Att prata om känslor är inget som Mathias von Schlieben, 36, brukar göra. Särskilt inte med andra män. När han och hans vänner ses brukar de göra något tillsammans, men snacket blir ofta ganska ytligt. Att sitta tillsammans med elva okända män och prata om sina känslor – som han gjorde på den ledarskapskurs han varit på – var en ny erfarenhet.

– Det var ovant. Jag upplever att jag kan ha svårt att sätta ord på mina känslor. På kursen fick vi verkligen jobba med att känna ­efter. Det var nyttigt att tillåta mig det och inse att jag är samma Mathias, även om jag sätter ord på det jag känner, säger Mathias von Schlieben.

På dagarna arbetar han på Statens fastighetsverk i Uppsala. Han är fastighetsförvaltare, ställföreträdande fastighetschef och gruppchef med ansvar för ett tiotal medarbetare.

– Vi män är inte präglade att vara känslomänniskor. Det är karriär som gäller. Men på kursen pratade vi ingenting om lön eller titel. Yrkeslivet var borta och det var individen som var i fokus, säger han.

Kursen Män i utveckling som han gått är en ledarskapskurs med genusperspektiv. Kursen riktar sig mot män mellan trettio och fyrtio år som är mitt i karriären. De flesta är chefer eller på väg att bli det.

– Jag märkte att mitt ledarskap inte uppfattades som jag trodde och ville. Jag upplevde att jag som chef var stödjande och coachande, men främst kvinnorna i min omgivning tyckte att jag ofta ­levererade för färdiga lösningar, säger Mathias von Schlieben.

Tomas Skommevik, 35, har också gått kursen.

– Jag var aningen avvaktande innan och undrade om kursens genusprofilering skulle kunna mynna ut i kritik mot mig som man, säger Tomas Skommevik som är läkare och medicinskt ledningsansvarig på Akademiska Sjukhuset i Uppsala sedan ett knappt år tillbaka.

– Jag har inte följt jämställdhetsdebatten i detalj, men min uppfattning är att den inte alltid presenteras så nyanserat och ­öppet i till exempel massmedia. Uttalanden på en sandlådenivå av typen om jag ska laga mat så får du dra skottkärran har man ju fått höra mer än en gång, säger Tomas Skommevik som skriver under på att alla ska ha lika lön och lika möjlighet till jobb och positioner.

– Det finns en okunskap om genusfrågor och de flesta av oss kör på som vanligt och faller in i traditionella mönster utan att reflektera över det. Men ser man mönstren är de lättare att bryta, säger Mathias von Schlieben.

Nu vill han på sin arbetsplats till exempel pröva att införa andra mål än de mätbara, som män traditionellt är bättre på, för att stimulera bredden i arbetsgruppen.

– Det här med genusfrågor handlar inte om att jag ska börja baka bullar, utan mer om vem jag är och vilka val jag som person och chef vill göra. Jag måste bli bättre på att hitta mig själv i kombinationen man, individ och chef. Jobbet stärker mitt självförtroende, men jag hade helt missat att jobba med min självkänsla. En obalans här har stor inverkan på mitt ledarskap, säger Mathias von Schlieben.

– Att stärka sin självkänsla har jag insett är viktigare än att jaga ett resultat- och prestationsbaserat självförtroende. Självkänslan är en bärande punkt i hela ens självuppfattning. Först när man är trygg i sig själv kan man bli en bra chef som har förmågan att få sina medarbetare att växa i  stället för att kanske i sämsta fall uppleva dem som konkurrenter, säger Tomas Skommevik.

På kursen upplevde han att de flesta männen hade liknande erfarenhet av att vara fast i ekorrhjulet och att man körde på utan att vara riktigt nöjd.

– Men det är svårt att säga nej när man är inne i det. För mig var det en brytpunkt att få barn. Jag är glad att jag så snabbt kom till insikt i att det naturliga är att prioritera familjen före jobbet, men jag tror inte att det är givet för en man att göra det aktiva valet, säger Tomas Skommevik.

Statistiken ger honom rätt. Män med små barn är de som jobbar mest övertid i Sverige. Tomas gissar att han tidigare kom upp i ungefär 65 timmar i veckan, med alla jourer och nattpass. Och fortfarande jobbar han lite mer än heltid.

– Jag reagerar inte ens när du berättar hur mycket du jobbar, för jag gör också det. Men nu kommer jag att försöka jobba ­annorlunda och hitta mer balans i tillvaron. Min arbetsgivare kommer att få samma resultat, men en fräschare Mathias. Och som chef måste jag hitta kreativa lösningar och se till att jag och mina medarbetare inte omedvetet fastnar i några mönster, säger Mathias von Schlieben.

– Jag är tidigare inte skolad i att vara chef, säger Tomas Skommevik. Min uppfattning fram tills nu har väl varit att en bra chef kan och ska svara på alla frågor från medarbetarna. Den inställningen, har jag förstått, är inte alltid den bästa för en chef. Risken är att mina medarbetare tar för givet att de får svar, i stället för att själva ta reda på lösningen. Ett sådant chefskap riskerar att hämma medarbetarnas utveckling samtidigt som din egen arbetsbörda ökar.

Mathias von Schlieben känner igen sig i beskrivningen.

– Vi män är vana att leverera lösningar. En kvinna kanske hellre vill att jag ska vara ett bollplank. En sak jag ska försöka tänka på är att inte hela tiden ha på mig fixarvästen, säger han och fortsätter;

– Det är inspirerande att få ­insikter nu när jag fortfarande har många år kvar i yrkeslivet. Det är nu jag kan göra aktiva och medvetna val. Jag kan se tillbaka på vilka val jag har gjort och varför. Är det mina val eller är jag del av ett mönster? Jag kan fortfarande ändra mig, det är inte för sent.

– Jag vill bli bättre på de mjuka bitarna. Stärka min självkänsla, tänka efter vem Mathias är och sätta ord på vad jag känner och agera utifrån det.

Tomas inflikar att hade han och Mathias inte gått kursen hade de förmodligen aldrig pratat med varandra på det här sättet.

Vad hade ni pratat om då?

– Det hade blivit några kontrollfrågor om jobbet, kanske ett försök till prat om ett aktuellt sportevent eller senaste prylen, vad det nu kan vara.