera utsikten i alla väderstreck ­(fotografering är ett stort intresse), se till att själv bli fotograferad av någon expeditionsmedlem och återgälda den tjänsten.
Men vädret var bra vid tillfället, så han kunde stanna på toppen i hela 50 minuter, vilket är en lång tid i de här sammanhangen.

Fem månader efter toppbestigningen sitter Johan Frankelius på ett kafé i Stockholm och resonerar kring drivkrafterna bakom sådana här äventyr. Han studerar biologi och gör jämförelser med ­andra varelser i vår herres hage, fast han använder inte det ­uttrycket eftersom han är ateist.
– Min teori är att det finns ­underliggande biologiska mekanismer, säger Johan Frankelius och levererar en komprimerad ­föreläsning i humanetologi, som kort kan beskrivas som läran om beteendet hos den biologiska ­varelsen människan.
– Biologin säger att hos de flesta organismer är det honan som väljer partner. Och då är det hannens sak att skaffa en trofé, inom biologin kallas det ornament, för att skylta inför honorna att han är en bra partner.
Han jämför med påfågelhannar som evolutionen försett med praktfulla men opraktiska stjärtfjädrar. I kampen för överlevnad är fjädrarna mest i vägen och de kostar energi. Men en hanne som lyckas hålla sig vid liv och ändå pråla med snygga fjädrar signalerar att han har goda gener. Således är han ett bra val för att bli pappa till honans ungar. Och att sprida sina gener är en primär drift för alla organismer.
Hela det resonemanget kan överföras till människan, anser ­Johan Frankelius, även om vi också har ett ganska tjockt kultur­lager över vårt biologiska urberg.
– En analogi som jag hört och som låter rimlig är att generna är som persikokärnan och att kulturen är fruktköttet runtomkring. Kärnan och fruktköttet tillsammans utgör helheten: det som är vårt beteende.

Han understryker att han inte i första hand talar om sig själv när han resonerar i biologiska termer, utan försöker utläsa ett mönster ur helheten. Och då är bilden av Everestbestigare tydlig: 95 procent är män. Och alla är de på jakt efter en trofé, enligt Johan Frankelius.
– Sedan är frågan vad man ska ha den här trofén till och då kommer man in på mera omedvetna handlingar.
– Man brukar säga att det finns lika många förklaringar som klättrare till varför man klättrar. Jag har läst mängder av böcker om klättring och kan imponeras av poesin och filosofin i en del skildringar. Men jag har aldrig hört ­eller läst den här biologiska förklaringen. Kanske är det tabubelagt.

Tycker du att klättrare i allmänhet brukar få utdelning hos det motsatta könet?
– Jag tror att alla sådana här uppvisningar, display kallas det på engelska, ger någon form av utdelning. Jag anser att vi i stor ­utsträckning är marionetter ­under våra gener.

Vilken utdelning har du själv fått?
– För tidigt att svara på. Den ­ultimata anledningen till att män klättrar Mount Everest är att vi, inklusive jag själv, mer eller mindre omedvetet räknar med att ­genom en toppbestigning öka vår fitness. Då menar jag den biologiska betydelsen av ordet, alltså vår relativa fortplantningsframgång. En man som klarar sådana påfrestningar måste vara bra far för honornas barn, resonerar ­honorna och väljer oss som partners. Därmed överföras generna till nästa generation.

Det låter ju som socialdarwinism, som fascister och nazister har ­utnyttjat.
– Vetenskap är lika helig som yttrandefrihet och tryckfrihet. Vetenskap och religion har alltid utnyttjats i kriminella syften. Det är samhällets, vår kulturs, uppgift att hindra människor från att begå grova brott.

Nå, hur är det i ditt fall. Några barn? Står kvinnorna på kö?
Nej, den frågan vill han inte svara på. Hur jag än försöker vill han inte tala om den delen av sitt privatliv. På frågan om civilstånd svarar han ”Footloose and fancy-free”, som betyder något i stil med lös och ledig.

Vad anser du om jämställdhet mellan män och kvinnor? Lite tillspetsat: är de traditionella könsrollerna fastgjutna i mäns och kvinnors biologi?
– Insikter om män och kvinnor som biologiska varelser och ­insikter om skillnader i mäns och kvinnors beteende ur ett biologiskt perspektiv är en förutsättning för att diskussionen om jämställdhet överhuvudtaget skall vara intressant. Utan det perspektivet kommer fördomarna om mäns och kvinnors beteende att bestå.

Män i allmänhet tar större fysiska risker än kvinnor, visar all möjlig olycksstatistik från exempelvis drunkningar och bilolyckor. Att klättra upp på Mount Everest är ett riskabelt företag som hittills krävt cirka 200 liv. Och visst funderade Johan Frankelius en hel del kring det, men kom fram till att belöningen, trofén, överskuggade riskerna. Som så många ­andra tänkte han att olyckor och bråd död inte drabbar just honom. Men i efterhand har han en delvis förändrad syn:
– Jag tycker nog att riskerna på Everest är lite för stora för att det ska vara försvarbart att ge sig upp där.
Under sin bestigning fick han flera makabra påminnelser om att livet är skört på Everest.
– Jag såg sex kroppar efter klättrare som dött och blivit liggande.
Bara i år har minst elva klättrare omkommit på berget. De allra flesta som dött över 8 400 meter har blivit har blivit kvar eftersom det anses vara ett sådant riskabelt och dyrt arbete att få ned kropparna.
Kroppen efter en britt som dött någon vecka tidigare låg halvvägs uppe på den smala leden så att ­Johan endast med minsta marginal kunde undvika att bokstavligen gå över lik för att nå sitt mål. Han kunde gå runt, men episoden har fastnat i huvudet. Det kunde ha varit han som låg där.
– Visst är det så, säger han och rösten tjocknar. Man ska vara ­ödmjuk inför livet.
Själv hade han förberett sig på att möta dessa syner på sin väg till toppen och kände inget direkt obehag när han passerade döda kroppar.
– Man ska visa vördnad för de döda. Och på Everest gör man det bäst genom att inte visa obehag inför dem. Jag tänkte i varje fall så och det hjälpte, sedan dömer jag ingen som eventuellt känner obehag.