I dag är Johan så lycklig i sitt nya förhållande att han nästan tycker att han klarar sig utan sina kompisar. Men om han ser tillbaka har vännerna varit viktiga hela livet.
Den vän som funnits där längst är Anders som han lärde känna för 30 år sedan under ungdomstiden i Sundsvall. De höll kontakten när Johan flyttade till Stockholm och bildade familj, under skilsmässan, under åren som singel och även när Johan träffade en ny kvinna.
De flesta brister ut i lovsång när de ska berätta om sin bästa vän, men Johan beskriver Anders som en ganska knepig person, inte alltid sympatisk.
Det kan gå långt mellan gångerna när de träffas, men ”om det bränner till” så är det till Anders som Johan ringer.
– Han har ofta sagt bra saker. När vi var unga kommer jag ihåg att jag hade sagt något nedsättande om en tjej som alltid var fullast på festerna. Då sade han åt mig att jag inte skulle vara så dömande mot någon jag inte kände. Det fick mig att tänka till.
Så har det varit även senare i livet. Anders är bra på träffsäkra iakttagelser och kloka synpunkter.
– Han har någon sorts känslighet blandad med okänslighet. Han kan gå och våndas lång tid över något dumt han gjort som jag tycker är en struntsak. I andra sammanhang kan han vara provocerande på gränsen till okänslig, nästan brutal.

För många är förmågan att bevara ett förtroende det mest grundläggande i vänskapen, men det kravet uppfyller inte Anders.
– Han kan drabbas av en fruktansvärd lust att avslöja saker. Jag kan i förtroende ha berättat något för honom och sedan kan han börja göra antydningar om det inför andra. Handlar det om en kvinna tycker han att det är extra roligt.

Samtidigt är Anders en pålitlig vän som ställer upp när det gäller. När Johan var i Sundsvall och inte hade någonstans att sova ringde han till honom, trots att Anders precis träffat en ny kvinna.
– Det skulle jag inte göra om det var någon annan.
Det faktum att Anders känt Johan så länge är också en tillgång; att ha någon som följt en genom livet.
– Anders har en väldigt god bild av mig. Han kan nog vara lite trött på mig också. Jag har en lite depressiv läggning.
Vi träffas på ett café på Södermalm i Stockholm. Johan, som är en smärt 51-åring, tar ett wienerbröd till cappuccinon trots att det är nära middagsdags.
– Anders har lätt att lägga på sig några kilon och han brukar reta mig och säga att jag ”lider av inre stress” och att det är därför jag är smal.
Vännerna har alltid varit viktiga i Johans liv, även om vänkretsen sett olika ut under olika perioder i livet, beroende på var han bott och vad han jobbat med. I dag arbetar han på IT-enheten på en statlig myndighet i Stockholm.

Johans två barn kom tätt. Under småbarnsåren fanns inte mycket tid att träffa kompisar på egen hand. Johan och hans fru umgicks mest med andra småbarnsfamiljer. Det var de där åren då de kunde vara åtta vuxna på middag, men bara en satt och åt medan de andra rusade runt och bytte blöjor eller värmde välling.
De fem papporna i gänget började även träffas utan familjer.
– Det var ett andningshål. Det är lite gastkramande med två små barn som man måste passa upp hela tiden.
En gång var papporna hemma hos Johan när frun och barnen var bortresta. Han hade varit mycket med barnen och tyckte att det var en befrielse att få sitta och prata och dricka vin med kompisarna. Johan brukar inte dricka för mycket, men den här kvällen drack han så mycket att han till slut ramlade av stolen. De skulle ha gått på krogen, men det blev inget av med det.
– Jag sumpade hela kvällen, men det var väl ett uttryck för att det var lite för instängt liv med bara barn och familj.

Papporna fortsatte att träffas. Johan uppskattade att ha några att prata med om relationsproblem.
– Som det här med heminredning, säger Johan och riktigt tar sats.
– Det var vi män som borrade hål och spikade, men det var kvinnorna som bestämde. Kvinnor är ofta starkare när det gäller estetiska grejer, man känner att man inte kan hävda sig.
De andra männen kunde också utgjuta sig över jobbiga fruar som bestämt att det skulle läggas nya golv i alla rum, men det bekom dem inte så mycket.

