Tomas Wetterberg är övertygad feminist. Häromdagen läste han en krönika i en stor morgontidning, där skribenten på något sätt jämförde kvinnor med tikar. Tomas blev så rasande att han genast sa upp prenumerationen.
- Artikeln visade att skribenten inte förstått något om hur genussystemet fungerar.
Sådan är han, Tomas Wetterberg. Glad och trevlig, men pang, så kan han bli såå arg då någon inte delar hans feministiska livssyn. Till vardags arbetar han som sekreterare i regeringens ”delegation för jämställdhet i förskolan”. För honom är ord som patriarkat och könsmaktsordning lika naturliga som skiftnyckel och offside.
Så har det inte alltid varit. Tomas växte upp i Garphyttan och startade sin yrkeskarriär på Garphytte bruk, där gubbarna föredrog de halvnakna pinupporna på väggen framför ”kärringen” därhemma. Åtminstone var det så snacket gick.
Men det var också i Garphyttan som han först kom i kontakt med feminismen.
- När jag stod utanför Systembolaget på 70-talet och krängde vänstertidningar brukade det stå några kvinnor där som sålde Kvinnobulletinen. För att bli av med tidningarna brukade vi byta med varandra. Jag tog hem dem och läste, men det tog många år innan jag börja tycka att kvinnors underordning var viktigare än klasskampen.

Omvändelsen skedde i början av 90-talet då han läste kvinnovetenskap vid Örebros högskola. Bland annat fick han i uppgift av sin lärare att skriva om en kvinnlig förebild. Han valde att skriva om sin mamma.
- När jag intervjuade henne såg jag plötsligt kvinnohistorien livs levande. Hon hade ju slitit och kämpat för att vi ungar skulle ha det bra. Pappa jobbade visserligen hårt, men söp upp de mesta av pengarna på helgerna. Under kursen insåg jag allt tydligare att alla problem är mitt och andra gubbars fel. Och jag kände en stark skuld.

Varför skuld, det är väl inte ditt fel att andra män betett sig som skitstövlar?
- Kanske inte. Men jag tillhör den könskategori som tar för sig av de fördelar som det innebär att vara man, och förtrycker, eller kanske jag ska säga
underordnar, kvinnor.

Men har inte kvinnor fördelar av att vara kvinnor, och finns det inte kvinnor som är taskiga, och som är överordnade män?
- Jovisst, men ser man på helheten är kvinnor definitivt underordnade.

Skäms du för att vara man?
- I början, efter mitt uppvaknande, gjorde jag det. Men nu, när jag faktiskt försöker göra något åt orättvisorna, och försöker påverka andra att göra det, skäms jag inte längre.
I praktiken kan det exempelvis innebära att uppmana män att sluta tala nedvärderande om kvinnor och sluta att köpa Slitz.
Fast Tomas Wetterberg vill mycket mer än så. Feminismen är en radikal politisk ideologi som vill vända upp och ned på samhället, säger han.
- Patriarkatet, alltså synsättet att allt vad män traditionellt gjort värderas högre än det kvinnor sysslat med, omsorg och annat arbete med människor, måste bort. Folk i näringslivet måste bli medvetna om att marknaden styrs av manliga normer. Och politiker borde lägga sig i lönesättningen mera.

Men i dag är ju många kvinnor ute
och kämpar på samma arenor som män, de gör karriär och vill tjäna mycket pengar?
- Ja, men för att lyckas måste de ta till sig den rådande patriarkala strukturen.
I slutänden handlar feminismen egentligen inte om män och kvinnor, menar Tomas Wetterberg. Könet är bara en konstruktion och det han vill motarbeta är det slags maskulinitet som både män och kvinnor kan stå för - konkurrens, hårdhet, snabbhet, våldsamhet med mera. Målet är ett samhälle utan könsskillnader.

Menar du att vi alla ska bli ett slags feminina androgyner?
- Ja, inte på utsidan, men på insidan.

Jerker Jansson, radioproducent och författare (har bland annat skrivit en bok om jämställdhet, riktad till pojkar), tycker också att radikalfeminismen, som fokuserar på mäns (våldsamma) sexualitet och på mäns våld mot kvinnor, är problematisk.
- Statsfeminismen är starkt inspirerad av radikalfeminismen. Inom kvinnojourer och vänstern är radikalfeminismen påtaglig. Ja, det radikalfeministiska täcket ligger verkligen tungt och blött över Sverige. Det är lätt att känna att den som inte talar och tror som ”vi” är fördömd.
Han går inte med på att män borde känna en kollektiv skuld. Han kan inte acceptera radikalfeministiska teorier som att männens penetration skulle vara en våldshandling i sig. Och han kan till och med tycka att kritiken mot pornografin är överdriven och enkelspårig.
- Porrfilmer innehåller mindre våld än vanlig spelfilm. Man kan faktiskt tycka om porr, både som man och kvinna, utan att vara kvinnohatare.
Ändå tycker han att de män som tycker att man även ska tala om kvinnors våld mot män är fel ute.
- Trots allt står ju männen för den övervägande majoriteten av våld i samhället. Att inte bara erkänna det är varken intellektuellt eller moraliskt hållbart.

Jerker Jansson är gift med en känd feminist. Men
själv har han aldrig kallat sig feminist.
- Feminismen är en kamp för de kvinnor som känner sig förtryckta. Kan då ”förtryckaren” kalla sig feminist? Möjligen kan jag kalla mig pro-feminist, någon som stödjer den kampen.
Men samtidigt är han i sina tankar och i sitt skrivande mest upptagen med en annan kamp, som i terminologin är förvirrande lik som den Tomas Wetterberg är upptagen med: Jerker vill få bort ”patriarkatet.”
- Patriarkatet är inställningen att någon, ”jag”, har rätt att dominera över andra, ta för mig, roffa åt mig, suga ut, förtrycka, misshandla och döda.
Genom historien, allt sedan människan lämnade jägar- och samlarsamhällena, har framför allt männen stått för detta patriarkat, säger Jerker Jansson. Han hoppas att den ökade jämställdheten kommer att innebära något mer, något annat, än att kvinnorna tar plats i patriarkatet. Fast säker, det är han inte.