Stockholm 4º
– Jaaa! Mååål! skriker en mörkhårig flicka och tar ett glädjevarv runt förskolegården med sin svarta bandyklubba högt i luften.
Efter henne rusar ett gäng kompisar som även de viftar med klubborna. Med vilda tjut kryssar de fram mellan trehjulingar och leksaker som ligger utspridda på marken. Emellanåt verkar det minst lika roligt att jaga varandra som bollen.
En bit bort leker några pojkar i sandlådan. De hjälps åt att rada upp den ena fina sandkakan efter den andra. Förtjusta skratt när en av dem plötsligt råkar sätta sig på en kaka blandas med ljudet av Tyska kyrkans klockor som slår nio några kvarter bort.
På förskolan Nicolaigården är dagens aktiviteter i full gång.
– De flesta pedagoger inom förskolan och skolan tror att de bemöter alla barn som individer och att de behandlar pojkar och flickor lika, men börjar man studera verksamheten lite närmare så ser man snabbt de tydliga könsmönstren. Så var det även för oss, säger förskolechefen Lotta Rajalin när vi en stund senare slår oss ner inne på hennes kontor.
Nicolaigården i Stockholm är en av de förskolor som tidigt började arbeta för att motverka traditionella könsroller bland barnen. Redannär målet om jämställdhet skrevs in i förskolans läroplan 1998, började de granska sin verksamhet – och sig själva.
I början var det mest förskolechefen som drev på. Lotta Rajalin var intresserad av genuspedagogik och väl inläst på den forskning som fanns på området. Personalen var inte lika entusiastisk.
– När jag först presenterade mina idéer mötte jag en hel del motstånd. Pedagogerna trodde nog att de skulle tvingas bli radikala feminister hela bunten och att vi skulle göra om förskolans pojkar till flickor, säger Lotta Rajalin och skrattar.
– Vi tror alla att vi är så fördomsfria, men det är vi definitivt inte. I början fanns det nog också en viss oro för att pojkarna skulle bli homosexuella om vi lät dem utveckla sådana sidor som traditionellt ses som kvinnliga, säger hon.
Men med lagen i ryggen drev Lotta Rajalin på jämställdhetsarbetet.
För att lära sig mer besökte personalen andra förskolor som arbetade med genuspedagogik. De bjöd in föreläsare och läste böcker om jämställdhet. Fortfarande får de anställda en dag ledigt mot att de läser en bok om genus och gör ett referat inför personalgruppen.
– De senaste åren har det ju blivit väldigt populärt att driva olika genusprojekt på förskolor, men jämställdhetspedagogik är inget avgränsat arbete som man kan genomföra under en termin och sedan luta sig tillbaka. Det gäller att hålla diskussionen levande hela tiden, annars faller man snabbt tillbaka i gamla vanor.
För att få syn på könsmönstren inom barngruppen har personalen på Nicolaigården arbetat mycket med observationer av olika slag. Några gånger har de filmat samlingar och matsituationer.
Personalen har också suttit med anteckningsblock och iakttagit varandra för att se vilka barn som fått mest negativa tillsägelser, vilka som getts mest talutrymme, vilka som fått mest beröm och så vidare.
– En fråga som nästan alltid dyker upp när man väl har kartlagt könsskillnaderna är vad de beror på – biologi eller miljö. Men personligen tycker jag att det är ganska ointressant. Även om vissa beteenden vore biologiskt betingade så berättigar det ju inte orättvisor mellan pojkar och flickor på vår förskola. Människan är utrustad med en väldigt avancerad hjärna och den ska vi använda, säger Lotta Rajalin.
En av de könsskillnader som uppdagades under observationerna var att förskolans pojkar generellt fick sina behov tillfredsställda snabbare än flickorna. När en pojke ställde en fråga eller bad om hjälp med overallen var fröken genast framme, medan en flicka i samma situation blev tillsagd att ge sig till tåls och vänta lite.
– Vi vuxna har ju en föreställning om att tjejer är mognare och i det ligger att man förväntas kunna vänta. De ”stackars” pojkarna däremot antas behöva omedelbar behovstillfredsställelse och får därför hjälp direkt.
– Men resultatet blir att pojkarna aldrig får träna sig att vänta. Detta drabbar inte bara flickorna, vars behov hela tiden kommer i andra hand, utan det slår även tillbaka mot pojkarna eftersom de senare i vuxenlivet faktiskt behöver ha tålamod för att klara av vissa saker, säger Lotta Rajalin.
Men det var inte bara pedagogernas bemötande som förstärkte könsskillnaderna i barngruppen. Även själva förskolemiljön bidrog till detta: leksakerna, böckerna, inredningen…
Nicolaigården ser i dag annorlunda ut än när jämställdhetsarbetet inleddes för nio år sedan, men Lotta Rajalin betonar att inget har tagits bort utan man har bara lagt till saker. Och barnen får fortfarande leka med dockor och bilar.
– Ibland kan man höra att ”på vår förskola är vi minsann så jämställda för ingen av våra flickor leker med dockor eller går klädd i rosa”. Men jämställdhet handlar ju inte alls om det, säger Lotta Rajalin och sträcker fram en solbränd fot i en kaxigt illrosa sko.
Däremot har personalen medvetet breddat lekmaterialet. I dockvrån – som numera kallas familjevrån – finns även pojkdockor. Och när det införskaffas nya riddarfigurer försöker man köpa både pojkriddare och flickriddare.
En inventering av förskolans bok- och sångrepertoar visade också att det nästan uteslutande var pojkar i huvudrollerna. I stället för att kasta ut de gamla böckerna och sluta sjunga de välkända visorna, har samlingen kompletterats med nya böcker och sånger där flickor har huvudrollen.
– I samband med att vi läser de gamla sagorna kan vi berätta att förr i tiden var det vanligt att pojkar gjorde si och att flickor gjorde så och sedan kan vi fråga barnen vad de tycker om det. Det är ett jättebra tillfälle att medvetandegöra barnen både om historia och om jämställdhet, säger Lotta Rajalin.
Men varför är egentligen detta med jämställdhet så viktigt redan i förskolan?
Finns det inte andra saker som är mer angeläget att lägga kraft och pengar på med tanke på dagens växande barngrupper och bristande personalresurser?
– Nej, för det handlar om att rusta barnen inför framtiden. Morgondagens samhälle kommer att vara ännu mer föränderligt och för att ta sig fram där måste man som individ ha bättre självkännedom och bredare kompetens än vad som har varit nödvändigt i exempelvis min generation. Som förskola måste vi därför ge barnen möjlighet att träna och utveckla olika sidor av sig själva och inte stänga in dem i begränsande könsroller, säger Lotta Rajalin.
Tipsa andra
Fakta
Är det rätt att satsa på jämställdhet redan i förskolan?Mejla till idag@svd.se
Valda gensvar publiceras.
