Jag tror att konsten att minska spelandet handlar om att fylla tiden med något givande.

Steget ut i vuxenlivet efter gymnasiet är ingen lätt period. Många njuter visserligen av friheten, men pressen är hård att välja väg i livet: utbildning, jobb, partner eller åtminstone ge sig ut och resa.

Normen är att man ska vara aktiv, utåtriktad och ta stort ansvar för att styra sitt liv mot olika mål. Det är lätt att få beslutsångest. Många unga män gör ett anti-val i stället. De backar tillbaka till sitt trygga hörn vid datorn. Där är det lätt att förströ sig med spel, sociala kontakter på avstånd och att se filmer. Så går dagar och nätter – och ibland år. Hemma vid skärmen slipper man den sociala pressen. Men jobben kommer inte flygande genom cyberrymden och potentiella flickvänner trängs inte i World of Warcraft-gemenskapen.

För att förstå mer om det här har jag stämt träff med några killar som går i gruppterapi på Unga vuxna på Söder i Stockholm. De har sökt psykologisk hjälp av olika skäl och var först tveksamma till just terapi i grupp. Men efter en tid ihop är alla fyra överens om att det är väldigt givande att spegla sig i varandra. Bara att lära känna andras svaga sidor gör att det är lättare att ha en mer förlåtande attityd till sig själv.

De fyra sitter i en ring i ett rum i en sekelskiftesvåning på Söder. Solen lyser in genom stora fönster. Egentligen är de fem i gruppen, men en av dem ville inte bli intervjuad. De andra vill vara anonyma. Det här är känsliga frågor och för unga människor på väg ut i arbets- och kärleksliv kan det vara skönt att slippa bli igenkänd i tidningen.

Tanken är att terapin ska vara en hjälp på vägen mot en förändring som de själva längtar efter, ett sätt att komma loss ur osäkerhet och oro.

Till psykoterapimottagningen Unga vuxna söker sig lika många män som kvinnor. Kanske är det ett tecken på förändringar i mansrollen. Statistiskt är kvinnor snabbare på att söka hjälp, men kanske har de senaste årens tv-serier som skildrat män i terapi förändrat attityden hos yngre män: Sopranos, In treatment med flera.

Hur hittade ni hit?

– Jag hade gått i en samtalsgrupp tidigare. Den tog slut och eftersom jag tyckte att det var väldigt givande så ville jag gärna hitta en ny, säger Niklas.

Han tycker att det är bra att de bara är killar i gruppen.

– Det är annorlunda, svårare, men samtidigt bra för då måste vi killar prata, säger Niklas.

Daniel berättar att hans föräldrar tyckte att han skulle börja här.

– Nu tycker jag att de hade rätt, men det tyckte jag inte då.

– Jag gick in i en livskris, fick en panikångestattack. Gick i individuell terapi, hamnade i grupp, säger Emil.

Panikångesten gjorde det tydligt för honom att han behövde hjälp.

Kalle hade en jobbig period i samband med att han slutade skolan. Det var mycket ovisshet och när hans morfar dog fick han ångest.

– Då tvingade min mamma mig hit. Individuell terapi kändes skönt, men gruppterapi var jag tveksam till. Innan jag skulle börja tänkte jag på filmen Fight club. I den skildras en man som ska börja i gruppterapi. Han vill inte gå dit, men söker bekräftelse. Männen gråter ut hos varandra. Den bilden hade jag med mig. Man har mycket fördomar om gruppterapi.

Flera av dem har spelat mycket. Daniel är den som har spelat mest, särskilt World of Warcraft (WoW).

I gymnasiet blev det lite si och så med skolnärvaron under perioder. Nu läser han kurser på Komvux för att kunna söka till högskolan och har inte missat en enda lektion.

Kalle har tagit sig loss efter en period med mycket WoW.

