”Jag ville synliggöra aspekter av vår samtid genom något så till synes harmlöst och ytligt tecken på kultur som en färg.”, säger socialantropologen Fanny Ambjörnsson.
Foto: Yvonne Åsell
Aron, 5 år, älskade tidigare färgen rosa. När han räknar upp vilka färger som han anser är killfärger säger han så här:
Färgen skapar även uteslutningar. Den rosa världen är något som de flesta pojkar inte får tillgång till.
”De mörka färgerna. Mörkblå, svart, mörkgrå, mörkbrun, grön … Och mörkröd. Och till slut den sista färgen, orange. Och en till, ljusblå. Och alla andra färger utom rosa.”
Aron är en av de personer som Fanny Ambjörnsson, socialantropolog och genusvetare vid Stockholms universitet, intervjuat för sin bok Rosa – den farliga färgen (Ordfront 2011). Genom att titta närmare på färgen rosa vill Fanny Ambjörnsson undersöka vad den står för, hur den används och vilka betydelser den har i vår samtid.
– Jag ville sätta fingret på paradoxen att det som ses som en ofarlig småflicksfärg kan betyda fara på fel kropp.
Det var under två separata forskningsprojekt – ett om föräldraskap och genusfrågor och ett om motståndsstrategier bland hbtq-ungdomar – som Fanny Ambjörnsson upptäckte att färgen rosa spelade en central roll i båda grupperna. Då bestämde hon sig för att gå vidare och även göra nedslag bland heterosexuella män som bär rosa, och bland barn.
För även om rosa bara är en blandning av rött och vitt skiljer den sig från andra färger genom att den väcker starkare känslor. Färgen rosa gör något med sin omgivning som grönt, blått eller gult inte gör, menar Fanny Ambjörnsson. Många är de adjektiv hennes intervjupersoner, och den forskning hon tittat på, kopplar till färgen rosa: överdriven, vulgär, smaklös, billig, kvinnlig, romantisk, gullig och sinnlig.
– Färgen rosa blev en tacksam ingång till frågor om genus eftersom det är lättare att enas om att betydelsen av en färg är något kulturellt – något som kan förändras över tid och plats. Annars brukar man snabbt hamna i diskussioner kring vad som är konstruerat kön och vad som är biologiskt betingat.
– Den signalerar många gånger fel smak och låg status. Att undvika alltför mycket rosa blir därför i förlängningen ett sätt att skapa klass.
Och att klä sin bebis av manligt kön i rosa var otänkbart för de intervjuade föräldrarna. Det upplevdes som degraderande, löjligt och ”bögigt”.
Även bland barn är färgen i första hand något som visar vem som är tjej – den som gillar rosa – och vem som är kille – den som inte gör det. Färgen skapar gemenskap bland små flickor som i rosa kan känna sig fina och beundrade. Den uppmuntrar till självbespegling och utseendefixering. Men den rosa världen är också skön, härlig och full av fantasi och möjligheter. Här kan man ta plats och stå i centrum utan att avsäga sig identiteten som flicka, menar Fanny Ambjörnsson. Dessutom står rosa för barnslighet – man ska helst växa ifrån sin ”rosa period” när man börjar i skolan.
– Färgen skapar även uteslutningar. Den rosa världen är något som de flesta pojkar inte får tillgång till. För de pojkar som gillar rosa och det färgen står för är det svårt att kliva in och vara med, säger Fanny Ambjörnsson som inte tycker att vi ska rygga för att diskutera maktfrågor kring färgen rosa med barn.
– Att säga ”rosa är bara en färg” håller inte. Barn är inte dumma. De känner av att färgen är mer laddad än så.
I boken beskriver hon hur några fyraåriga killar cyklar omkring på en gård där de får syn på en rosa barncykel. Den är ful och äcklig, säger de och spottar på den. Att redan små barn är så medvetna om färgens laddning har flera orsaker, tror Fanny Ambjörnsson – föräldrar, dagis, vänner, populärkultur och kläd- och leksaksaffärer.
– Varför är vårt samhälle så centrerat kring kön? Varför går det att göra kommers på en färg och producera rosa prylar för flickor? Vi vill gärna tänka att vi lever i ett samhälle som är jämställt, där det inte spelar någon roll om man är pojke eller flicka. Samtidigt är genus det mest centrala – vi kan ju knappt tilltala en bebis utan att veta vad den har för kön.
Men rosa har inte alltid varit ”tjejfärgen”. Före 1950 var rosa, om den alls var könskodad, snarare en manlig färg, en variant på rött som stod för styrka och blod. Blått, Jungfru Marias färg, var för flickor. I ett amerikanskt veckomagasin från 1918 som Fanny Ambjörnsson citerar i sin bok står det: ”Den allmänt accepterade regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa, som är en starkare och mer bestämd färg, passar bättre för pojkar, medan blått, som är mer skör och spröd är vackrare på flickor”.
Först under världskrigen, med dess uniformer, började blått alltmer stå för manlighet.
– I dag är rosa motsatsernas färg och starkt kopplad till det underordnade. Färgen sorterar utifrån genus, ålder, klass, sexualitet och nationalitet – även om jag tycker att det mesta kokar ner till föreställningen om kvinnlighet.
De queerfeminister hon intervjuat använder rosa som ett kampmedel. De vill omkoda och uppvärdera färgen genom att göra den till sin och fylla den med nytt innehåll. Något som vissa heterosexuella män också gör, på ett annat sätt. För dem kan färgen rosa, trots sin låga feminina status, ge dem högre status och signalera ”en självständig och modig man som går sin egen väg och struntar i konventionerna” och ”bara riktiga män klarar av att bära rosa”, menar Fanny Ambjörnsson.
– Även om vi i dag tänker att män ”kan väl klä sig i vad de vill” så är det fortfarande laddat att enstaka män väljer den rosa färgen.
Sin laddning till trots, trycks finans- och sporttidningar på rosa papper, manliga sportlag spelar i rosa och överklassmän klär sig i rosa skjortor. Det beror på att män med makt och status har råd att ta ut svängarna, menar Fanny Ambjörnsson. Men det är en balansakt, för en man i rosa kan även uppfattas som homosexuell och därigenom riskera att uppfattas som omanlig.
Fanny Ambjörnssons eget förhållande till färgen har förändrats.
– I dag har jag fler rosa klädesplagg och jag har blivit mer medveten om hur färger påverkar våra föreställningar om en människa. Jag ser en poäng i att jag, som kommer från universitetet, bryter med föreställningen om hur en bärare av kunskap ser ut. Ju högre upp i samhällets hierarki du kommer, desto mörkare och mer avskalat är människor klädda. Kulturella symboler förändrar däremot status och laddning över tid. Rosa och framtiden är oviss.
