De kastar sig in med kommentarer, viftar med armarna, pratar högt och retas: ”Säger du, som bott på samma gård i Rinkeby sen du kom till Sverige!” Eller, med en blinkning mot mig: ”Så länge vi inte behöver umgås med svenskar har vi inga problem ”
Och så kommer ett stort skratt igen - som plötsligt kan förbytas i allvar: En skillnad mellan hur svenska och turkiska män umgås med varandra handlar om avstånd. Svenskar går inte närmare än 75 cm - nytt skratt - men (allvarligt) ”det håller på att förändras i de yngre generationerna”.
- Svenskarna tar längre tid på sig, bara, konstaterar de. De är mer försiktiga.
Vi har ett par timmar på oss runt bordet på Serdar Öztenars kafé i Kristineberg i Stockholm. Under tiden hinner pappornas umgänge nämnas, invandringsorsakerna avhandlas, världsdelar smyga sig in samt pojk- och tonår passera revy. Slutsatsen blir att äkta vänskap är Förtroende. Orubbligt. Så starkt att du omedelbart hjälper en främling om en nära vän bara går i god för honom.
Hur började det för de tre
vännerna på Serdars kafé?

Samhällsengagemanget förde samman Hamza Erdal, i dag 38 år, och Serdar Öztenar, 42. Hamza och Mert Kiper, 29, möttes under arbetet för en anatolisk kulturfestival för över tio år sedan. Och Serdar har känt Mert sedan han föddes - för när Serdar var helt ny och ensam i Sverige som 18-åring var det Merts pappa som blev hans närmaste vän.
Det är också typiskt, konstaterar de. Vänskapsband kan knytas över åldersgränserna, uppstå genom familjerna eller bygga på den värdegemenskap man finner i föreningar. Eller växa fram för att man bor i samma grannskap.
- Så har jag fått min vänkrets i Istanbul där jag varit tre månader varje sommar under uppväxten, berättar Mert. Men där fick jag lära mig att sålla bort dem som inte ville ha mig i första hand. När jag var yngre fanns de som blev polare i en vecka för att sedan gå på min syrra

Hamza slänger med sitt svarta radband. Mert väger långsamt på stolen genom att ta spjärn mot bordskanten. Serdar lägger in en portionssnus och försöker då och då styra tillbaka samtalet från integrationsfrågor - nej, mångfald, nej, mosaik - till vänskap: Det är nog skillnad på hur vårt umgänge skulle ha sett ut om vi studerat och bott kvar i Turkiet
Hur då? undrar de andra.
Han förklarar: Det kontaktnät man han har återspeglar den vänskap som bildats i barndomen, i skolåldern, på högskolan och i det vuxna livet. I Istanbul skulle Serdar Öztenar haft ett mer mångfacetterat kontaktnät med fler högutbildade, tror han.
- Här blir vår manliga vänskap mer begränsad än vad som vore naturligt i Turkiet. Valmöjligheten finns inte, för vi liksom tvingas ihop med en grupp som kan sämre svenska.
Hamza har suttit tyst en stund. Sedan berättar han om sin pappa som flyttade hit 1976 och sedan jobbade både två- och treskift i flera decennier. Ändå har han inga svenska vänner.

Hur uppstår de där livslånga banden som finns i riktig vänskap?
- De prövas på olika sätt, säger Hamza. Känslan växer ömsesidigt och man ser hur den andre agerar. Så här: Vi är ett gäng som går
ut för att äta, dricka och ha kul, och så får jag stryk för att jag stöter på en tjej Om Mert sticker då, betyder det att jag inte kan lita på honom. Det handlar om prioriteringar: Hjälper man sin kompis som sitter i smeten eller drar man?
- Jag tycker det handlar om att gå in helhjärtat för en vänskapsrelation, att kasta sig in villkorslöst, förklarar Mert. Vi säger: Kom hem, sätt er och käka, sov över hos mig. Då känner man snart om det kommer att klicka eller inte. Men svenskar är mer avvaktande, tar längre tid på sig. Det kan ta ett år innan man får komma innanför dörren och äta.
Nu börjar Hamza, Serdar och Mert prata i mun på varandra. De upplever att de är mer passionerade än svenska män i sina nära vänskapsrelationer. De rör vid varandra, ger pussar och kramar. De kan gå hand i hand och arm i arm.
- Fast det behöver inte betyda att svenska mäns vänskap är kallare, säger Mert. Men vi har andra uttrycksformer, sättet att vara tillsammans ser nog varmare ut.