– Jag spelade WoW extremt mycket, men slutade för ungefär två år sen. Det var mycket ilska mot föräldrarna. WoW är upplagt så att du kanske spelar med 40 andra som är i samma klan. Man brukar ha vissa tider som man ska göra instanser, ofta kvällstid. De håller på i fyra timmar. Ofta kom mamma mitt i och tyckte att jag skulle lägga mig. Det blev konflikter. Min mamma blev jätteledsen, min syster också och plötsligt en dag när jag hade tappat sugen så stängde jag bara av.

Nu spelar Kalle andra spel, men inget som är så beroendeframkallande som WoW.

– Om det är någon kompis som vill hitta på något så har jag tid med det. Jag måste inte sitta de där fyra timmarna varje kväll, säger Kalle.

– Man blir väldigt låst i WoW. Om man är 40 personer som spelar, då är ju 39 personer beroende av en. Då kan man inte hoppa av och gå och äta när som helst, inflikar Niklas.

– Eller så blir du utkastad ur gemenskapen och det är jätte­läskigt, säger Emil.

Har du något WoW-möte i kväll, Daniel?

– Ja, klockan åtta. Då ska jag spela i tre timmar. Det brukar bli tre kvällar i veckan nu när jag har dragit ner. Det är inte så mycket. Spelandet är inte lika viktigt längre, säger Daniel.

Psykoterapeuten Beny Plüss, som håller i samtalen, bryter in:

– Jag tycker att det är talande det du säger att ”det är inte lika viktigt”. Vi har pratat om att man kanske måste gå på fester ibland även om det känns jobbigt. Att man måste våga sig ut, och börja tänka på vad man vill få ut av att vara där ute. Jag tror att du menar det, Daniel, nyfikenheten på något annat har fötts.

– Jag tror att konsten att minska spelandet handlar om att fylla tiden med något givande. Att sluta spela ett spel som WoW om man har väldigt mycket dötid, det kommer inte på tal, liksom, säger Niklas.

– Alla hamnar i beroendet av en anledning. Det gäller att för­söka ta tag i den också. Det är vad vi gör som går hit, säger Kalle allvarligt. Datorspelberoende är ofta ett symptom på bakomliggande problem, inte en sjukdom i sig, understryker Kalle.

Han menar att ungas osäkerhet och rädslor har olika ansikten. Psykisk ohälsa kan finnas bakom flera olika slags beteenden. De resulterar inte alltid i isolering som det gjort för honom. Andra kan reagera genom att bli utagerande och våldsamma eller missbruka alkohol och droger. Vissa fastnar i den så kallade festkulturen.

– Jag tror att man måste våga möta sin egen livsångest. Det är individuellt vad man fastnar i, säger Emil.

Sexualdriften kan vara den drivkraft som till slut bryter isoleringen.

– Man kan till exempel inte ha sex med en dator, säger Beny Plüss lite provocerande.

Han får inget spontant svar från gruppen. Ingen av dem har någon flickvän just nu, men om det är något som har dragningskraft så är det förstås längtan efter relationer, både kärlek och vänskap.

Kalle berättar hur tomt det blev efter gymnasiet. Då insåg han att skolan hade varit en plattform som han inte alltid utnyttjade. Nu förstår han att det kanske hade varit viktigt att tacka ja till festerna, även om han inte alltid hade lust just då.

Beny Plüss håller med om att det gäller att hålla igång sociala kontakter. Många killar har en tendens att stänga av, de går in för en enda grej i livet och blir passiva, tysta. Killar är ofta tveksamma till gruppterapi, men sen stannar de kvar i större utsträckning än tjejerna.

– I gruppterapi får man prova hur man fungerar med andra människor, hur man fördjupar kontakter. Vad vill jag med andra människor? Vad stoppar mig från att ta tag i saker? Vilka inre hinder har jag? säger Beny Plüss.

Vad har gett mest med terapin?

– Att träffa andra. Man är inte ensam. Det har varit en process att ta sig ut, men terapin har bidragit, säger Kalle.

– Jag är lite säkrare på mig själv och spelar mindre, även om det fortfarande är för mycket, säger Daniel.

Fotnot: Killarna heter egentligen något annat.