När männen träffades själva diskuterade de också hur det kändes att sitta fast i livet med jobb, fru och barn; att kanske aldrig mer få uppleva passionen. Johan var den som var mest öppenhjärtig.
– Ibland blev det tyst och jag kan komma ihåg blickarna. För dem handlade det mest om att ventilera sina förhållanden, men de var nog ganska nöjda egentligen. Kanske tyckte de att jag visade för tydligt att jag inte mådde bra.
Manliga vänners nyckfulla sätt att tala om känslor tycker Johan är jobbigt. En kväll kan någon berätta öppet om personliga problem, men om Johan tar upp det vid ett annat tillfälle är det stopp. Det kan göra honom lite stött.
– Tjejer är mer öppna för att prata om hur man mår. De har inte den här mekanismen att de stänger av ibland.
Han har haft en del tjejkompisar, men den vänskapen har ibland varit lite mer komplicerad än med killkompisarna. En kvinna hade han ett förhållande med, sedan blev de kompisar och därefter hade de en period när de låg med varandra ibland. En annan tjej var han vän med i många år, men sedan hade de en kort sexuell relation.
I dag har han ingen tjejkompis som han träffar regelbundet.
De fem papporna som lärde känna varandra under småbarnsåren träffas fortfarande, men allt mer sällan. Johan tycker att det börjar bli lite tjatigt och ytligt.
– De handlar mest om att få koll på vad som hänt sedan sist. Vi dricker rätt mycket och de sista timmarna brukar vi vara rätt fladdriga i skallen.
Han kan känna sig besviken på att vänskapen inte utvecklas.
– Att vi inte pratar mer om hur vi umgås, att vi inte tittar på oss själva utifrån. Om man är missnöjd med livet, ska man då sitta och berätta historier från när man var ute och reste och var 20 år? Borde man inte i stället prata om vad man kan göra för att göra livet mer spännande nu?
Men Johan har med åren insett att han själv kanske inte är så öppen som han trott. När äktenskapet kallnade allt mer och han och hans fru till slut varken tog i varandra eller pratade om annat än praktiska saker höll han det inom sig. Det var först när skilsmässan var ett faktum som han pratade med bland andra Anders.
– Han brukade säga ”Ta‘re lugnt”. Han tyckte säkert att jag drog i väg. I vissa lägen kan han tycka att jag är för darrig på manschetten, känslomässig, säger Johan och ler lite.

Efter skilsmässan började han gå på krogen igen de veckor han inte hade barnen. Den perioden umgicks han ganska mycket med en arbetskamrat, vars förhållande också knakade. Tillsammans kunde de förfasa sig över hur kvinnor är. Johan var arg på sin exfru som valt att bosätta sig i en annan kommun trots att de hade gemensam vårdnad om barnen.
Under åren som singel gick han ganska ofta ut med Janne, men tröttnade lite eftersom Janne jämt skulle prata om sina problem som alltid var desamma. Han brukade våndas över att han var otrogen, att han träffat en kvinna som ville bilda familj, medan han inte ville binda sig.
– På sätt och vis kan jag förstå honom. Janne gör mycket trevliga saker, paddlar och klättrar. Han är krogsocial, lite grabbig och macho.
Det finns ibland en underton av konkurrens när Johan umgås med sina manliga kompisar.

Han berättar om en gång när han var på krogen med några kompisar. När det var dags att bryta upp sade en av dem att han ville ligga med sin fru när han kom hem, men att hon nog var måttligt road eftersom han var full och stank sprit.
– Du får bita henne lite i nacken, föreslog jag lite skämtsamt och då blev han skitförbannad. ”Du behöver inte lära mig.”
Annars brukar Johan inte prata särskilt mycket om sex med sina manliga vänner. Han tror att kvinnor är mycket mer ingående när de pratar sex än vad män är.
– Antingen är det machostilen ”jag satte på henne” eller den mer blyga ”jag träffade en tjej och vi gick hem till henne.” Vi går aldrig in på några detaljer.
Han vet inte om det beror på respekt för den de är tillsammans med eller om det helt enkelt är för personligt att prata om.
Bland sina kompisar är det några som gärna drar sina bögskämt och inte kan låta bli att klämma ur sig ”Åh vad bögigt” om Johan har på sig en rosa t-shirt.
– Jag bryr mig inte. Men hur kul är de där skämten om det är någon som är bög?
Johan har inga problem att gå på restaurang eller bio med manliga vänner. Enda gången han känt sig besvärad över att andra skulle tro att han var bög var när han och en kompis för många år sedan såg Fassbinders ”Matrosen och stjärnan” tillsammans och var nästan ensamma i salongen.
I ungdomen var det uteslutet att krama om en annan man. Det är först i mogen ålder han har börjat med det.
– När man träffade ett annat par på gatan så kramade man tjejen som man träffat fem gånger, men inte killen som man känt i 20 år. Det började kännas lite fånigt till slut.
Men det är bara som hälsning han kramas. Om Johan och en kompis träffades själva och en av dem var ledsen skulle de inte kramas, på sin höjd lägga handen på axeln.

Sedan drygt ett år har Johan ett nytt förhållande. I dag är han nog böjd att säga att hans flickvän är hans bästa vän. Umgänget med kompisarna har skurits ner till ett minimum. Han går hellre på restaurang med sin kvinna än tar en öl med grabbarna.
– Jag och min nya kvinna pratar om så jädra mycket att jag nästan känt att jag klarar mig utan mina kompisar. Jag kan inbilla mig att jag får allt jag behöver, vilket jag inte tror egentligen om jag tänker mer intellektuellt.
Om ett par veckor kommer Anders till Stockholm och då kommer Johan att se till att ha tid för att äta lunch eller gå ut och ta en öl tillsammans.