Medan svenska män verkar behöva en viss
aktivitet för att träffas - som badminton och styrketräning - umgås de själva mer öppet: Männen sitter på kaféer med sina brickspel. Det är gemensamhetsskapande utan att alla är med, förklarar de: Två kan spela och tio stå och titta på. Grejen är att ge kommentarer till varandra, och att göra det roligt och ironiskt.
- Vi kan diskutera timmar i sträck Att på det sättet sitta och babbla skulle svenska män inte klara av.
Detta handlar dock om den litet ytligare kompisandan. Riktigt djup vänskap byggs upp genom vad den ene gör för den andre genom åren, säger de. Och genom att man följer vissa oskrivna lagar.

Mert berättar om när han träffade sin västindiska kompis som i dag ”är som en bror”: Trots dennes helt annorlunda (kristna) uppfostran hade de samma sätt att festa på, upptäckte han. Det vill säga: Den som har mest gott om pengar får stå för kalaset.
- En bjuder första gången, nästa gång är det den andres tur. Men det måste vara ömsesidigt, annars spricker det.
Då minns Serdar hur det sprack med en
svensk vän. Fastän han aldrig brukar låna ut sin bil gjorde han ett undantag. Bilen kom tillbaka med tom tank och en p-bot.
- Då tog vänskapen en negativ vändning. Det var en mycket enkel grej, men jag kände mig utnyttjad.

Så hastigt kan en vänskap upphöra, vittnar alla om. Att gå in helhjärtat för vänskapen ”är kärlek, fast på ett annat sätt” som Mert uttrycker det.
- Man gör allt för varann. Men då kan man också bli jättebesviken. Det upplevde jag starkt när en kompis valde att lyssna på en tjej i stället för på mig. Till råga på allt var det jag som fixade ihop dem!
Då var det tack och hej för Mert. Han åkte och hämtade sina grejor hos kompisen och sa: Du är välkommen att hämta dina grejor hos mig.
För Hamza hände det när en svensk som han haft nära kontakt med i över tio år ställde den enkla frågan: Har ni bilar i Turkiet?

- Därefter slutade jag att vara vän med den personen. Att vara vän med mig i tio år, efter allt jag berättat om och visat bilder på Och så få den frågan! Då har han ju inte
sett och hört nånting.

Pratade du med honom om hur du reagerat?
- Nej, jag bara klippte av banden. Varför skulle jag slösa min tid på sådan vänskap när allt jag sagt i tio år gått förbi? Det var en för stor besvikelse. Han har inte en chans, han är borta.
Hamza låter obönhörlig. Vänskap blir starkt rotad bara om den bygger på ömsesidig förståelse och ett visst förtroende. Det är också så som vänner får ”kredit” hos varandra, förklarar han. Förtroendekredit. Via en referens kan man ställa upp och hjälpa en helt okänd person: ”Står du för honom”, undrar man bara.
- Däremot tycker jag att vi har för otydliga gränser när det gäller att skilja på vänskap och affärssammanhang, säger Serdar. Vi både umgås och gör affärer tillsammans. Vi gör allt ihop. Om man ringer vänner i Turkiet kan de börja med att säga: Vilka slags affärer kan vi göra?
Han ser ogillande ut och tillägger att den integritet som finns mellan svenska vänner när det gäller ekonomiska mellanhavanden är bra. Hamza nickar instämmande: Det är
svårt att skilja på rollerna när vänner också gör affärer.

Vad ska man kunna prata med sina vänner om?
- Om allt, det är A och O. En vän stöttar en, trots alla ens brister, säger allihop. Vänner är som en familj - man ska kunna anförtro dem allt utan att de drar fördel av det.
Hamza tar ett exempel: Om Serdar och jag delar något och han säger det till andra - då är han borta! Men när han tänkt efter en stund konstaterar han att det finns band som är ännu mer hållbara än vänskapen.
- I grund och botten är ändå familjen den trygghet man faller tillbaka mest på. När det kommer till kritan finns storebror och lillebror där - fast man bråkat. Vi är lika oundvikliga för varandra, allihop. Familjen är de enda i livet man inte kan välja bort. Det kan man göra med den man gifter sig med, jobbar med, är nära vän med - men aldrig familjen. Den finns där, oavsett interna strider.